EttVanligtLiv

Senaste inläggen

Av EVL - 11 februari 2016 15:02

A-V älskade att sova när hon var bäbis. Vi la ner henne i sängen och så somnade hon för att sova hela natten och vakna nån gång runt 9 på morgonen, glad och jollrande. Elvis är exakt motsatsen...


Man kan känna hur hela hans lilla kropp stelnar till sekunden då han inser att vi bär honom mot sängen. Han klamrar sig fast runt vår hals och när vi lägger honom på kudden spjärnar han ut till en liten båge och skjuter huvudet hårt in i sängstommen medans han skriker. På en mikrosekund har han vänt på sig och nästan hoppat upp igen. Han skriker "MAAAAAAPAAAAAAA" liksom för att få bådas uppmärksamhet. Tårarna sprutar.  Det enda som hjälper är att stå och hålla ner honom med en hand tills han kommit till ro samtidigt som vi säger "schhhh". Sakta sakta får vi backa, samtidigt som vi försöker undvika de ställen i golvet där det gnekar mest. Ibland gör jag en kullerbytta över sängen för att komma ut snabbare :D Han brukar somna kring 19.30 och vaknar sedan första gången runt 23. Då vill han upp och amma eller dricka mer välling. Sen vill han somna i min famn och inte i sängen. Efter det fortsätter natten så. Han sover bredvid mig och vaknar med 30 minuters mellanrum för att amma.


Nu försöker jag sluta med amningen och det gör honom galen. Han sliter i täcket och dyker med munnen efter mina bröst. Jag har blåmärken från hans lilla haka... Klockan 6 brukar han vakna för att vilja gå upp. Då gäller det att han inte får syn på A-V som oftast krälat ner i vår säng under natten. Gör han det kryper han till henne och väcker henne och då är det kört att få sova något mer.


A-V å andra sidan kan sova länge på morgonen om hon legat kvar i sin säng, men det händer väldigt sällan. Hon verkar ha nån typ av nattskräck alternativ selektiv trots som bara kommer fram på kvällen. Det är som om hon förvandlas till ett litet monster så fort vi säger att det är dags att sova. FEM minuter innan kvällsrutinerna kan vi säga "kommer du ihåg att du ska sova i din säng och inte bråka vid läggningen nu då?" varpå hon svarar glatt "jaaadå jag ska sova i min säng hela natten".


Sen när vi ska borsta tänderna blir hon arg i blicken och skriker "MEN JAG KAN INTE SOVA MIN SÄNG!!" och så är fajten igång. Hon vägrar ens lägga sig ner och sparkar bort täcket samtidigt som hon skriker "JAG KAN INTE!!". Vi kan inte ens gå ut ur rummet för hon springer efter så fort hon kan. Jag sprayar med "godnattspray" och berättar saga coh stoppar om och smeker på kinden och ger vatten och stoppar om och släpar tillbaka och stoppar om och hotar lite och ger lite vatten.... osv. Det enda som oftast hjälper (när hon slutat att skrika) är att lova att komma tillbaka om fem minuter för att ge henne en "Give me five" och tre pussar på näsan. Då brukar hon ha hunnit glömma bort att vara arg och ser liksom fram emot "Give me fiveandet" istället. Men man är ju alldeles svettig innan hon kommit till det stadiet. Samtidigt brukar hennes skrik väcka Elvis så jag får springa mellan och säga "SCHHHHHHHHHH!" i dörröppningen för att inte kliva på det gnekande golvet. Är E hemma vid läggningen går det lite lättare men oftast är jag själv.


Tror det är mörkret som satt igång hennes trots/nattvägran. Hon ska alltid ha en nattlampa tänd och så fort jag går från rummet vinklar hon den som en stark stråkastare mot hennes säng. Skönt att det blir ljusare nu.... fast det leder ju samtidigt till att barnen vaknar automatiskt tidigare ändå :O




Jag och E har börjat träna. Både på varsit håll och tillsammans. Det är roligt att peppa varandra och vara inställda på samma sak. Vi försöker också komma tillbaka till ett någorlunda normalt samboliv. Att kunna prata med varandra om något annat än bara barnen. Att vilja/orka mysa och sitta nära varandra i soffan på kvällen. Lägga ner mobilerna och paddorna och umgås. Ligga mer. Det är lättare sagt än gjort, speciellt när man är trött som ett as hela tiden. 


