Det märks väldigt tydligt hemma nu att Elvis inte längre är en bäbis. Han tar för sig mer och har utvecklat ett humör och han sätter gränser för Anna-Vera mer och mer. Han vill göra det hon gör och sitta där hon sitter och äta det hon äter osv. Ofta resulterar det i att hon skriker "neeeeej Elvis!" och puttar bort honom. Han svarar då med att dra henne i håret och/eller slå mot henne. Samtidigt som han skriker och är arg vill också A-V höras så att vi inte ska glömma bort att det faktiskt gör ont på henne. Det hela resulterar i ett kakafoni av ständigt ljud där hemma.

Elvis verkar imun mot tillsägelser också. Han tycker snarare att det är roligt att busa och har gjort det till en sport att ta något han inte får och springa iväg med det. När vi kommer ikapp honom kastar han det i golvet för att skapa en förvirring så att han ska komma undan :D det funkar inte men han försöker ändå.

Det är också otroligt roligt att klättra upp på stolar och bänkar och skåp tydligen. Så fort vi inte håller honom sysselsatt med något går han till köket och drar ut en stol och klättrar upp på den. Oftast går det bra och vi hinner dit i tid men andra gånger är han bara alldeles för snabb. Som i förrgår då vi satt i soffan med en kopp kaffe. Vi hann höra att han drog en stol någonstans och hur vattnet gick igång i köket. Emil rusade upp och när han var halvägs framme hördes bara ett väldigt skrik från Elvis. Jag sprang också upp och sekunden innan jag kommer in i köket skriker E "Elvis!!!" och jag ser hur han sliter honom ur vasken och springer med honom till badrummet. Han hade satt sig i diskhon och slagit på vattnet. Antaglien för att han sett hur A-V fått bada där hemma hos mormorn. Vattnet hos oss är av någon anledning inställt av de förra ägarna att det ska nästan koka när det kommer ur ledningarna. Vi trodde att han skållat sönder hela kroppen! Jag kutade in i badrummet och hoppade ner i badkaret med Elvis i famnen. Där satt vi bra länge och sprutade kallvatten på hans små ben. Det tog inte många sekunder innan han glömde bort att grina och började plaska vilket kändes skönt. Fy vilket hjärtsnörp vi fick. Nu är alla köksstolarna fastbundna i köksbordet till Elvis stora förtret.

På tal om mormorn (busmormorn som hon fått heta på instagram) så älskar de henne. ÄLSKAR! Mer än de älskar mig. Så fort vi nämner "mormor" så börjar Elvis gå mot dörren och ropar efter henne. Kommer hon på besök överger han mig direkt för henne famn. Han säger till och mer mamma till henne ibland. Kul men lite irriterande :)

Elvis har lärt sig en massa nya ord nu och han förstår allt vi säger åt honom. Oftast säger han "bok", "boll", "banan", "skor", "bong" (ballong), "mommo", "bil" men han har också sagt/härmat "vad heter du?", "Elvis" och "hej då bongen".

För någon dag sedan klippte vi honom för första gången och då blev han så stor!

Elvis är verkligen världens goaste lilla kille som älskar att kramas. På morgonen vaknar han alltid svintidigt, runt 5 (GAH!) men det första han gör är att krypa fram till mig, säga ett glatt "hej" och kramas en lång stund. Inte en lätt liten snabb kram utan en sån där där han tar tag om min hals och drar mig närmare honom. Han borrar in sin näsa i min kind och snosar ett bra tag. Låter mig pussa honom på kinderna länge länge. Sen säger han "hej dååå" och klättrar ner på golvet för att skapa kaos ;D

Jag älskar att komma hem på eftermiddagarna efter jobbet (torsdagar och fredagar) för han blir så genuint superglad av att se mig. Han släpper allt han har för händerna och ropar "mamma!". Springer för att hoppa upp i min famn och vill absolut inte lämna den på resten av kvällen. Om inte mormor kommer förbi såklart :D

Anna-Vera fyller snart fyra år. FYRA! Sjukt. Det känns som om hon fortfarande ska ligga som liten bäbis i vagnen, samtidigt som det är så naturligt nu att resonera med henne och prata med henne nästan som till en vuxen. Med det sagt så är hon ju inte alltid så resonlig :D ofta bryter hon ihop om saker och ting inte går hennes väg. Vi övar mycket på det där med att använda sina ord istället för att bryta ihop. Det går sådär :)

Hon är så duktig min lilla stora tjej. Klär på sig själv och sover utan blöja om natten. När hon är kissnödig går hon antingen till pottan eller till stora toaletten. Några gånger torkar hon sig själv och fixar allt själv. Det beror på hur självständig hon känner sig för stunden.

