Det var ingen bra idé det här med Pergotime över sommaren. Visst det skulle hålla hoppet vid liv men när ägglossningen inte kommer och man sitter med ägglossningsvärk så blir allt bara till en frustration. Skulle ha skitit i allt vad försöka heter och bara koncentrerat oss på att andas och ta oss igenom sommaren. Isolerat oss. Stängt ner facebook. Låst dörren.

De två gånger jag använt Pergotime förut har ägglossningen kommit dag 15. Vilket skulle ha varit igår. Alla tecken finns där och ont i magen har jag verkligen, men inget utslag på stickorna. Funderar på att bara sticka ovitrellen i magen och så får det bli ägglossning nu, även om kroppen inte riktigt är beredd. Få det överstökat bara. Detta är ju pest!

Det är skitjobbigt att det ska strula, speciellt nu när alla börjar "komma ut" med sina graviditeter omkring oss. Snart kan vi inte hålla nyheten om att min syster är gravid igen för E´s familj. Samtidigt kommer E´s storebror till stan med sina småbarn. Alla ska såklart bjudas på middag och det är en kväll jag verkligen bävar för. Att sitta där och må skit och ha en kropp som bara jävlas kommer att vara rena rama döden för mig. Sen alla frågor och alla blickar.

Usch det börjar kännas så jobbigt det här. Är lite rädd för vad som skulle ske om vi misslyckas efter sommaren. Kommer jag att överleva ett negativt resultat när alla börjar föda sina barn? Tänk om jag går under?

Jag vågade inte cykla hem från jobbet igår så min fina mamma lånade ut sin bil till mig. Det är kärlek det, att sätta sig på en alldeles för hög racingcykel med kontorskläder och cykla 8 kilometer för sin dotters skull. Speciellt eftersom mamma är förespråkare för "tantcyklar" och har en uttalat rädsla för handbromsar :)

När jag kom hem väntade E på mig innanför dörren. Vi brukar alltid hälsa varandra välkommen i hallen med en varm kram och några pussar. Igår fick jag en lång hård kram. Precis vad jag behövde. Det är också kärlek det.

E är ledig varje måndag och hans mamma hade passat på att hälsa på honom under dagen. Hon hade inte fått veta något om min krampincident i duschen men hon hade frågat lite om hur vi mår och när det är dags för IVF. Lite försiktigt hade hon frågat om vi plockat ut några ägg nångång för att titta på dom...

Haha, som om det bara är att värpa några stycken! Ok hon har ganska mycket att lära men det är fint att hon frågar tycker jag. Hon har föresten läst ut boken av Cecilia som hon lånade av mig. Precis som jag tycker hon att den är jättebra! Skulle gärna sätta mig ner och prata med henne om boken men av någon anledning verkar hon bara vilja prata om känsliga saker när hon är ensam med E. Lite komiskt eftersom E mer än gärna överlåter sådana samtal till mig.

Idag räknar vi ner till bara?! 50 dagar kvar tills IVF-resan startar. Vi försöker påminna varandra om det varje dag. Att vi har något stort och fantastiskt framför oss. Det är kärlek det.

Jag tänker på våra barn hela tiden. Konstant. Det går inte en sekund utan att barnlösheten gör sig påmind på något sätt. Ibland känner jag bara en väldig oro och ett obehag över det jag inte kan påverka. Andra stunder känns det som om jag drömmer och snart kommer att vakna upp, normalfertil och glad. Inte ofta men vissa dagar kan jag också känna en glädje över resan vi startar till hösten.

Idag på fikarasten drömde jag mig bort till slutet av Augusti när allt ska sätta igång. Tanken på att det kanske är då vårt första barn blir till gav mig en varm känsla i hela kroppen. Det var skönt att för en gångs skull inte vara rädd inför hela behandlingen utan bara längta tills det sätter igång. Herregud vad jag längtade! Och log.

