EttVanligtLiv

Senaste inläggen

Av EVL - 11 november 2020 15:15

Elvis 5 år


Du är väldigt musikintresserad och vill gärna lyssna på specifika låtar om och om igen. Favoriterna just nu är "Ona nighta standa", "Helt seriöst" och den senast upptäckta "Cry little sister" med Marlyn Manson.


Du älskar skräckberättelser för barn och ser gärna på Ghoosebumps och älskar karaktären Slappy. Jag har gjort en liten lerfigur åt dig som du älskar. 


När det är kväll vill du aldrig sova i din egen säng. På helgerna får du sova inne hos A-V men på vardagarna måste du vara i ditt rum. Då vill du ha alla lampor tända och sagan på. Ofta vandrar du ut i hallen yrvaken någon timme senare och svamlar konstiga saker. När det är dags för mig och pappa att lägga oss vaknar du sekunden som det blir tyst i huset. Då hör jag dina fötter när du springer in i vårt rum med kudden i handen. Det slutar oftast med att du får lägga dig skavfötters med A-V.


Du har övat på gammelmormors favoritlåt sen du var 2.5 år och nu kan du spela nästa hela "blott en dag" på piano. Ibland har du konsert för mig så att jag får höra. Du vill ofta lära dig den sista delen men vill på samma gång inte att jag ska visa dig.


Du är bland de största barnen på förskolan nu och det innebär att du får gå i 5-årsgrupp. Det tycker du är roligt. Du leker mycket med din bästis Filip, fast ni bråkar lite då och då. När jag lämnar dig på morgonen är du lite blyg men vi jobbar tillsammans på att säga god morgon till fröken. Jag stannar alltid utanför fönstret och gör ett litet hjärta med händerna, sen ett stort och sen hoppar jag ett stort hjärta. Så säger vi hej då tills det är dags att hämta hem dig. Du vill ofta att jag ska komma tidigt att hämta och springer till mina armar när du ser mig.


Pappa har gett dig en massa gamla Turtles-tidningar som du älskar jättemycket. Du är väldigt försiktig med dom och visar gärna upp dom för alla som kommer hit.


Den bästa du vet är kusin Odd. Ni har ett alldeles speciellt band till varandra. Varje gång ni ses kramas ni länge och sen leker ni tätt ihop tills det är dags att gå. Om du inte vill ta på dig kläderna en morgon räcker det med att säga att Odd har likadana eller att det är Odds gamla så flyger de på direkt. Du vill också bli klippt på samma sätt.


Du är väldigt hjälpsam och säger ofta "mamma jag kan hjälpa till dig". Du följer med oss när vi hänger tvätt, städar, lagar mat eller fixar med huset eller bilen.


Du är SÅ go. Ofta säger du "mamma jag vill HA dig" och så vill du kramas länge och hårt. Jag svarar alltid med "men du HAR ju mej" och pussar på dig mycket.



Anna-Vera 8 år

 

Du är verkligen en stortjej nu som går i 2:an. Du lyssnar och

Av EVL - 10 november 2020 13:26

Ovitrellen kan man lita på. Den kickade igång mensen CD28 precis när gästerna ringde på dörrklockan inför Söndagens halloweenkalas. Vi firade både mig (35) och min syster (33) som fyllt år. Skönt att få ett avslut på hela överstimuleringen och få börja känna sig lite mer normal i kroppen igen.


Mensen har nu pågått i 9 dagar och ÄNTLIGEN är den nästan borta. Slemhinnan måste ha varit jättetjock verkligen. Jag har pratat med Falun och det var ok att sätta igång direkt på den här mensen vilket var en lättnad. Var beredd på att behöva vänta till efter jul och nyår då alla verkar skriva överallt att de får vänta minst en mens innan nya försök. 