Träningen gör mig mer hungrig än vanligt och det är fasiken svårt att stå emot att äta något onyttigt på kvällarna. Vårt recept för att hitta tillbaka till varandra har varit att göra som när vi först träffades - äta gott och se på film. Detta ledde iofs till att tonårs-E gick upp från 75 till 95 kilo på ett år så det kanske inte är så smart. Ett tag har vi varit duktiga och ätit en liten bit mörk choklad till kaffet istället för typ en hel godispåse men man får liksom mindre motståndskraft när man är trött och slut... igår stod valet mellan att ligga och äta semla. Semlan vann utan match.

ANNONS
Av EVL - 4 februari 2016 16:33

Jag sitter på jobbet och är SÅ trött! Så trött att jag tror att jag ätit ett päron alldeles nyss men jag är inte säker. Så trött! Våra barn har liksom slutat sova helt plötsligt. Tackar högre makter att jag dricker kaffe så att det finns något som kan ta mig igenom dagen.



Igår hade det på något magiskt sätt gått ett helt ÅR sedan denna dagen! Hur det gick till vette tusan men fint var det och mycket kändes det i hjärtat. Precis som med A-Vs årsdag så slank tankarna hela tiden iväg på vart jag befann mig för ett år sedan. MEN skillnaden mellan nu och med A-Vs ettårsdag är att denna gång känns det så avlägset! Kan liksom inte komma på hur det kändes att vara gravid eller hur värkarna kändes eller nånting. Gör mig lite ledsen faktiskt. Eller mycket.


Elvis började fira sin ettårsdag redan klockan 12 på natten på han vaknade och vägrade somna om. Vi försöker ju dra ner på nattammandet och det accepterar han inte. Jag som var dödstrött gav med mig efter nån timmes fajt med honom i sängen men så när han äntligen somnade vid bröstet så var det dags för A-V att börja strula. Hon kom hela tiden in till oss med sin kudde i famnen och vägrade gå tillbaka. Efter ett tag orkade vi inte säga emot och hon la sig skavfötters med mig. Sen blev det en repris av alla nätter vi haft de senaste två månaderna. Elvis somnade ett tag men A-V var täppt i näsan och låg och fräste genom näsan för att försöka få luft. Samtidigt sparkade hon mig på låren. Elvis halkade ner från kudden och la sig på tvären med fötterna i Es skägg och ansiktet på min kind.

 


När A-V äntligen somnat vaknade Elvis och ville ha påfyllning. Sen fick han inte nog utan skrek ett tag. Detta ledde till mer amning och att A-V vaknade. Och så höll vi på hela natten.


När det blev morgon var det ingen idé att försöka sig på fika på sängen eftersom Elvis redan var vaken (och tvärpigg!). Som tur var hade jag gjort iordning fint i köket och jag sprang iväg med A-V för att fixa det sista. Elvis fick gå in själv i köket och upptäcka presenterna och fikabordet medans vi sjöng. Han var så glad <3! Han fick en liten liten tårtbit att kladda med och en skål med gröt. Vi övriga åt semlor till frukost.

 

Det här skulle aldrig ha hänt med A-V. Som alla säger är man mer "slapp" med andra barnet. A-V fick inget socker innan hon var långt över året.


Kl 11 åkte E till jobbet och vi gjorde iordning oss för att åka och shoppa. Fast först spenderade jag en 45 minuter med att ligga på golvet och försöka få Elvis stilla länge nog för att vara med på en födelsedagsbild. När jag var svettig nog drog vi på oss ytterkläderna och åkte. Elvis somnade i bilen och sov sött medans jag och A-V hann med Bauhaus och halva Birsta City. När han vaknade tog vi en korv och frozen yoghurt på Ikea. Elvis fick en liten gummiödla som han ögnat efter förut. Den höll honom lugn i vagnen unde resten av shoppingen.


 


Väl hemma igen var jag helt SLUT. Vi satt och myste i soffan allihopa medans jag drack kaffe. Elvis satt i mitt knä och gav både mig och A-V kramar hela tiden. Han är så go. Nu har han börjat säga "mmmm" också när han gosas.


17.30 kom min mamma på besök och vi bjöd på middag. Emil jobbade till 21.30 så det var skönt med lite avlastning. Hon läste saga och myste med dem tills det var dags för läggning.

 


Så var Elvis första födelsedag över. Lite ångest med mest glada tankar och känslor. Tänk vilken jädra tur att han finns! Är så lycklig över dom två som äntligen kom till oss.





