Jag och min sambo E är ofrivilligt barnlösa. Vi träffades 2001 och sedan dess sparat, studerat och längtat efter dagen då vi kunde slänga p-pillren. Blåögda tog vi för givet att det skulle gå på ett kick. Sommaren 2009 började vi äntligen försöka.

Efter 4 månader av strulig ägglossning, menscykler på runt 37 dagar och vätska i bröstet sökte jag mig ledsen och rädd till Kvinnokliniken i Sundsvall och fick veta att alla hormoner var ok men ingen mer hjälp. Mer och mer nedslagna fortsatte vi försöka, trots att jag kände att någonting var fel med min kropp. I samma veva berättade min lillasyster att hon och hennes sambo ska ha barn, något jag tog väldigt hårt. För att inte förstöra hennes graviditet kämpade jag allt jag kunde för att se glad och lycklig ut i hennes närhet.

När det gått 9 månader sökte vi oss till en gynekolog i Sundsvall som inte hittade något fel. Hon gav oss antibiotika för Bakteriell vaginos och menscykeln kortades ner något. Tre kurer Pergotime gav mig svettningar, illamående, nedstämdhet, sömnsvårigheter, fin slemhinna och stora äggblåsor, men ingen graviditet.  Tillslut tyckte hon att det inte fanns mer att göra och ville sätta oss i kö till IVF. Sa att det bara satt "i huvudet".

Efter 1.5 år sökte vi oss vidare till ytterligare en gynekolog i Härnösand som direkt såg att jag har PCOs, dvs äggstockar med många äggblåsor som stör ägglossningen. I mitt fall ca 13 st i varje äggstock. Jag har i övrigt inga andra symptom på PCO.
Vi fick direkt påbörja hormonstimulering med Puregonsprutor för att få till en riktig ägglossning.  Efter tre misslyckade stimuleringar sprutar jag nu Puregon inför vårt sista försök innan sommaren. På Tisdag ska vi träffa läkaren igen och få svar på en massa frågor och försöka få en plats på IVF-listan.

Nu försöker vi lista ut hur vi ska överleva sommaren om det sista försöket misslyckas och det blir IVF. Nyligen berättade vi för min sambos sida av släkten.

Bjuder på en bild för första gången i bloggen, bara för att fira de barnlösas dag. Har efter snart två år förstått att ofrivillig barnlöshet finns överallt och det är inget att skämmas över. Det finns så många som går omkring med samma tankar och känslor. So this is me...

Kramar i massor till alla som kämpar <3

Tack för alla fina kommentarer. Jag ska ta och svara på dom så fort jag orkar. Just nu försöker jag bara koncentrera mig på jobbet och min och E´s tid tillsammans.

Jag är så fruktansvärt less på allt det här nu. Det känns totalt meningslöst att ens fortsätta med sprutorna. Varje månad får jag några nya symptom som får oss att hoppas, och varje månad har mensen dykt upp. Kapat oss vid fotknölarna.

Jag är rädd att det finns något annat fel än bara pcos. Tänk om mina ägg är helt värdelösa? Tänk om ingenting kan fästa i min livmoder? Tänk om det är fel på E´s simmare? Det finns många många "tänk om" just nu och det är jobbigt att inte kunna skaka av sig obehagskänslan av att något är fel.

Denna månaden hade jag exakt samma symptom som Jenny_Maria. Exakt samma känsla i magen, inga ömma bröst osv... Antar att jag är beviset på att man kan känna samma symptom innan mens som när man är gravid. Är iaf så himla glad att allt verkar bra med Staffan och Bengt <3 Jenny förtjänar verkligen att ha lyckats nu. Vi förtjänar ALLA att lyckas nu.

När mensen kom igår började också brösten göra ont. Det är tydligen det nya för mig, jag som alldrig haft ont i dom förut. Nu klias speciellt höger bröst något fruktansvärt och vätskan är tillbaka...fastän jag inte har några förhöjda prolaktinvärden. Måste prata om det på nästa besök.

Tisdag den 31 har vi tid för VUL hos TF. E ska med och vi måste försöka få vår vilja igenom. Visst är det underligt att tiden kan rinna iväg så snabbt men samtidigt kommer man inte vidare? Blä, jag hatar hur jag mår just nu.

Mens... Varför?! Jag ger upp snart. Min kropp funkar inte som den ska. Det känns så meningslöst att sätta sprutan i magen imorgon. Det kommer ändå inte att fungera.

Eftersom ägget släppte utan Ovitrellesprutan borde min dumma kropp återgå till en lutealfas på 16 dagar, eller hur? För det är väl inte Puregonsprutorna som gjort att jag fått 14 dagar mellan ägglossning och mens?

Som om helgen inte var jobbig nog.

Igår var det dags för vårruset här i Sundsvall. Jag kände mig totalt tömd på energi och var tvungen att ta en power nap efter jobbet bara för att ens orka tänka på att springa. När jag vaknade var jag på dåligt humör. Till att börja med var tröjan i stl 38 med företagets logga på var löjligt liten. Den sprack vid halsen när jag drog på mig den och sen nådde den bara ner till strax under naveln! Det slutade med att jag fick dra på mig en av E´s t-shirts med batmanmotiv på. Sen hittade jag inga nålar att fästa nummerlappen med så när mamma kom och hämtade mig satt jag i hallen med häftaparaten i handen. När klammrarna vägrade fästa lappen på tröjan utan envisades med att göra stora hål i tyget istället fick jag ett utbrott både på E och stackars mamma. Kvällen började alltså inte så bra.