Jag bokade in ett vul på gynmottagningen här i Sundsvall med tanken att det skulle vara både närmre och billigare än att åka till Härnösand. Kvinnan som bokade in mig meddelade dock att det kostar 2600 kr(!!!) för ett enda ultraljud. Helt jädra galet faktiskt. Då vi redan betalat in 34 000 för ivf:et ska Falun betala tillbaka alla utlägg på ultraljud och liknande men skulle jag behöva avbryta pga sjukdom eller liknande så får vi inte tillbaka någonting. Jag bokade därför om imorse till gamla vanliga TF i H-sand. 1200 kr känns mycket mer överkomligt. Hoppas att de betalar tillbaka alla vul vi gjort. Är säkert uppe i 6000 ungefär vid det här läget.


Idag är det tisdag 10/11 och imorgon ska jag börja kolla med Clearblue efter en ägglossning. VUL på torsdag 12/11 och sen förhoppningsvis ett datum för ägglossningssprutan. En vecka efter den sätter de tillbaka om våra blastocyster går att tina upp.


E skrev precis att han börjar känna av halsen... det finns så mycket att oroa sig för under den här pandemin. Går runt och känner efter hela tiden. Det är väl bara det som saknas, att någon ska bli förkyld och så blir det inställt en gång till... Hoppas inte!


Det känns märkligt att vi är så nära ett FET. Hela äggplocket och överstimuleringen känns avlägset på något sätt, fastän jag fortfarande känner av magen efter alla hormoner. Svårt att ta in. Men spännande och fint.

Av EVL - 4 november 2020 14:18

     

Av EVL - 4 november 2020 13:58

Det var svårt att ställa om psyket på att behöva vänta ännu längre. Kanske tom till efter nästa år. Jag hanterar alla jobbiga känslor med att träna och det kunde jag inte nu. Jag kunde knappt gå normalt. Men så efter något dagar började svullnaden lägga sig och äggstockarna och livmodern var inte lika stenhårda längre. Återbesöket på KK gick också bra och en mycket trevlig äldre kvinnlig läkare som själv hade ivf-barnbarn sa att proverna och vul:et såg mycket bättre ut. 


Dock så fick hon inte till ul-staven när hon skulle kolla om vätskan vid levern var bort så hon körde vul-staven utanpå magen. Det var första gången jag varit med om det, haha.


Tillslut kunde jag äntligen börja träna igen. Flåset var fruktansvärt och orken mycket sämre. Magen var som efter en förlossning. Det var som om jag tappat kontakten med magmusklerna... men sakta blev det bättre.


 

Frustrationen på gymmet.


Så kom äntligen mensen, tack ovitrelle, och det var dags att ringa Falun. Jag var säker på att de ville vänta minst en mens men efter ett väldigt struligt samtal med en äldre sköterska fick jag OK att påbörja stimulering. Vi skulle få göra en återföring i November!


Jag äter nu Letrozol i fem dagar och väntar på ett vul på KK nästa fredag (för den nätta summan av 2600 kr) och ser det bra ut blir det ovitrelle och FET efter det. 8 embryon har de lyckats frysa ner. Vet inte något mer om vilket skick de har. Det märks väldigt tydligt att Falun har mycket nu under pandemin. Informationen är knapphändig och sköterskorna som ringer har sällan rätt information men det får man nog ha överseende med under dessa tider. Bara det finns ett embryo åt oss i slutet av November så är vi glada. Tar gärna bara mer positiva svar framöver.

Av EVL - 4 november 2020 13:31

Dagen för plocket hade min mamma barnen till sent på kvällen vilket var väldigt skönt då jag mest bara ville ligga ner i soffan och vila. Mensvärken var på en helt ok nivå nu och jag blödde inte särskilt mycket. Däremot var magen väldigt svälld och nu började den också bli liksom hård. Det var jobbigt att röra på sig och tungt. Kommer inte ihåg så jättemycket av kvällen alls mer än att jag somnade tidigt och hade svårt att äta.


Dagen efter gick jag upp för att jobba som vanligt. Pga pandemin jobbar jag hemifrån och jag tänkte att det skulle gå bra. Det gick sådär. Väldigt svårt att fokusera och när barnen kommit hem och lagt sig för kvällen var jag helt slut. Äggstockarna och livmodern var stenhårda och magen spände något så fruktansvärt. Det gick inte att gå upprätt alls. Jag låg i soffan tills emil kom hem sent på kvällen och när jag skulle möta honom i hallen höll jag på att svimma. Jag blev alldeles vit i ansiktet och fick lägga mig ner på golvet. Jag mådde fruktansvärt illa och hade svårt att äta. Emil hade med sig färdigmat hem till mig och det tog tre timmar att få i sig det. En liten tugga åt gången gick ner med mycket viljestyrka. Att bara vända sig i soffan eller att sätta sig upp var en kamp och jag kunde liksom inte använda magmusklerna längre. När jag la mig ner stod äggstockarna och livmodern upp som hårda kullar. Ungefär som om jag svalt en melon.


