Äntligen fredag! och vanligtvis skulle detta innebära kampsportsträning med E´s mellansyster. Men inte idag. Nu börjar det kännas alldeles för nära för att jag ska vilja och orka träna hårt. Det spelar ingen roll att det antagligen inte gör någon skillnad, det känns iaf inte bra att aktivt få en massa slag i magen.

Fina E´s mellansyster som också har PCO har blivit ett så stort och fint stöd för mig under den senaste tiden. Säkert utan att hon förstår det själv. Jag stödjer nog henne också på ett sätt men herregud vad skönt det är att hon finns och bryr sig just nu. När jag behöver det som mest åker hon iväg med mig och låter mig slå på henne allt vad jag kan (på träningen alltså) och i bilen påväg dit och därifrån frågar hon en massa om hur vi mår och hur behandlingen går. När jag sms:ade och sa att jag ville ta det lugnt ikväll föreslog hon en promenad istället. Så att vi kan prata samtidigt.

Världen blir vackrare av sådanna människor. Ni är också sådanna. Fina ni.

Ps. Jag är på ovanligt bra humör idag. Konstigt men jag ska ta tillvara på det. Hoppas det håller i sig.

På en gång det introducerades hormoner för mina vilande äggstockar kom den tryckande och svaga mensvärkskänslan tillbaka. Den jag varit rädd för eftersom jag fasade för endometrios. Nu väljer jag att tro att allt jag kännt från magen någonsin berott på äggstockarna och deras produktion. Hoppas de kickstartar rejält. Jag har läst nånstans att det är mängden hormon i början av stimuleringen som avgör hur många äggblåsor som börjar växa.

 Det känns som om någon kickstartat igång dom. Vilken skillnad!

  Alf sitter bredvid mig och agerar stöd när jag blandar vätskorna.

  Den första sprutan.

  Vårt barnrum får ett lyft.

Men herregud vad fort tiden har gått nu då helt plötsligt. Jag börjar ju med sprutorna ikväll!! Hur hände det här?

Kan det vara så att vår plan att sysselsätta oss med annat har fungerat?  Att inte prata så mycket om det som händer utan bara försöka leva på så gott det bara går. En annan förklaring kan vara att jag varit så himla trött och haft så ont i huvudet de senaste veckorna att jag inte märkt när dagarna sprungit förbi. Efter cirka 10 dagar när biverkningarna knackade på dörren tog jag en sväng till Birsta och köpte en kofta. Den åker på och av som en jojjo för rätt var det är så fryser jag och nästa sekund svettas jag som en gris. Tur att jag sitter i ett eget rum.

Idag är jag helt slut i huvudet efter ännu en sömnlös natt. Både jag och E har bara legat och snurrat i sängen och jag vet faktiskt inte när jag senast fick sova mer än 4 timmar. Eftersom båda går omkring som zombies på jobbet har vi haft höga ambitioner att stjäla tillbaka lite sömn och igår bestämde vi träff i sängen. Men så kom vi hem och var döhungriga båda två och efter middagen rusade tiden iväg. Plötsligt var klockan 23.

Istället för att ta en tupplur tillsammans efter maten gick kvällen åt till att riva tapet och spackla vårt blivande barnrum. Eller som jag brukar säga när någon frågar: "rummet bredvid vårt sovrum".

Jag kan ju inte gå runt och säga "vi renoverar vårt barnrum... fast vi är ju inte gravida än..."

Kanske dyker det upp en bild senare...

Jag och E är mitt uppe i operation "håll dig sysselsatt" och igår åkte vi till Ikea för att äta middag och köpa lite möbler. För en gångs skull myllrade det inte av folk och eftersom det nymera praktiskt taget är kolsvart efter 17 hade vi det riktigt trevligt när vi satt där i restaurangen i ett dunkelt ljus. Vi skrattade och pratade precis som vi alltid gjort förut. Provrörsbefruktning är inte direkt ett samtalsämne hos oss nuförtiden men igår kom det fram att vi båda känner att vårt förhållande på ett sätt räddats av att vi gått vidare från egna försök. Inte för att det någonsin skulle vara tal om att gå ifrån varandra, men allt känns mycket enklare nu när vi släppt en stor del av pressen på oss själva. Det är det upp till andra nu och vi kan andas ut lite. Istället för påtvingat sex och all ovisshet har vi kunnat fokusera på att göra det bästa av väntetiden och till och med fått igång ett ganska normalt sexliv igen. Jag trodde faktiskt inte att det skulle kunna kännas bättre att välja att gå vidare till IVF, att allt skulle bli mörkare och jobbigare, men så har det faktiskt inte blivit.

Efter maten strosade vi bland möblerna och då på väg till tag-själv-lagret befann vi oss plötsligt på barnavdelningen. Ensamma. Inte en kotte fanns inom synhåll. För oss två kan barnavdelningar liknas vid förbjuden mark. Oftast känns det som om vi blir uttittade, att de tänker "Varför går ni här för? Här har ni inget att göra". Både pga detta och för att det oftast gör alldeles för ont i hjärtat brukar vi halvspringa förbi dessa avdelningar. Men inte igår.

Helt omedvetet saktade vi båda ner och gick långsamt och tyst igenom lokalen. Vördnadsfullt. Vi stannade ett tag vid spjälsängarna och jag drömde mig bort. För en stund kunde jag nästan känna känslan av att få gå där och välja möbler till ett barn i magen. Jag såg att även E tänke likadant.

Så kom det några andra. Några som hade skäl till att vara där. Några som var mycket yngre än oss. Som inte såg på alla saker med vördnad utan som något tråkigt och självklart. Vi skyndade oss därifrån för att ge rum till dom som verkligen har något där att göra. Men en dag ska vi komma tillbaka och då ska vi gå där länge länge. Då ska jag aldrig någonsin glömma bort att vara tacksam och glad. Att någonting aldrig är självklart.

Såååå himla välkommen är du! Det ska banne mig firas med att få sova bra en hel natt.

Så himla skönt det var att träna riktigt hårt. Att bli slagen och få bli slagen. Att känna sig på utsidan som man så ofta känner sig på insidan. Trots att det kanske inte ser ut så så har det faktiskt varit en ganska bra dag idag. Att Anna och hennes man lyckades gjorde mig såklart både lycklig för deras skull och även lite mer hoppfull om att vi också ska lyckas någon gång.

Så kom jag hem från träningen och läser det min svärmor skriver på facebook. Att tiden går så fort och att hon ska bli mormor i November. Då gjorde det ont i hjärtat. Det var ju vi som skulle få ge dom det barnbarnet. Det känns så pissigt att vi misslyckats med det som vi sett fram emot så länge. Att vi blir omkörda av de allra minsta i släkten. Att hon kan glädjas så när vi mår så himla dåligt. (Det är ju självklart att hon gör det och det är ju normalt. Men det gör fortfarande ont.)

Usch, ska rycka upp mig. Det är ju trots allt den sista dagen på September idag. Imorgon vaknar vi upp till månaden då vi gör vårt IVF. På Onsdag börjar jag med sprutorna och på Söndag ska jag vara i skogen hela långa dagen. Snart är det vecka 42. Snart.