Då slog det mig. Jag kommer aldrig mer i mitt liv att längta så här mycket efter någon eller någonting. Det här är den största längtan. Längtan efter meningen med mitt liv.

Det är ganska fint tycker jag. Bloggen får hjälpa mig att komma ihåg att berätta detta för mina framtida barn. Att hos mig och E var de den största längtan flera år innan de fanns.

Nu kom blodet. Jag har än en gång bara varit nåns jävla skämt. Nån som skrattat riktigt gott åt att vi nästan orkade hoppas denna gång. Som så många gånger förr satt jag länge och grät ensam på toaletten. Det var en pina att gå genom hela den långa korridoren tillbaka till mitt rum. Jag kände mig så jävla misslyckad. ÄR så jävla misslyckad. Alla andra, förutom en stackars dam, på hela stora kontoret har barn. Mina vänner blir gravida, min syster fast hon inte ville. Men inte jag. Kommer jag nånsin att få bli det? Jag vågar ju inte ens hoppas längre.

Nu har vi misslyckats med denna behandlingen också. Låghormonstimulering fungerar inte. Det finns bara IVF kvar. Tänk om det bara blir samma sak igen och igen och igen.

Ikväll berättar min syster för pappa och hans släkt. Samtidigt är jag tvungen att åka till min gravida vän i flera timmar och sen hem till E för att förstöra hans dag också. Det känns så jäkla tungt. Sorgen som vi bär på tynger ner oss mer och mer. Förr kunde det släppa lite mellan mensen, när vi fick tillbaka lite hopp. Nu känns det ständigt jämntungt för det finns ingenstans att ta vägen. Överallt får våra vänner och familjemedlemmar det vi inte får. 

När ska det bli vår tur?! Det verkar som om någon glömt oss.

När man vaknar bredvid den person man älskar mest i hela världen och mensen fortfarande inte har kommit för att förstöra tillvaron... när man är på BIM+2 och den hemska mensvärken man hade på BIM+1 är borta... då vill man kunna känna bara ren lycka. Man vill kunna hoppas. Inte gruva sig för att ta ett test.

När man sen tar ett jäkla test, med en puls på 2700 slag/minut vill man inte känna sorg över att man antagligen väntar på det oundvikliga. Att historien ska upprepa sig.  Man vill våga stanna kvar vid testet och se när två streck sakta visar sig samtidigt som mungiporna dras uppåt, inte gömma sig i soffan under en filt.

Mest av allt vill man inte se den man älskar bli så oerhört ledsen och uppgiven när han sprungit till toaletten och sett ett negativt test. Igen. Och höra orden: Det ser ut som vanligt.

Jag har ringt TF. Provera om en vecka. Jävla skitkropp. Inte ens en utebliven mens verkar betyda graviditet för oss. Detta har hänt förut, men jag trodde inte att det skulle kunna hända när jag VET att jag haft ägglossning och tagit ägglossningssprutan. Vad är det som uppehåller mensen?!

BIM 0 eller BIM+1. Jag vaknade utan värk i magen. Har faktiskt inte haft ont i magen så mycket denna omgång. En liten liten tanke fanns såklart om att det kanske fungerat denna gången. Självklart slog jag bort det så fort jag bara kunde. Sa det tillochmed till spegelbilden inne på toaletten - "ja jag vet att den kommer, jag är inte dum". Skyddar mig själv. Vet ju att mensen alltid kommer mitt på dagen när det är för sent att välja att stanna kvar hemma och för tidigt att åka hem från jobbet. Om det är en veckodag det vill säga. Är det en helgdag kommer den alltid jättesent. Så att man börjat hoppas. Kanske tillochmed tagit fram ett test tills morgonen efter.

Klockan 8.30 började det göra ont. Jag känner igen det. Blodet finns inte där riktigt än men det är bara en tidsfråga. Kroppen låter mig våndas först. Två alvedon och ett pokerface som så många gånger förut. Jag struntade i kollegornas lockrop och satt kvar på rummet över fikat. Läste "väntrum" istället och tänkte på det Cecilia sa igår. En dag blir det bättre. En dag känns det färdigt.