Låg i soffan och mådde pyton halva natten och när morgonen kom ringde jag KK för att få en tid. Det fick jag, en akuttid. Jag sjukskrev mig den dagen.


 

Klockan 2 på natten. Kämpade för att få i mig mat med världens största och hårdaste mage.



Väl på KK fick jag vänta i 4.5 timme innan jag fick komma in till en läkare. När jag väl kom in för ett vul kunde hon inte se skillnad på vänster och höger äggstock och var tvungen att hämta en specialist. Jag fick sitta och vänta i en halvtimme i gynstolen.

 

Naken och illamående i en gynstol på KK. 


Specialistläkaren kollade med vul och såg att vänster äggstock satt ihop med höger. Det kallas "kissing overies" när de är så stora att de ligger bredvid varandra. De var så stora att de kunde se dom genom ett vanligt ul ovanpå magen. Bara när jag andades kunde man se att det var två olika äggstockar som liksom gled åt varsitt håll vid varje andetag. De kunde också se att det var mycket vätska i tarmarna och en del vid levern högt upp under revbenen. Det var därför det tryckte så himla mycket mot mellangärdet. Trots detta så klassade de det som en lindrig överstimulering vilket gjorde mig hoppfull om att få genomföra återföringen på fredagen ändå.


Innan jag fick gå hem lämnade jag urinprov, fyra tuber med blod, tog vikten och mätte magen. Det var faktiskt Ellen från läkarpraktiken som tydligen jobbade där nu. Jag tror inte hon kände igen mig men det var fint att det var hon som tog hand om mig där på slutet.


Jag fick en tid för koll på måndagen för att se så att det gick åt rätt håll. Ellen gjorde markeringarn på sidan av magen för att vi skulle mäta på samma ställe nästa gång.

 

Enorm stenhård mage!


På torsdagen ringde jag för att meddela Falun med hjärtat i halsgropen. Var så rädd att de skulle ställa in men det gjorde de inte. Jag fick grönt ljus för att åka ner till återföringen dagen efter. Hann meddela Emil om detta och var glad, men så ringde de upp igen. Läkaren i Falun var inte alls nöjd med mina prover och tyckte att en återföring var en dålig idé. De avbröt igen....


Sköterskan sa att 16 ägg blivit befruktade och att vi nu får sätta vårt hopp till att de ser bra ut och att så många som möjligt går att frysa. De var osäkra på om vi skulle få köra igång direkt efter mensen eller om de vill vänta till NÄSTA ÅR(!!!!).  Blev SÅ less och ledsen.

Av EVL - 21 oktober 2020 14:02

I September fick vi starta om, efter en proverakur. Denna gång med 225 enheter Menopur. Som alltid var det TFs läkarpraktiken i Härnösand som skötte alla VUL men denna gång kostar det oss 1200 kr/besök. Som tur var såg det bra ut redan vid det första ultraljudet och vi slapp ett vul till som förra månaden. Jag hade 8 st äggblåsor på 15-16 mm och 16 st som var på gång på ca 10 mm. Vi blev godkända för äggplock och fick en tid i Falun den 20:e Oktober. Nästan samma datum som vårt första plock 2011.


 

Sista sprutan. Trodde vi.


Jag och E lämnade barnen hos mormor och åkte ner mot Falun måndagen den 19:e. Det var en minst sagt surrealistisk känsla. Precis som första gången svårt att förstå vad som väntade, trots att vi gjort detta förut. Jag kände inte alls så mycket i magen och var orolig för att jag redan ägglossat eller att det bara skulle finnas några stycken alldeles för små ägg där inne. Jag jämförde hela tiden med känslan jag hade inför det första plocket då det var jobbigt att bara röra sig. Denna gång kändes det såklart men inte alls på samma nivå.