ANNONS
Av EVL - 29 januari 2016 16:23

Sitter vid datorn och har lite (mycket) ångest över att det redan gått ett år sedan de första känningarna av att Elvis var på väg. Imorgon fyller han ett år. Helt jädra galet att det gått så fort. Tror ångesten sitter mycket i att jag känner att så mycket av tiden som varit gått till "fel" saker. Borde kanske ha insett själv att det inte skulle bli lika fluffigt och lugnt som med första barnet men det känns ändå liksom som om jag kunde njutit mer. Tagit mer kort. Filmat mer. Varit en lugnare och mer harmonisk mamma. Sånt där som man i ostressat tillstånd tycker är egentligen helt självklart.


En läsare önskade ett inlägg om vad jag såhär i efterhand skulle ha berättat för mitt gravida själv om hur det är att ha två barn. So here it goes. Det är alltså endast det jag skulle vilja gå tillbaka och säga till mig själv när jag väntade Elvis. Väldigt ärligt och inte förskönat.




Till Lise!

Snart är det dags att föda barn. Fy vad avundsjuk jag är på dig!! Här kommer några råd från en som vet bättre. Några viktiga punkter som du nog blir glad över att ha med dig i bagaget.


Förlossningen

Jag vet att du tror att du kommer att hinna njuta och filma och lyssna på en massa musik när du föder barn. Det blir inte så. Precis som första gången tar processen liksom över och du kommer inte att tänka på något annat än att fokusera. Du kommer att klara det JÄTTEBRA men du kommer inte att ha någon långfilm att se tillbaka på, men faktiskt så saknar du det inte heller. Jag tror att det skulle vara jobbigt att se det faktiskt. För redan när magen började växa så började du ju nojja över att det snart var över. Att det skulle gå jättefort (och det gjorde det verkligen)...men du kommer att ha alldeles för mycket att göra för att längta tillbaka lika mycket som du gjorde efter första gången.


Du har varit duktig och inte tänkt allt för mycket på förlossningen. Tränat på att låta kroppen visa vägen och inte vara rädd för smärtan. Du kommer att ha jättemycket hjälp av detta när det väl är dags. Det enda jag skulle vilja ändra från Elvis födelse är att säga åt dig att strunta i, alternativt bprova lustgasen mycket tidigare. Den gör dig bara fruktansvärt okontaktbar och helt borta. Smärtan kommer att ta över helt i slutet men det går fort. Lita på att du klarar av det hela vägen istället för det gör du!



Tiden

Om du tyckte att tiden gick fort med A-V så vänta du bara. Du hinner bara blinka så är det dags att sluta amma och barnet fyller ett år. Det går dubbelt så fort med barn nr 2....om inte fortare.


Att plötsligt ha två barn är faktiskt så chokerande som alla säger. Men det kommer inte "pang-bom" utan liksom smygande.  Först tror du att du har kontroll över läget och du kommer att hinna fota bäbisen och hålla koll på första tanden osv. Efter det är det som om någon tryckt på gasen och dagarna bara virvlar förbi. Plötsligt står du på BVC (om du kommit ihåg att gå dit på rätt dag och tid!) och ska förklara vad barnet kan och hur många tänder hen har och vad hen lärt sig på sista tiden. Har hen pincettgrepp eller inte? Hur gammal var hen när hen fick börja prova smaksensationer? osv. Ofta kommer du att känna dig som ett fån som inte hunnit/orkat med att skriva upp alla underbara små saker som bäbisen lär sig. Du vet den där boken du köpt till bäbisen, där du ska skriva allts som händer varje dag. Not gonna happen. Du kommer att ångestskriva två veckor i efterskott och glömma hälften.



Sexet

Det tar lååååångt tid innan lusten kommer tillbaka. Ett tag tror du att du ska bli nunna istället och tycker att det är helt ok. När den väl kommer tillbaka (efter totalt 1 år av nunneliv) kommer E inte att fatta nånting.

Om det var svårt förut att hitta tillfällen och platser för det så är det nästintill omöjligt nu. Var kreativ. Och skit i att räkna hur lång tid det gått mellan gångerna. Sexet är ändå bäst när båda är svältfödda.



Ålderskrisen

Du kommer att få en ålderskris när barnet är fött och du fyller 30. Det är oundvikligt och vi visste ju att det skulle hända, du som har så svårt att släppa saker. Tyvärr har jag inga tips. Du kommer att känna dig märklig och fundera på vem du är. Ibland är du arg, ibland ledsen. Bara träna när du är arg och lita på att skiten läker ut med tiden bara. Grubbla inte säger Tina.