Jag tänker på alla de gånger då graviditeter varit förknippade med mig. Små små ord eller händelser som fått mig att må bra. Få lite hopp. När TF slog fast att ägglossning skett och sa "det går ju inte att se om det är en tidig graviditet än". Kommer ihåg att jag blev så glad åt att JAG förknippades med någonting som rörde tidiga graviditeter. När han en annan gång förklarade att "vissa känner av en graviditet tidigt men de flesta går ganska länge utan att känna någonting. Vi får se hur det blir för dig" kände jag mig lycklig. Att han sist sa "vid IVF har ni väldigt goda chanser" gjorde mig också glad.

Det är som om jag tar för givet att jag inte kan bli med barn. Kanske kan jag inte det, för varför lyckas det inte? När det enda hindret ska vara ägglossningarna...

Nu för tiden när mensen kommer är det inte mest sorg jag känner. Det är nästan bara rädsla. Jag är rädd att det aldrig ska funka och att det ska dra mig med sig neråt. Jag tror aldrig att jag varit särskilt stark.

E mår så dåligt varje gång jag berättat för honom att mensen kommit. Varje gång har det skett i hallen när han eller jag kommit hem från jobbet. Han har bett mig att inte berätta det just där. Känner ångest när vi är tillsammans i det rummet. Funderar på vilket rum jag ska förstöra för oss härnäst?

Jag berättade för E igår när han kom hem. Han blev inte ledsen men uppgiven. Vi behövde liksom inte säga så mycket. Gick direkt till ett varmt bad.  

Det känns som ett skämt ibland. Vårt liv tillsammans. Det måste ju vara någon som skrattar åt oss. Så känns det. Det tar liksom aldrig slut. Jag blir så trött!

Jag låg och vred mig hela natten. Pulsen slog dubbelt så fort och jag fick liksom inte ro i kroppen. Jag har varit med om det flera ggr förut men första gången var under mitt examensarbete som höll på att ta knäcken på mig. Sen dess är det Pergotime som gjort mig sömnlös och nu på senare tid är det någon slags ångest som håller mig vaken. Ångest över att vårt liv inte fungerar. Det är en sån jävulsk frustration att inte ha kontrollen över vad som händer och samtidigt känna sig totalt överkörd. Så jag snurrade där i sängen. Några ggr under natten försökte E hålla om mig, men det blev bara värre. Tankarna snurrade i huvudet.

"Hur kan en syster vara superfertil när den andra måste kämpa i flera år?"

"Varför skyddade dom sig inte?"

"Varför blir vi inte med barn, kommer vi nånsin att bli det?"

"Överlever jag om 2012 kommer och vi inte lyckats?"

Kan tilläggas också att jag började få ont i magen igår. Precis som alltid innan mens. Det lägger sig som ett tryck, ett band över nederdelen av livmodern. Det var ju passande att kroppen känner att den måste tala om för mig att vi inte lyckats nu heller när min lillasyster precis talat om att de råkat bli med barn. Fan vad de måste ha roligt nu, de där som skrattar åt oss.

Ikväll åker vi M/S Medvind med E´s familj. Vi tänker inte berätta om min lillasysters graviditet. Tänker dra ut på det så länge det är möjligt. Orkar inte prata om det.

Önskar att jag kunde ta några glas vin eller öl under turen men det går ju inte.

Inatt under de få minutrarna jag kunde sova drömde jag om ett positivt graviditetstest. Men jag vet inte vems det var. Självklart är det inte mitt. Sånt händer ju inte. Det händer bara andra.

Snälla underbara E ringde från TF. Nu har jag Ovitrellesprutor att hämta på apoteket så att jag kan vara säker på att jag ägglossar med Pergotime och slipper vänta 16 dagar på mensen. Skönt!

De önskade mig lycka till över sommaren och sa "plötsligt händer det".... hoppas att hon har rätt!