Mitt tvingade lunchmöte gick bra igår men oj vad det drog musten ur mig. Jag tycker mycket om min vän och kollega men det var svårt att hålla alla giftiga och jobbiga tankar borta när hon berättade att de verkligen inte har någonting förberett för barnet. Ingenstans att bo, bara en har jobb, ingen bra bil och hon vet inte om hon får ha kvar jobbet. Jag vill inte vara en sån som missunnar andra att bli med barn, det gör jag inte. Men det svider lite extra när andra får barn utan att ha planerat för det när jag och E väntat i fem år på att få börja...

Jag var helt slut när jag kom tillbaka till kontoret igen. Som tur är kunde jag fylla resten av dagen med inspirerande saker så när kvällen kom var jag tillbaka på banan igen.

Idag är det ÄNTLIGEN September och det innebär två veckor kvar till spraystart. Det närmar sig också ägglossning för redan igår började det ömma kring äggstockarna. Det gör det oftast en vecka innan det är dags. Som vanligt får jag vara försiktig med att anstränga musklerna i magen. Något jag inte tänkte på idag. Idag är nämligen första dagen på min kurs i medicinsk Yoga. Inga jobbiga ställningar och man behöver inte vara vig (perfekt för mig). Det hela går ut på att andas riktigt och meditera genom övningarna. Det var jättehärligt och väldigt rofyllt. Många tankar som sorterades under den timmen. Några tårar som brände bakom ögonlocken också men som tack och lov ldrig hittade ut. 

Nu efteråt är jag öm kring lovmodern. Tänker igen på det TF sa om endometrios men avfärdar det hela tiden eftersom jag inte har några andra symptom. Kanske det ska kännas såhär när man har PCO? 

Hypokondrisk och kontrollfreak som jag är så har jag också fått för mig att kolla upp om det finns några bakterier down there innan IVF:et sätter igång. Jag vet ju innerst inne att allt är lugnt men eftersom jag vill lugna mig själv att våra förutsättningar är de bästa när vi börjar vill jag få det kollat.

Min första tanke var att åka till tant L. Men hon svarar inte som vanligt. Ringer heller inte upp. Antar att hon släppt oss.

Som plan B ringde jag till KK och bad om en tid vilket visade sig vara omöjligt. Åk till vårdcentralen sa dom... men kollar de verkligen riktigt i mikroskop??

Kanske bäst att ta denna fråga med TF istället... men då kan det samtidigt vara för sent att göra något åt det om det skulle vara något fel.

Vet inte hur jag ska göra. Men jag vet att jag är glad åt att det är September. Snälla låt dessa två veckor flyga förbi!

Imorgon fyller jag 26. Suck. Det är absolut ingenting jag ser fram emot. Ändå är man tvingad att hålla kalas och skåla för ännu ett år av barnlöshet. De två sista åren känns verkligen bortkastade. Jag ska inte skriva ner allt jag lovade mig själv för ett år sedan för det skulle bara göra mig deppig. Ingen idé att tänka "nästa år" eller "innan jag fyller..."

Nä, skit i det nu. Idag ringde jag TF och fick en plan för IVF:et. Såhär ser det ut:

Spraystart - 15 September

Ett sprut i vardera näsborre morgon och kväll.
(trots att jag sa att mensen kom igårkväll så valde de att se denna dagen som cd1, förlorade alltså en hel dag!)

Sprutstart - 5 Oktober

Menopur 125 ie.

Tar nu bara en halv dos/dag av sprayen.

Äggplock - Vecka 42

Till min förvåning slog jag upp min kalender och såg att jag skrivit "Vad hände idag?" på Onsdagen. Detta skrev jag in på måfå för mer än ett halvår sedan. Hoppas att det betyder någonting bra. Kanske äggplocket blir på just den dagen!

Trodde aldrig att jag skulle behöva blogga om en planering inför ett IVF. Jag undrar hur jag förändrats som person under de här två åren? Då jag gick in i åldern 24 var jag stensäker på att bli med barn fort. När det inte blev någonting började jag ana oro men jag var fortfarande positiv. Ett år senare var jag bekant med olika fertilitetsbehandlingar och dess biverkningar. Jag hade lämnat E´s spermieprov i en syltburk till en gynekolog, blivit van med gyn-undersökningar, börjat prata om barnlöhet med E, gråtit på kontoret och toaletten på jobbet. Vi hade börjat känna ångest över vår situation. Berättade för vår omgivning. Gick igenom de flesta anhalterna innan provrörsbefruktning utan resultat.