Det dåliga samvetet

Du kommer att ha dåligt samvete precis hela tiden. Är det inte för att du glömt att skriva ner bäbisens framsteg så är det för att du inte haft ork till A-V. Barnen kommer att få vara inne rätt mycket eftersom det är svinjobbigt att ta sig ut med två barn när man är så mycket själv som du är.


A-V kommer att gå dig på nerverna eftersom hon går in i en trotsfas som börjar när du är i 9:e månaden och slutar..... ja säg det? Ni kommer att bråka mycket och du kommer många många gånger att lova dig själv att du ska bli en bättre mamma. Ibland kommer du att muttra "jag är världens sämsta mamma!" - gör inte det för det är inte sant. Andas och räkna till 10 istället.



Tröttman

Man har inte sån tur att man får två barn som är sjusovare. Det blir lite sömn. Tacksamt nog älskar du kaffe igen efter graviditeten. "Sov när bäbisen sover" brukar de säga och det kommer du faktiskt att göra men alldeles för lite. SOV MER! Skit i att det är stökigt.



Kroppen

Amningen sköter det mesta som tur är. Försök att inte stressa över kroppen. Fixa byxor i en större storlek och köp mer mjukisbyxor. Det finns ingen anledning till att försöka klämma in sig i sina vanliga kläder på en gång. Ändå försöker du vilket slutar i att du blir arg. Amningen kommer att komma igång men det går segt som första gången. Köp en pump i tid. Lösningen med pumpen är att låta bäbisen suga på det ena bröstet och pumpa det andra medans mjölkutdrivningsreflexen kickar in. Detta kommer du på alldeles för sent!


Det sliter som fasen på kroppen att vara skör från graviditet och förlossning samtidigt som man ska bära på både en bäbis och en nästan treåring (för det stora barnet går liksom tillbaka till bäbisstadiet och vill också bli buren och ompysslad). Du kommer att få ryggskott minst 4 ggr som gör att du typ bara kan ligga ner. Så fort du känner att det gör ont i svanken - stretcha! Kolla på You Tube hur man stretchar för att motverkar ryggskott och gör det slaviskt.




A-V och känslorna

Det stämmer så väl att första blöjbytet/toalettbesöket med barn nr 1 är chockartat. "VILKEN STOR STJÄRT! herregud ungen är ju nästan vuxen!" Plötsligt växer hon typ 8 år i dina ögon. Du kommer att ställa alldeles för höga krav på A-V och tro att hon kan allt. Hon är faktiskt bara 2.5 år när bäbisen kommer. Försök se henne i den åldern som hon är.


Jag vet att du är rädd för det här med kärleken, hur den ska räcka till. Nu innan bäbisen är här är du rädd att du ska älska den mindre än A-V men när bäbisen väl är hos er blir det nästan tvärtom. Du får jättemycket tid att gosa med den lilla bäbisen som är snäll och sover mest medans A-V trotsar och tjurar. Du har inte alls ork till detta vilket leder till att du känner dig superfrustrerad över er relation. Ett tag får du ångest och tvångstankar om att du älskar bäbisen mer, vilket såklart inte stämmer alls men det kommer att göra dig spyfärdig. Det blir lite jobb att orka med att växla mellan ammande mamma med öm kropp till att vara busmamma som orkar med trots och hopp och skutt. Försök ge henne minst en timme om dagen då det bara är ni. Läs en bok eller pyssla. 


A-V kommer att gå tillbaka lite i utvecklingen. Hon vill ha napp och blöja på dagen. Inte sova i sin säng. Bli buren hela tiden osv. Detta motverkas nog också av att ge henne mer egentid. Be också mormor och farmor att vara med henne mer.




Relationen

Det blir komplicerat. Tvåbarnschock och trettioårskris samtidigt. Ni kommer att bråka och det är fasiken inga rosa moln ni sover på. Det blir värst för dig och du kommer att ha dåligt samvete över att du är mer irriterad på honom än vad han är på dig. Ibland klarar du inte av att se honom. Låt då bli. Du klarar inte av att bli omhållen på natten för du är så less på att inte få ha kroppen ifred. Låt då bli att ligga nära. Tyvärr kommer det att hända en massa runt omkring er som inte gör saken bättre, men bara håll ut och lita på att det blir bättre med tiden. Tids nog sover barnen längre tider och ni kan ta ett glas vin tillsammans. Ett tips är att redan nu göra klart för varandra att det nog kan bli jäkligt jobbigt stundtals men att ni ska hålla ut och inte lägga allt för mycket krav på varandra. Det som händer under småbarnsåren räknas fan inte.