 

Nervositeten.


Vi tog tid på oss och körde försiktigt mot Falun pga oktobermörkret. Vi kom fram till hotell Bergmästaren efter 20 på kvällen och fick rum 107 på nedre plan. Vi tittade lite på tv i sängen och åt choklad innan det var dags att sova. Emil somnade direkt medans jag låg och stirrade i taket någon timme.


   

 

2014... inför FET


 

Oktober 2020 inför nytt ÄP. 



Klockan ringde tidigt och jag var faktiskt inte så nervös. Jag duschade enligt instruktionerna utan några medel och vi åt en sparsam frukost tillsammans på hotellet. Det var mörkt och ruggigt ute men ack så vackert när vi närmade oss kliniken.


       

Meddelandet vi lämnade på hotellet.


Vi anlände samtidigt som tre andra par till kliniken och fick komma in nästan direkt till ett rum. Vi hade en jättetrevlig sköterska som peppade och frågade om vårt förra plock. Jag frågade om lugnande innan men hon tyckte att jag var så lugn att jag inte skulle behöva det, och det hade hon ju rätt i. Det enda jag oroade mig för var egenligen att må illa, som vanligt är det min värsta fobi.

Eftersom det är en pågående pandemi får partnern inte vistas i lokalen mer än nödvändigt så Emil blev skickad direkt till rummet bredvid för att lämna sitt prov. Jag fick byta om till rock och strumpor och för att få tiden att gå fyllde jag i en hälsodeklaration. Tror jag nervöskissade också.


 

Vårt rum som delades med ett annat par som jag aldrig såg utan bara hörde. Det lät inte som om det var hennes första plock heller.



 

I väntan på Emil. Utanför hade det börjat regna och jag låg och lyssnade på hur det droppade in lite i ena fönstret.

 


Sköterskan kom tillbaka efter ett tag och satte en infart. Jag var först på tur för dagen vilket också skulle innebära att vi fick vänta tills alla plock var gjorda innan vi kunde gå hem. Det gjorde absolut ingenting eftersom det skulle visa sig att det skulle ta en lång tid att återhämta sig.

 

Några minuter efter att Emil lämnat sitt prov fick vi säga hej då. Det kändes väldigt vemodigt att inte få ha honom med men jag kände mig trygg med personalen och lovade att skicka ett sms så fort jag var klar.


Sköterskan tittade in och sa åt mig att kissa en sista gång och sen gick vi tillsammans till plockrummet. Där inne var det som vanligt mörkt och varmt. Jag fick ett hårnät och hälsade på alla i rummet, en ung kvinnlig läkare, min fina sköterska som stöttade så bra och en ung embryolog som ville vara med och titta på hur det går till vid plock. Bakom fönstret in till labbet satt det ytterligare två kvinnor och väntade på äggen. Det kändes så fint på något sätt att det bara var kvinnor där inne. Som om vi gjorde det tillsammans på något sätt. Jag fick berätta om våra barn, att de är gjorda på samma plock och att de är som små tvillingar trots att det skiljer 2.5 år mellan dom. Sköterskan tittade varmt på mig och sa "och nu ligger du här igen. Det kanske du inte hade tänkt då?". Det hade hon verkligen rätt i. 


Jag fick sätta mig i gynstolen och de tvättade jädrigt grundligt med något medel. Det kändes som om hon boxades med livmodertappen, haha. Sköterskan sköt in den första omgången morfin och allting började snurra. Jag fick lägga ner huvudet och koncentrera mig på att inte börja må dåligt samtidigt som läkaren förde in vul-staven. Direkt tittade hon upp på mig och frågade "OJ, hur MÅR du?".

Jag lyfte huvudet och sa förvånat "bra, eller vadå? är det något fel?!". 

Tydligen hade väldigt många ägg växt till sig på den korta tiden mellan det senaste ultraljudet. Nu hade jag runt 20 st mogna i båda äggstockarna och de förklarade att det fanns stor risk för överstimulering och totalfrys. "Det finns en chans att du inte kommer att må så himla bra efter det här".