Nu går jag in i åldern 26 och jag känner mig nästan som en veteran. Ofrivillig barnlöshet har liksom blivit en del av mig, av oss. Tänk vad mycket mer jag vet nu än för två år sedan. Undrar hur jag varit som person om jag lyckats bli gravid som 24-åring. Det kan ju inte bara vara negativt. Kanske blir jag en bättre mamma i framtiden av det här. Jag tror det.

Är precis hemkommen från festen. Jättefint ordnat och jag borde vara glad, men inte ens alkohol och fint sällskap kunde rädda den här dagen. Under middagen fråga några stycken om det var jag eller min syster som hade barn... min moste försökte rädda mig genom att säga "nej, men hon har en fantastisk pojkvän".

Grädden på moset inträffade precis innan jag gick hem då en kille från en annan avdelning började prata med mig. Han frågade om jag hade kvar samma pojkvän fortfarande. Då jag svarade ja började han klappa mig på magen, varvid jag (efter att ha övervägt att klappa till honom) sa "nej jag är inte med barn".

Då frågar han mig hur gammal jag är!

- Fyller 26 om några dagar svarade jag. Fick då veta att det snart måste vara dags... Ville kräkas rakt ut på honom eller kanske skalla honom men jag sa istället "oj vad klockan är mycket, nu måste jag gå hem". Så vände jag på klacken och gick.

Nu är jag alltså hemma och mensen är fortfarande frånvarande. Fy fan vad ledsen det gör mig. För att inte nämna E. Vi orkar inte hålla på så här mer. Nu måste vi få sätta igång med IVF snart annars går vi under. Jag kommer att ringa TF imogon och säga som det är. Jag blir tokig, mensen kommer inte fast den borde. Ge mig en spruta eller låt mig börja med spray NU innan jag blir galen!

Jag har börjat tänka lite på vad fan vi ska göra om vi inte är gravida och alla i vår närhet börjar föda barn. Det är snart. Kan vi isolera oss totalt? Vi har inte råd eller tid att resa bort. Kommer folk att förstå varför vi inte orkar med? Hur kommer vi att må rent psykiskt? Igår när mensen inte kom mådde jag 100 ggr värre än vad jag borde bara för att min lillasyster samma dag varit på UL för deras andra barn. Ett barn som blev till av misstag. En stund i sängen så blev det barn. Det gjorde så jädra ont i hjärtat igår pga att jag kände en sånn enorm orättvisa. Hur ska det då bli när det föds ett eller två barn varje månad från November till Februari?

Jag är lite rädd faktiskt.

...sitter vi i väntrummet och är bara några minuter från att gå in till vårt första IVF-samtal. Vad jag längtar! E är mest orolig inför allt, han kan inte se IVF som någonting att se fram emot just nu. Han ser fram emot att bli pappa, att se ett positivt graviditetstest men han bävar inför resan dit.

Det är ok. Jag förstår att han är nervös och orolig. Han har inte haft lika lång tid på sig att förlika sig med hela processen. Sen är han nervös inför allt som är förknippat med läkare och sjukhus. Min plan är att köpa lugnande (naturläkemedel) på apoteket till honom innan besöken. Det är tabletter som jag använt på några begravningar och för det mesta fungerar de utmärkt. Jag vet att när han får se våra små befruktade ägg kommer han att tycka att det är helt otroligt. Det är ju någonting fint också.

Igår på kvällskvisten ringde jag till mamma och sa precis som det var. Att jag blev ledsen när de pratade om att resa till sommaren och bara antog att vi fortfarande skulle vara barnlösa kring den tiden. Att jag upplever det som om min syster blivit mer tanklös när det gäller kommentarer om att de är gravida igen när de är i närheten av oss.

Mamma förstod precis (Tack Cecilia och din underbara bok!) och hon hade tänkt på att min systers beteende måste påverka oss negativt. När hon pratat om semester nästa år hade hon trott att vi fortfarande måste vänta några månader på behandlingen och att vi kanske var gravid då men att vi ändå skulle kunna följa med på resan. Problemet var att hon inte förklarade det igår. Tack vare att mamma tagit sig tid att läsa Väntrum har hon börjat förstå hur jag och E mår. Förr tyckte hon att vi skulle försöka leva som vanligt. Nu är hon lyhörd och förstående. Så himla skönt!