Är du för gravidtrött för att läsa all text kommer det viktigaste här:


* Mjölkpump - låt barnet suga på andra bröstet medans för att få igång utdrivningen

* Var inte rädd för att det blir lite frustration mellan dig och det stora barnet. Kärleken är lika stor till båda barnen ändå.

* Be om hjälp från omgivningen

* Skit i städningen! Sov!

* Det som händer under småbarnsåren räknas inte riktigt.

* Sexlusten kommer tillbaka.

* Om du ska skriva upp allt den nya bäbisen gör - skriv det på mobilen och försök inte skriva en jäkla roman som du gjorde med A-V

* Be BVC skicka påminnelser dagen innan så att du inte missar besöken.


Av EVL - 22 januari 2016 12:53

Någon skrev en kommentar till mitt förra inlägg och önskade att jag skriver lite om hur det är att ha två barn och vad som förändrats och vad jag kanske skulle tänk på innan. Det kommer ett sånt inlägg snart :) Jag måste bara hitta tiden att skriva ner den. Hoppas du kan vänta någon dag ;)


Tills dess kommer här en bild på min senaste tatuering (tatuerade fötterna i somras men glömde visa upp dem här, de kanske kommer på bild nångång de med). Denna har jag gjort för att påminna om vägen till barnen, att den var krokig och stormig och stundtals jävligt mörk...men så sprack solen äntligen igenom. "Efter regn kommer solsken".


 

Av EVL - 11 januari 2016 12:34

Shit vad kallt vi haft det i några dagar! Vårt hus tycker inte att vi ska få tvätta och dammsuga samtidigt när det är -21 ute. Inte heller ska vi få använda spisen och diskmaskinen under samma tid....och bada samtidigt som någon har på datorn är out of the question! Vi har gått igenom ett helt paket med proppar nu över helgen och luftvärmepumpen går bra att använda ner till ca -15 så den har vi inte heller kunnat förlita oss på.


På tal om proppar så är mensen fortfarande inte slut men den har lugnat ner sig. Blödde så otroligt mycket denna gång! Tacksamt nog har jag nästan inte haft någon värk iallafall vilket ju är skönt. Humöret har det varit värre med. Det har varit lite frostigt mellan mig och E ett tag nu. Mycket är det mitt fel men han har inte direkt varit mr perfect heller. Det är som om vi inte orkat med varandra på något sätt. Eller inte orkat med närhet iallafall. Bara levt uppe i varandra. Häromkvällen fick jag påminna mig själv att jag skulle sitta bredvid honom i soffan istället för att sitta på golvet och pilla på mobilen. Jag vet att jag varit kylig och jag har sett på honom att han stör sig på det men samtidigt har jag varit på för dåligt humör för att kunna fejkmysa. Det måste ju liksom vara på riktigt annars kan man skita i det.


På tal om kyla...tack och lov att barn är varma små varelser. Vi har sovit alla fyra i vår säng på natten för att värma varandra. Det enda negativa med det är att A-V nu vägrar att somna i sin egen säng på kvällarna. Igår (när det äntligen -8 ist för -21 ute och alla rum är tillräckligt varma) var det totalt kaos hemma vid läggdags. Viljornas kamp utan dess like. Mamma vs dotter. (Pappan blev utvisad av mig eftersom han hotade henne med att ringa till Tomten vilket bara gjorde henne ännu mer arg). Så fort jag bar henne till sängen studsade hon upp och täcket skulle hon inte ha på sig alls. Ingen fick lämna rummet och vad jag än sa var svaret "NEEEEEEEEEJ!" Hon sparkade och slog med händer i luften. Vägrade titta på mig när jag pratade.


Det slutade med att jag hämtade min bodyspray som luktar hallon och höll upp flaskan högtidligt i luften. "Det här är mammas speciella sovspray. När jag sprayar kudden med det här försvinner allt dåligt och man drömmer bara fina drömmar om godis och lek och sånt som du gillar". Vi sprayade överallt. Kudden, täcket, Nallis.... och tänk det lyckades! Hon sov i sin säng tills klockan var kanske 4. Då var det ok för henne och kudden att klämma in sig hos oss.