Väl vid startlinjen försökte jag fokusera. Lyssnade på musik och försökte stänga av. Så fort jag började springa bestämde jag mig för att jag fasiken inte skulle stanna. Jag skulle lida mig igenom loppet. Straffa mig själv för att jag stod där i år igen. Så jag led, men jag stannade inte. Efter 32 minuter sprang jag över mållinjen, illamående och röd som en kräfta.

På väg till bilen försökte jag förklara för mamma varför jag varit så arg innan.

"Förra året stod jag på vårruset och mådde dåligt för att det gått snart ett år. Men jag lovade mig själv att nästa år, nästa år DÅ är jag gravid"!

Så stod jag där igen. Ett år hade gått. Ett till år utan barn. Nu vågade jag inte lova någonting till mig själv. Jag fick tårar i ögonen och mamma mummlade något om att hon förstod och drog snabbt med mig till bilen.

På natten fick jag sota för att jag sprang. Hela livmodern började värka på kvällen. Halva natten låg jag och vred och vände på mig. Grät mig till sömns.

Idag känns det lite bättre men värken sitter fortfarande i. Det svider från naveln och neråt.

Mensen kommer imorgon.

Under mitt senaste besök hos TF var jag frustrerad. Frågade hur många ggr man brukar behöva använda sig av Puregon och vad planen är. När blir det aktuellt med IVF för vår del? Är det någon idé att fortsätta med sprutorna efter sommaren?

Han svarade att de flesta brukar få prova på Puregon i tre omgångar. Tror jag har skrivit det förut. Att det är ett lotteri. 30% chans att det ska lyckas. Han tyckte att det är rimligt att prova en omgång till, alltså en fjärde gång, innan semestern.

Jag frågade då om vi kommer att sättas upp på väntelistan till IVF och fick detta till svar:

Om man är under 30 och oförklarligt barnlösa ska man ha försökt i tre år innan man får ställa sig i IVF-kö. Har man däremot en förklarad barnlöshet så är väntetiden ca 2 månader oavsett ålder. MEN... Jag har pcos, en ägglossningsstörning som kan behandlas med hormoninjektioner, och därför finns det inga regler för oss. Vi är i praktiken behandlingsbara. Vi befinner oss i ett gränsland. Oklart om vi kan få vårt ENDA (fan vad dåligt) betalda försök innan det gått ytterligare ett år.

I Augusti på min födelsedag har det gått två år sedan vi började försöka bli tre. Jag står absolut inte ut att behöva vänta ett helt år till på IVF! Jag håller på att gå sönder redan nu... så nästa besök hos TF kommer jag att begära en plan. Jag tycker att han kan försöka ställa oss i kö över sommaren. Sen får vi bara hålla tummar och tår för att vi inte får avslag. Det borde väl finnas någon gräns för hur många hormonstimuleringar man vill utsätta en kvinnokropp för, eller?

Vet ni vad, det är 6 dagar kvar till bim och jag har så jädra svårt att hålla uppe något slags hopp. Fastän jag lovat E att vara mer positiv den här gången. Det känns bara omöjligt nuförtiden, som om det aldrig kommer att gå. De flesta får tydligen tre försök med Puregon och det betyder att detta igentligen är vår sista omgång. Nu kommer vi att få ett försök till, men någonting annat måste ju vara fel eller hur?

TF tyckte det var konstigt att det inte funkat. Det känns som om alla läkare bara tycker att det är konstigt. Om man har så många och fina ägg med PCO-äggstockar, normal vikt, inga fel på hormonerna, fri passage och normala spermier, VARFÖR funkar det inte? Är det inte meningen att vi ska få bli föräldrar? Hur många försök med Puregon ska det behöva ta?

Jag hatar mig själv som inte kan hoppas. Jag kan inte se att detta skulle kunna gå bra. Det känns hopplöst.

Jag är rädd för hur jag ska må i framtiden, för IVF gör mig så jävla livrädd. Inte för att det ska göra ont eller vara jobbigt fysiskt, utan för att misslyckas. Det är den sista utvägen.

Alla läkare och människor omkring oss säger att det kommer att gå så bra. Ändå sitter jag här som ett stort misslyckande, fortfarande utan bäbis i magen. På Torsdag är det Vårruset igen. Förra året mådde jag pissigt dåligt runt den här tiden, men jag lugnade mig själv med att vi iallafall måste ha lyckats till nästa år.

Jag skulle inte springa ett till Vårruset, jag skulle gå med barnvagn eller sitta hemma med en bäbis i magen. Detta år orkar jag inte lova mig själv sådanna saker. Jag vågar inte. 

Idag är det dags, spolningen blir äntligen av. Almenackan ligger redo på bordet så att jag kan dubbelkolla tiden flera ggr. (Jag lurar mig själv då och då att jag sett fel och kommer att missa tiden.) Bredvid almenackan ligger två alvedon som ska intas en timme innan "ingreppet".

Igår hade jag fullt upp med att plannera möhippan till min bästa vän, så det fanns ingen tid att sätta sig ner och raka benen. Detta får därför göras på fikarasten inne på någon toalett på jobbet. Man kan ju inte se ut som ett troll när man sätter sig i stolen. Lite värdighet måste man ju behålla.

Börjar faktiskt bli lite nervös, ska bli skönt att få det gjort. Kan tänka mig att det inte är det bekvämaste man kan göra på en Torsdagseftermiddag.

Undrar om jag kommer att uppleva det som obehagligt eller som smärta. Ni kanske vet att jag tränar kampsport? När det gäller att slåss, att få hårda slag på kroppen, har jag en väldigt hög smärttröskel. Däremot HATAR jag att stretcha och ha ont i magen... this can go either way!

Nej då, det ska gå bra. Sådeså!