Den 23:e klockan 10 sitter vi hos TF. Samma dag kommer min vän K till honom för ett UL i vecka 18. De är äntligen gravida efter 6 år av barnlöshet och många IVF-försök. Jag är så lycklig för deras skull. Hoppas deras närvaro där samma dag kan ge oss lite tur också för det känns som om det kan behövas. Igår satt jag och läste på om odds vid IVF och det kan ju göra vem som helst nojjig.

Nu ger jag mig själv googleförbud och koncentrerar mig på det som väntar om bara 7 dagar. Starten på vårt nya liv. En start på ett riktigt liv. Jag är så himla redo att lämna väntrummet nu.

Jag var på ett så bra humör. Så åker vi till mamma för att äta middag och allt förändras. Det kommer fram att ännu en av min systers vänner ska få barn. När jag hör om människor som plannerat in sina barn för att det ska passa med när andra får vill jag bara kräkas. Sen låg mammas dumma tanklösa kommentar kvar och spökade i bakhuvudet också. Allt känns bara fel ikväll. Det hela blev inte bättre av att när vi för en gångs skull får till det utan att det gäller så får jag ont i magen efteråt. Det verkar som om kramperna i livmodern som en orgasm utlöser känns extra mycket veckan innan mens. Eller är det någonting annat?

Det gör inte jätteont utan det blir bara ömt som svag svag mensvärk men det påminner mig ändå om den här rädlsan jag har att det ska vara något annat fel än "bara" en ägglossningsstörning.

Kvällen borde  varit bara mysig. Jag borde orka lyssna när min syster och hennes sambo pratar om deras lille son. Jag borde veta att de inte HELA TIDEN refererar till att hon är gravid för att vara dum mot oss. Trots att man kan tro det ibland.

Vad tycker ni om denna fina?

Mamma - "vilka vill ha en öl till maten"
Min syster - "Jag vill! Men jag kan ju inte. Jag är ju gravid"
I mitt huvud - "Åh nej! så jävla synd om dig då"

Usch för idag. Jag hatar att vara utan när alla andra i min närhet får bli med barn.

Ikväll känns bitterheten verkligen som en svart sörja som kväver mig innifrån.

Så håller jag på att bli förkyld också. Halsen värker och huvudet dunkar.

Suck.

Det är iallafall snart bara en vecka kvar. Sen börjar nästa väntan.

Nu är bröllopet äntligen över och jag kan andas ut från programtillverkning, talskrivning och funderingar över bordsplacering. Mamma är nu än en gång gift och en vackrare brud får man leta efter.

Själva vigseln skulle hållas klockan 16 på Lördagen så hela morgonen kunde vi ägna till förberedelser som smink, kläder och frisyrer. Eftersom min syster och hennes sambo skulle hålla i fotograferingen fick jag och E ta hand om deras lille son. Det behöver nog egentligen inte ens skrivas att det var helt underbart. Stressigt såklart att hinna mata, leka, byta blöjja och själv hinna göra sig iordning. Men helt otroligt underbart! I bilen på väg till kyrkan ville jag stanna tiden. E också. Båda kände att det var ju såhär det skulle vara! Om allt gått som vi tidigare planerat skulle vi suttit i en kombi tillsammans med vårt barn på 14 månader. Vi skulle ha varit en liten stressad småbarnsfamilj som alltid är lite sena. Egentligen borde det till och med vara jag och E som gått nerför altargången i Lördags, för så var nämligen planen. Efter vårt första barn skulle vi gifta oss. Om allt gått som vi ville skulle vi vara man och hustru nu.

Visst var vi båda lite vemodiga när vi sen kom fram till kyrkan och lämnade tillbaka vårt drömliv till min lillasyster. Det gjorde också extra ont när prästen trodde att jag var lillens mamma och började förklara vart det fanns leksaker i kyrkan om han började få det tråkigt. Men trots detta var dagen och kvällen helt underbar. Ibland är det skönt att få dricka några extra glas vin och kanske puffa på en cigarr. När världen blir lite luddigare än vanligt gör det inte lika ont i hjärtat längre.

Sent på natten, eller kanske tidigt på morgonen stötte jag och E på min mammas mans bror och hans fru. De har brottats med barnlösheten lika länge som vi och för dom är det hans spermier som är problemet. Eftersom alla druckit kunde vi obehindrat prata om allt från det fruktansvärda med att tvingas till sex efter klockan till att känna skuld inför barnlösheten. Att hans låga spermietal är orsaken till deras problem hade länge tärt på förhållandet tills han gick till en kurator som fick honom att tänka om. Tänka att det inte är någons fel och att man måste behålla fokus på att man är två om det svåra. Acceptera sig själv så som man är. Flera flera gånger uppmanade han oss att aldrig sluta försöka. Det kändes jättebra att få prata ut med några som vet precis hur jävligt det kan vara... både att känna skuld och att ständigt gå på nitar.