Elvis fyller snart ett år. ETT ÅR! Helt galet vad fort det gått. Galet. Han går omkring nu. För någon dag sedan avancerade han från 9 steg till 20 och dagen efter det ställde han sig upp och bara gick. De gånger han inte är ute och går så ställer han sig på alla fyra och kryp-går med rumpan i vädret. Något slags mellanting mellan att krypa och att gå.


Han pekar på saker och liksom pratar små meningar av otydliga hittepå-ord. Han gillar att peka på lampan och näsor. Igår tog han A-Vs Arieldocka i sitt knä och blev så glad när han upptäckte att hon också hade näsa! Han pekade och tittade på mig och skrattade <3 


Det första han gör när han vaknat på morgonen är att leta efter sin syster. Så tar han sig till henne och kramar henne. Länge. Ofta sätter han munnen mot hennes mun eller kind och pussas. Han är SÅ kär. Oftast är känslorna besvarade men slemmar han för mycket skriker hon "TA BORT HON!! HON HAR SLEMMING PÅ SIG! JA VILL INTE HA SLEMMING!"


Han är ett matvrak utan dess like. Det finns inget stopp. Och han kräks aldrig *ta-i-trä*. Fastän han äter gröt OCH välling vaknar han och vill amma hela nätterna. Ligger han bredvid mig och inte får amma sliter han bort täcket och attackerar brösten. Som en huggande liten sugpropp :D Nu när vi varit förkylda och mer än vanligt trötta har jag inte orkat värja mig mot honom och han har fått amma som han vill.. detta har lett till att brösten fått upp produktionen en del igen. Som en sista suck liksom. Jag vet att jag måste sova i ett annat rum för att han ska kunna vänja sig av med nattmatningen men är osäker på om jag är redo och verkligen inte säker på om E är redo att tampas med en arg Elvis i några nätter. Vi får se hur vi gör.


Han gillar närhet och kan bli helt galen om jag lämnar rummet. Samtidigt kan han helt plötsligt få för sig att själv gå iväg till sitt eget rum och sätta sig att leka. Han har en trumma som står på golvet. En dag tittade jag in och såg honom först snurra på en spelande leksakssnurra och sen börja slå på trumman för att kompa till musiken :) Han har också fått en hög kulbana där man ska släppa ner en liten boll i en kana. Det har han lärt sig nu och där står han ofta och släpper ner kula efter kula.


Elvis är också busig som tusan, och han vet om det. Blir det tyst vet alla som haft kontakt med barn att det är något tok på gång. När Elvis blir tyst innebär det oftast att han snor mat från sin syster eller river ut pappans kära samlartidningar på golvet. Mina kort brukar också vara ett hett eftertraktat mål. Får vi se honom liksom skakar han av upphetsning och skyndar sig skrattande att riva så mycket han hinner innan vi når honom.


Han leker gärna "tittut" och gömmer sig genom att krypa in bakom något, dra en filt över huvudet eller bara titta bort. Han kan sitta under filten länge innan han tittar fram. Tar liksom tillvara på stunden :)


Han tycker om att kramas och ofta får man en lång hård kram där han slår båda armarna omkring en. Det är så otroligt mysigt. Hoppas att han alltid vill gosa för jag kommer aldrig att vilja sluta.

Av EVL - 8 januari 2016 15:21

Tänk att det ska vara så svårt att komma ihåg. Varje gång innan det är dags går jag runt och tänker  samma sak... "Men vafan, har jag gått upp i vikt?" och "varför vill jag bara slå E på käften så fort jag ser honom idag?".


Mensen är här. Typ 4 månader sedan senast och det verkar som om kroppen är tillbaka i dess "normaltillstånd" - alltså igen ägglossning och cykler på mellan 60-120 dagar. Fan vilket dåligt humör jag är på! Och vad ont det gör. Och vad mycket jag blöder. Jag är liksom fulare också (haha) och håret är volymlöst och tråkigt.


Det är märkligt hur jag reagerade när jag förstod att jag fått mens. Direkt hjärtsnörp och liksom ett iskallt hugg som gick genom kroppen. Fortfarande. Undrar hur länge det kommer att sitta kvar? Den där känslan av att blod betyder ångest och sorg.