Hennes fantasi är jag så imponerad av. Hon skapar världar och påhittade personer i sitt inre varje dag. Alla med nya och roliga namn som "Kattuadjoa". När hon inte sitter och pysslar eller målar så dukar hon fram låtsasmat på bordet och ber oss smaka eller bygger koja under matsalsbordet av filtar och kuddar från soffan.

Både hon och Elvis tycker om att dansa och eftersom vi nästan alltid har musik på så händer det ofta att de spontandansar i köket. Hon kör sina egna moves där hon ställer sig på alla fyra och sprätter med benen upp i luften. En kombination av karate och dans säger hon.

Åh det finns så mycket att skriva men så lite tid. Nu ska jag hem till familjen och se vad de ställt till med idag :)

Igår styrde jag kosan mot Härnösand och TF för första gången på typ 2 år. Det kändes oerhört välbekant och nostalgiskt. Nästan lite ledsamt också på något sätt, att det inte handlade om det stora att försöka bli med barn längre. För såhär i efterhand när sorgen och kampen och lidandet och längtan lagt sig så tar liksom de positiva minnena över. Det är enklare nu att se det fina i vår kamp på något sätt. Nu när det inte bara är svart längre.

Allt var sig likt där inne. Det var som att kliva in i en tidsmaskin. Som alltid gick jag direkt till toaletten och nervöskissade. Sist jag stod där inne tittade jag mig i spegeln och var så glad. Då var jag tidigt gravid med Elvis och hade precis sett hans lilla hjärta slå på ultraljudsskärmen. Sköterskan Ellen tog emot i receptionen och hon kom ihåg mig :) Vi pratade lite om hur det är med barnen och jag lämnade två bilder som hon satte upp på skrivbordet. Jag satt i stolen utanför TFs kontor och tittade på samma tavla som jag alltid brukade tittat på. För ett tag visste jag inte vart i tiden jag befann mig.

Inne hos TF pratade vi lite om hur kroppen är såhär efter graviditeterna och jag redogjorde för hur mensen precis som förut kommer i långa cykler. TF förklarade att PCOn kan "lugna ner sig" efter några år och att äggantalen kanske är mindre nu. Att trots att vi haft sådana problem att bli med barn innan ändå "riskerar" att bli med barn nu när vi inte skyddar oss. Att jag faktiskt kan få en ägglossning nån gång... och visst det kan säkert hända men shit vad det känns långsökt. Jag känner ju att kroppen typ aldrig ägglossar. Däremot har jag då och då cystor som spricker i äggstockarna, det känner jag.

Så fick jag hopp upp i stolen och göra ett vul. Det kändes också helt naturligt och som om det var igår. Såg direkt att det fortfarande är otroligt mycket ägg där inne. Runt 20-30 st i varje äggstock. Slemhinnan var tjock, redan äver centimetern men inget ägg var "ägglossningsstort". TF sa "ok det är inget som ändrats. Det ser ut som om du skulle haft ägglossning nu men det får du ju inte."

Det finns tydligen två typer av PCO. En typ där man har mycket ägg men slemhinnan hela tiden är väldigt tunn, och en typ där man har många ägg och som jag en slemhinna som blir väldigt tjock. Har man det sist nämnda får man sådana där jätteblödningar som jag fått erfara några gånger och som inte alls är roliga.

TF tyckte att jag skulle börja äta p-piller för att slippa det där och för att få mer balans i kroppen. Jag tvekade först för jag HATAR p-piller sen början på vår resa till barn då jag var övertygad om att det var pillren som påverkat mig och gjort så att jag inte ägglossade. Nu vet jag ju att det inte är så och TF lovade att de inte skulle ställa till något inför kommande (eventuella) försök.... Så nu blir det p-piller. Hur märkligt känns inte det? Det kändes liksom fel på något sätt att åka från kliniken med ett recept på något som garanterar att det inte blir barn. Fick ett recept på Provera för att blöda ut allt och börja på noll och så p-piller (yasmin) som ska funka bra på PCO-kvinnor.

På vägen därifrån betalade jag och sa hej då till Ellen. Hon sa tack och jag sa "men det är VI som ska tacka, tack för allt. Precis allt <3"