Detta paret är också i startgroparna för IVF så förhoppningsvis kan vi bli med barn ungefär samtidigt.

Idag är första arbetsdagen och det gör inte ett smack. Det är nämligen bara 8 dagar kvar nu! Allt känns skitbra förutom en sak som mamma och hennes man sa på lunchen. De vill ta med alla till Kroatien på deras smekmånad nästa år. Till sommaren.  Båda vände sig till min syster och sa "ja men då kan ju inte ni följa med eftersom ni har en liten knodd då".

Jag ville bara skrika rakt ut.

HALLÅ! DIN DOTTER SKA GÅ IGENOM ETT IVF OM NÅN MÅNAD... DET FINNS FAKTISKT EN CHANS ATT VI LIGGER OCH FÖDER BARN DÅ!!!! DÅ ÄR DET SVÅRT ATT FLYGA FLYGPLAN!

Det är så uppenbart att de båda bara antar att vi inte ska ha några barn nästa sommar heller. Detsamma gäller ju faktiskt för mammas mans bror med fru. De påbörjar också IVF till hösten, men det hade de inte heller någon tanke på.

Igår kom E´s yngre syster på besök. Inte den gravida systern utan den lite äldre. Hon fick reda på att hon har PCO för två år sedan, ungefär samtidigt som vi började försöka bli med barn. Sedan den dagen vi berättade om våra problem för E´s familj har hon inte sagt någonting alls om barnlösheten eller det hon och jag har gemensamt.

Men så igår kom hon alltså hit. Vi drack kaffe och tittade lite på tv, sånt som man gör. Skillnaden nu var att hon inte åkte hem efter någon timme. Det slutade med att bara hon och jag satt kvar i soffan och pratade om allt möjligt. Jag drog medvetet konversationen mot barnlösheten för att se vad som hände och det gick jättebra. Eftersom jag vet att E´s syster är en direktlänk tillbaka till svärmor så passade jag på att berätta allt det som jag gärna vill att de ska veta. Det som jag aldrig skulle kunna sitta och berätta för svärföräldrarna. Vi pratade om IVF, utredningar, kramper, sorg... ja nästan allt. Det var verkligen jättebefriande!

Det kanske låter egoistiskt eller konstigt men jag vill att våra nära och kära ska veta hur jäkla svårt det är att vara barnlösa mot sin vilja. Jag vill inte att det ska verka lite småjobbigt. Jag vill att de ska veta allt. Att IVF är någonting stort och skrämmande. Att det inte BARA är att lägga ner och tänka på annat. Att det kommer att göra ont. Förändra mig och min kropp.

Det finns allt för många som inte förstår. Men nu vet iaf E´s familj lite mer.

Nu sitter jag uppe och våndas över att jättetöntigt tal jag tänker hålla på min mammas bröllop imorgon. Det är inget jag har lust att göra men det är en sån där sak som man tvingar sig till för att utmana sig själv. Det hade kännts mycket bättre om talet var färdigskrivet men det är det såklart inte. Blir nog uppe en bra stund till och våndas. Men det gör inget för vet ni vad? Nu är det bara 10 dagar kvar!!!!!

Jag har skickat iväg ett mejl till läkarpraktiken ikväll där jag frågar om det finns möjlighet att veta om vi kan sätta igång med behandling redan nu. Blir skönt att iaf veta så att jag kan ställa in mig på antingen det ena eller det andra.

Idag är det den fjärde dagen sedan Ovitrellesprutan och redan i morse hade jag en svag värk i livmodern och äggstockarna. Ni som spolar äggledarna, när de når upp till livmodern med kataterröret och man känner att den tar i väggarna där inne... precis så känns det i livmodern till och från. Som små små stick och kramp. Så irriterande. Hoppas att det inte är något fel där inne. Hoppas att det bara är slemhinnan som växer eller något.

12 dagar kvar nu!!

PS. Candra!

Jag vill jättegärna måla en tavla åt dig som tack för allt fint du gett oss. Är inte så jättebra på att skapa på beställning, men finns det något särkilt motiv du skulle vilja att jag målar?