Av EVL - 7 januari 2016 15:28

Är tillbaka på jobbet efter allt julstök vilket gör att jag får fem minuter för mig själv vid datorn :) Det är nästan en omöjlighet när man är hemma med båda barnen. Så fort Elvis somnat och A-V typ ser på tv får jag hybris och försöker göra 100 "egentidssaker" på samma gång... vilket resulterar i att jag bara virrar omkring tills jag hör att han vaknar. Så många ggr skulle jag velat blogga men det har liksom prioriterats lågt på listan.  Här kommer världens längsta uppdatering:



JULAFTON!

Elvis har nu varit med om sin första jul. Min lillasyster köpte tillbaka vårt gamla barndomshus för några år sedan och på julafton samlades min, hennes och min pappas familj för att fira ihop. Första gången på säkert 15 år som jag fick vara med min pappa på julafton. Faktiskt så var jag rätt modig som tog beslutet att fira där. Deras yngsta son hade nämligen varit magsjuk några dagar innan. Många ggr ville jag backa ur innan jag tillslut bestämde mig för att min rädsla för att kräkas inte skulle sätta käppar i hjulet för Elvis första jul.


Julaftonsmorgonen började med att jag och E smög upp och gjorde lite mysigt i vardagsrummet. Vi hängde upp en julstrumpa med varsitt paket i, tände ljus på bordet och ställde fram gröt till frukost. A-V fick ta med sig sitt täcke till soffan och vi satt i pyjamas och åt samtidigt som vi tittade på den sista delen av julkalendern. I julklapp fick A-V en bluray med alla Pippi Långstrumpavsnitt och vi hann något avsnitt av den också. Elvis fick en mjuk dinosaurie i sitt paket.


Denna julen har jag verkligen varit lat. Två adventsljusstakar kom upp och så granen. Inget mer. Jag orkade inte och Gud vet att E aldrig skulle få fingarna ur på eget bevåg. A-V har nog saknat alla tomar och sånt för även nu långt efter jul så skriker hon glatt så fort hon ser någon som har pyntat i fönstren "TITTA!! DE HAR JUUULPYNTAT!". Får lite dåligt samvete men jag tycker ändå att det är ok att tagga ner ibland. Kanske nästa jul blir mer "pysslig".

 

 

 



Iaf så hade jag varit så lat att jag skjutit fram en massa saker till julaftonsdagen. När A-V och Elvis satt kvar i vardagsrummet började jag därför att göra knäck och senap. Detta slutade som det alltid gör med knäck -  i panik. Fast denna gång med Pippis ledmotiv som bakgrundsmusik. Fy fasiken vad stressande! E sprang omkring med knäckpapper som fastnat på både skedar och honom själv och jag brände fingrarna och svor. Som en helt vanlig jul alltså :D


Vi har alltid bråttom i min familj. Det spelar ingen roll hur mycket jag planerar och försöker underlätta. Det är som om kaoset dras till mig. Självklart blev vi försenade och mycket berodde det på att min syster ringde (en halvtimme innan vi skulle vara på plats) och sa att ingen tänkt på tomtemask! Efter mycket om och men fick vi tag på en och det var fasiken på millimetern som vi kunde klämma in oss allihopa i bilen med julklappar och julmat.


Fastän vi bor i Norrland ;) bjöd 2015 års julmånad inte på någon snö men tänk! när vi närmade oss min systers hus låg det plötsligt ett vitt lager på marken. Mysigt! Barnen som är i typ samma åldrar började genast leka med varandra och vi stressade och lätt svettiga föräldrar fick ta en glögg. Barnen satt vid ett eget litet bord och vi vuxna (och Elvis) satt vid ett annat. Det var en konstig känsla att fira jul i samma hus som när jag var liten. Fastän det gått så många år och fastän det varit bebott av andra familjer innan min syster köpte tillbaka det så var det som om mitt lilla jag fanns kvar där inne någonstans. Som om tiden stått stilla.

   


Det finaste av allt var nog när pappa var tomte. Det var så otroligt likt min farfar. Ett tag när jag blundade var det som om farfar var tillbaka i livet. Det var också kul att få se hur speciellt det var för min pappa att få vara tomte till sina barnbarn <3.

 


Elvis fick en sån stor hög med julklappar att både han och E inte syntes på ett tag. Det riktigt yrde paketpapper i rummet. Tänk att det är så kul att se sina barn öppna paket. Det gör liksom inget att man inte får ett eget berg längre.