Jag orkade inte riktigt ta in det just då, och det kändes ju ändå ok i magen. Jag berättade att det kändes mindre i magen denna gång än första och då gick det ju bra. Berättade att jag hade som en hård knöl i magen på ena sidan efter förra gången och de sa att det var äggstocken som varit förstorad. Antagligen kanske jag blev lite överstimulerad då.


Sköterskan sprutade in mer morfin och medans det snurrade till igen började läkaren sätta bedövningen i olika delar av slidväggen. Det kändes ungefär som en tandläkarbedövning och var det som kändes allra mest under plocket. Säkert 15 olika stick blev det och efter det väntade vi någon minut innan hon påbörjade uthämtningen av äggen. Sköterskan höll min arm och påminde mig om att ta djupa andetag. Jag följde med hela tiden på skärmen och såg hur nålen gick in i blåsorna och hur vätskan sakta sögs in. Sköterskan höll i en plastslang som gick ner i små glasrör som hon lämnade till embryologerna. Så fort hon fick klartecken berättade hon att det fanns ägg och det var så skönt att höra. Jag var på bra humör och hade inte ont. Det tryckte mest. Vi pratade och skrattade under tiden. Det tog lång tid och när läkaren äntligen sa "sådär då var vi färdiga" drog jag en lättnadens suck men insåg direkt att hon bara var klar med höger äggstock! 


"Herregud var det där bara ena sidan!?" utbrast jag och fick till svar "Ja visst, det är därför du är i farozonen för överstimulering. Det är så himla många stimulerade blåsor här". Jag varnade lite om att vänstersidan alltid är väldigt öm och mycket riktigt så gjorde det lite ont när hon vände staven ditåt. Sköterskan tryckte på flera doser morfin och jag kände att jag snurrade iväg. Fick lägga ner huvudet och djupandas igenom ruset. Det var som när man druckit alldeles för mycket så att världen börjar snurra. Jag kände att det rann blod mellan benen nu och försökte räkna ut hur många gånger hon punkterat äggstockarna.


Morfinet tog bort den lilla smärtan som blev och kvar var bara ett tryck. Jag följde med på skärmen hur de sista blåsorna punkterades och sen var det äntligen klart. Jag kunde inte sätta mig upp på ett tag så jag låg kvar medans de plockade undan och jag såg hur mycket blod hon sköljde bort från metallbäckenet. Tänkte att det här kommer att göra ont när bedövningen släpper. Embryologen som varit med under plocket tyckte att det varit ett fint och lugnt plock. Det var skönt att höra och det var verkligen så jag upplevt det också.


Sköterskan gav mig mina trosor och det tog några försök innan jag fick på mig dom. Hon hjälpte mig upp till sittande position och jag tog några djupa andetag innan jag vågade försöka resa mig. Lutande mot henne gick vi tillbaka till rummet och jag fick äntligen lägga mig på sängen. Det var så underbart skönt.



 

Fortfarande lite morfinsnurrig.


Ganska direkt efter att jag lagt mig kom det in en kvinna som undrade om jag ville ha något att äta. Jag blev glad och tackade ja till en macka och kaffe. När brickan kom in gjorde jag snabbt en ostmacka och drack kaffet. Fick ett sms av Emil att han äntligen satt på ett fik. Allt i stan var stängt till 10 så han hade fått gått till vår kalla bil för att vänta. Det hade precis börjat snöa och var minusgrader ute.

   

När jag fått i mig nästan hela mackan slog ett sånt våldsamt illamående till. Min värsta mardröm! Är så rädd för att behöva kräkas. Jag la mig ner stel som en pinne och stirrade på en punkt i taket och försökte av all min kraft att inte behöva spy. Det fanns heller ingen påse någonstans så jag ställde in mig på att behöva springa till papperskorgen. Tänkte att jag absolut inte ville det, speciellt inte när det låg en tjej bredvid bakom skynket som inte haft sitt plock än.


Samtidigt släppte bedövningen och kvar var bara snurret i skallen och mackan som växte i magen. En stark mensvärk sköljde igenom mig. Sköterskan som varit med under plocket kollade till mig och såg att jag mådde dåligt. Jag fick en värmekudde på mage, larmknappen placerades bredvid mig och hon sa åt mig att försöka dricka vatten. Det gick absolut inte och jag försökte få kroppen att somna istället men yrheten var för stark. Jag låg och stirrade på punkten i taket i säkert 2 timmar. Superfokuserad för att inte behöva papperskorgen. Det kändes som knivar som rev i äggstockarna. Oj vad ynklig jag var. Och ensam.


 

I små korta perioder kunde jag kolla mobilen för att höra av mig till vänner och Emil. Värmedynan tog bort det värsta av mensvärken. Sköterskan frågade om jag ville ha mer morfin men det vågade jag inte för jag ville inte må mer illa. Då hade jag hellre ont. Den andra kvinnan gick iväg på sitt plock och kom tillbaka efter 15 min. Vi låg i stillhet båda två och väntade på en uppdatering.


Efter några timmar tittade sköterskan till mig igen och kunde berätta att de fått ut 24 ägg. Helt galet många! Emils prov var jättebra också. Mycket bättre än förra gången då den var på gränsen till normalt bara. De skulle ta upp mitt fall på mötet och bestämma om de skulle totalfrysa eller om vi skulle få tillbaka ett embryo. Jag fick papper med information om överstimulering och vilka varningssignaler man skulle hålla utkik på. I pappren stod också testdag. 6 November, en dag tidigare än testdagen med A-V.

Efter ytterligare någon timme kom hon tillbaka och kunde meddela att de skulle köra vidare på en återföring! Underbart :) På grund av helgen som skulle komma skulle vi dock inte få tillbaka något långtidsodlat embryo utan ett tredagars. Jag fick mera mediciner på recept och stränga order om att ta dom som jag skulle Fragminsprutor varje morgon för att undvika blodproppar och Pravideltabletter. 


När jag kände mig redo fick jag ta på mig mina kläder och bege mig hemåt. Jag ringde efter Emil som snabbade sig till kliniken. Innan jag gick ut genom dörrarna gick jag in på toaletten en sista gång. 

 

Hade en sån passande tröja på mig :) Dags för nästa kapitel.


Ute snöade det väldigt och vi gick direkt till apoteket för att hämta ut alla medicinerna. Sen var det äntligen dags att åka hem. 

   





Av EVL - 21 oktober 2020 13:41

Vi har alltid velat ha tre barn men samtidigt sagt att vi nog inte skulle orka ett till IVF. Någonstans trodde jag också i min enfald att min pco skulle "bli lättare" med tiden och kanske skulle det kunna komma ett barn på naturlig väg... Jag började med p-piller något år efter att Elvis föddes för att jag trodde att det skulle förbättra mitt mående, vilket det inte gjorde. Av någon anledning fortsatte jag bara. Kände nog att jag inte var redo för det där "kanske naturligt-barnet".


Efter förra sommaren började vi känna att det var nu eller aldrig. Jag fyllde 34 och fick nån sorts åldersnojja över det. Vi slutade med p-pillren och mensen gick tillbaka till att strula och cyklerna var välkända 60-70+ dagar. Trots det lyckades vi med att inte tänka så mycket på det. Det fanns ingen stress. Jag tränar väldigt mycket och det var skönt att vara stark och smal. Tillslut bokade jag ändå en tid hos TF, som vid den tiden gått i pension men tog emot för 1200 (!) kr/besök. Lite halvt om halvt hade jag fortfarande trott att min äggreserv skulle ha tunnats ut nu men ett vul gjorde det tydligt att så inte var fallet. "Du kanske kan bli gravid på naturlig väg, men det blir nog isåfall någon gång efter 40". 


Vi satte igång och pratade lite löst om ivf. TF skulle följa oss hela vägen även denna gång och jag åkte hem och pratade med E. Båda två har haft jätteblandade känslor över detta. Både såklart en längtan men också en känsla av att vi är egoistiska och såklart en rädsla över att det inte ska gå bra denna gång. Av någon anledning var det svårt att liksom ta klivet. Tiden gick och vi skjöt på det. Vi pratade om det och jag grät, han grät, vi bestämde att det kanske inte var för oss.... men varje gång vi sa det så var det som om något gick sönder inom mig. Det fanns en längtan där ändå. Igen.