På fredagen  - dagen efter julafton firade vi jul med E´s släkt. Denna gången (tacksamt!) inte med julmat utan med en god gryta. Elvis och A-V fick ytterligare ett berg av leksaker och vi myste över hur glada de var. Lördagen spenderades med min mamma och hennes familj. Då blev det julmat igen. Även där så himla mysigt.


Mindre mysigt var det däremot på Söndagen då E vaknade och mådde dåligt. Det visade sig vara vinterkräksjuka som han ironiskt nog fått när vi firade jul med hans familj (jag som var så orolig att få något från min systers familj). Paniken! E låstes in i vårt sovrum och jag tog barnen och flydde till vardagsrummet. I min panik fick jag med mig allt jag behövde: blöjor, kläder, täcken, kuddar, våtservetter, tandborstar you name it! I tre ångestladdade dagar bodde jag där inne med barnen. Då och då gick jag med mat och hink och rengöringsmedel till vår sorumsdörr (med en handduk över näsan och munnen). Jag och E komunicerade genom att sms:a varandra. På den fjärde dagen tillät jag honom att komma ut, först efter att han vädrat och städat. Han fick gå raka vägen ner till duschen och sätta på en tvätt med hans sängkläder. Jag skrubbade sovrummet och badrummet med klorin tills jag höll på att svimma av ångorna. Inte alls några mysiga mellandagar alltså. Men barnen hade det nog bra som fick sova med mamma i soffan och äta piggelin och se på tecknat en hel del.

 
Här är vårt tältläger i soffan. Som tur var hittade jag en resesäng som Elvis kunde somna i.




NYÅR

Eftersom E nyss varit sjuka ville ingen vara med oss. Det blev ett lugnt firande bara vi fyra. På dagen handlade vi mat med resten av Sverige och på kvällen satte vi på musik och lagade mat/dansade i köket. Vi dukade fint på bordet och hade en massa levande ljus. A-V fick ett eget fint glas att dricka ur och till sin stora förtjusning fick hon skåla i sockerdricka! Vi åt skagentoast till förrätt, en god torskrygg till huvudrätt och en päron och mandelmassebakelse till efterrätt. Elvis däckade runt 20 men A-V kämpade på ända tills tolvslaget. Hon var så förundrad över att få vara vaken så sent och över att få smaka godis! Värsta bästa dagen :D Då det nya året skålades in fick hon tända en massa tomtebloss och vi skålade i fönstret medans vi tittade på grannarnas smällare.

 

         

Av EVL - 18 december 2015 15:23

Det börjar kännas helt ok nu att vara tillbaka i arbetslivet. Skönt också att jag kommit igång med träningen igen. Kroppen börjar hitta tillbaka till något bekant. Häromdagen drog min lillasyster (som arbetar på samma företag) med mig på crossfit under lunchen - ett stenhårt halvtimmespass som nästan fick mig att spy - men känslan efteråt! Den där pirriga slutkörda kroppen som på något sjukt sätt samtidigt är full av energi. Så skönt! Kanske är det jag känner saknas? För det känns som om jag letar efter något... Kanske behöver jag hitta tillbaka till den jag är när jag inte bara är mamman Lise? 


Att få gå till jobbet två dagar i veckan, och ta på sig kläder som inte är fläckiga och nerkladdade, det hjälper nog en hel del.


Fast vem är jag då? Är det inte sånt här man ska fundera på och lista ut i tonåren?


Snart ska jag hem till familjen, och kaoset. Det där härliga kaoset som bara är vårt. Elvis brukar bli så glad när han ser mig och kryper så fort han kan, ler så att man ser hans två små tänder på nederkäken. A-V brukar gömma sig så att jag får leta ett tag innan jag kan hoppa på henne och killa henne tills hon kiknar. Det kommer att vara alldeles för sent för att göra någon roligare mat men vi kan se på adventskalendern till middagen med tända ljus på vardagsrumsbordet och sen börjar nedräkningen tills barnen ska sova. A-V kommer inte att vilja borsta tänderna eller ta på sig blöjan. Elvis kommer att suga i sig en hel vällingflaska och sen låtsas vägra sova i spjälsängen men tillsist lägga sig på sidan och slockna. Vi två vuxna kommer att landa i soffan med varsin kaffekopp och efter ett tag kommer E att somna bakom min rygg. Jag sätter mig nog på golvet med en tavla och lyssnar på musik. Alldeles för sent släcker vi ner och går till sängen. Härliga förutsägbara Fredagskväll!

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019
>>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se