I januari tog vi upp kontakten med TF igen och skulle bestämma ett datum för ett första samtal. Lite senare så gick min älskade mormor bort och jag orkade inte med något mer än att sörja henne oändligt. När jag kom ut på andra sidan var Covid-19 i full blom och vi kom överens om att det inte var rätt tid nu heller. Tiden gick och jag hade några tillfällen av hopp om att vi kanske skulle kunna på egen hand ändå, men mensen dök alltid upp tillsist. Det var iaf lättare att ladda om nu. Jag grät inte direkt. Jag accepterade och gick vidare. Tränade stenhårt och tyckte det var skönt att få göra det.


Så skulle jag fylla 35 och åldersnojjan blev ännu större. Covid till trots, det var nu eller aldrig. Jag mejlade TF och fick till svar att vi sätter igång. Så gick dagarna och ingen mer information från honom. Vi hade pratat om att köra långa protokollet som sist och väntade på ett schema osv. Jag mejlade tillslut kliniken och fick till svar att han är sjukskriven och kommer att vara det länge. Vi fick gå genom kliniken i Falun direkt istället och de valde att köra på helt andra protokoll. Det kändes märkligt och liksom opersonligt men vi hade inget val.


Så en dag i augusti fick jag börja med sprutor igen. Menopur 125 iu. Vi hann med två ultraljud i Härnösand hos Malin som tagit över efter TF (också för 1200 kr/besök) innan de ringde och sa att vi fick avbryta. För många äggblåsor var på gång och de var också för små. Hade 15 stora och säkert 20 mindre på g. Detta var första gången på den här resan som jag grät ordentligt.



120

Av EVL - 3 juni 2019 15:30

Huj vad tiden går!

Maj 2019 och båda mina föräldrar har fyllt 60. 60! Det ger mig lite, nej mycket, panik. Panik över att tiden går så fort. Jag hinner inte med mig alls och det är så svårt att stanna upp och njuta.



Jag tittar på A-V och hon är så stor helt plötsligt. Hon har börjat tjata om att få gå ensam till skolan och sedan förra veckan får hon springa iväg till granntjejen Bell på egen hand. Hon har lärt sig att läsa och att skriva på förskoleklassen. Hon klär på sig och städar rummet och sätter ner foten. När hon var hemma med E häromdagen hade hon sagt:

Hon - Pappa, det där programmet är alldeles för barnsligt för mig!

E - Jaha, men kolla på det här programmet med mig då....?

Hon - Näe, det är för vuxligt!


Elvis är också stor men vill fortfarande ha mycket närhet.

Han är väldigt lättstött nu. Tar åt sig om någon retas och är allmänt känslig. Han får och behöver många kramar nu. Han kommer in till mig varje natt och vill vara liten sked. Bli kliad på ryggen. Snosad i nacken. Vad jag kommer att sakna det när han sedan slutar.


Livet rullar verkligen på i 120 och det är mycket på jobbet där jag fått en större roll i gruppen. Jag tränar varje dag för att hålla mig aktiv och för att få lite egentid. Det har funnits så himla lite tid att fundera på det där med en trea. Förut var det så självklart. Vi ville ha tre barn om det skulle gå. Men så kom livet i vägen och nu tänker jag rätt ofta på att det kanske bara skulle vara själviskt av oss. Och att jag inte skulle orka med att kastas in i barnlösheten igen. Det känns bättre att hålla den på avstånd.

Jag äter tom p-piller (för att jag trodde att det skulle göra mig gladare med mer balanserade hormoner) vilket känns rätt töntigt att göra eftersom jag inte ens har någon egen ägglossning. Dessutom mår jag inte bättre med dom. Fattar inte varför jag fortsätter.


Vi har sagt att vi inte ska behöva ta ett beslut förens efter sommaren. Då kanske pillren ryker och så får det ske om det sker. Om det vill ske. Det jobbiga är att jag inte känner mig klar med barn än. Man kanske aldrig gör det?

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skapa flashcards