Jag har länge längtat och stuktat efter att få vara en sån där gravid kvinna som liksom vaggar frammåt när de går. Som har ont lite här och var och som frustar som en häst när det är varmt. Därför var det bara mysigt när benen svällde på kvällen, när jag inte kunde äta vissa saker och när magen jäste över byxorna och låren gneds mot varandra sådär så att det blir hål i byxorna jättefort. Jag ler och tackar när någon kallar mig knubbis och det rör mig inte ryggen att jag snart gått upp 12 kilo.

Men, det är jättejobbigt att ha ont i revbenen. Aj vad ont det gör. Bara på höger sida, Pyrets favvoplats. H*n har hittat två punkter både på fram och baksidan där det uppenbarligen är jättemysigt att sticka in en fot eller trycka stjärt eller huvud mot. Detta gör att det nästan är omöjlig att sitta ner längre stunder. JÄTTEBRA när man arbetar på kontor. Självklart har alla utom jag ett skrivbord man kan sänka och höja som man vill.

Igår kom det nästan några tårar. Men bara nästan. Det är ju lite mysigt också eftersom det onda oftast innebär att bäbis är väldigt aktiv i magen.

På sista tiden har jag märkt att h*n lagt sig annorlunda. Förr trycktes oftast ett huvud eller en stjärt upp ovanför naveln. Nu måste det vara en liten fot eller en hand. Vi får också oftare känna bäbisen röra på sig där inne. Förut var det nästan enbart sparkar som kändes.

Ibland känns det som om h*n tar spjärn mot ryggraden och liksom trycker sig utåt. Som om magen själv strävar frammåt. Jättemysko känsla, men igen såklart underbart!

Nu är vi inne i vecka 30 och magen har blivit riktigt rund. Till min stora förtjusning (och E´s mindre stora förtjusning) börjar naveln att försvinna. Idag såg jag att den nästan börjar puta utåt. En putisnavel! Som jag längtat!

Mage vecka 30, komplett med de första bristningarna.

Vecka 30 (29+3)

För det första. Stort stort GRATTIS x2 till fina Fia och hennes man som äntligen fått sina två små älsklingar. Så underbart! Min inloggning på blogger fungerar fortfarande inte på din sida så du får vårt grattis här :)!

Jag, Pyret och E besökte barnmorskan igår för att se så att allt rullar på. Sf-måttet ligger nu på 28 cm och bäbisens hjärtljud slog på fint i 139 slag/minut. Ganska stor skillnad sen vecka 24 då hjärtat slog 150/minut. Bm förklarade att det inte spelar någon roll hur fort det slår bara det arbetar i en bra rytm. Nu har vi alltså gått från typiska "tjej-ljud" till "kill-ljud" :)

Vårt TUL blev framflyttat en dag till den 16:e Maj så att vi kunde klämma in ett läkarbesök efteråt för att prata om bäckenröntgen. Vi får se om vi får igenom våra önskemål. Min lillasyster bönade och bad om en röntgen men fick aldrig igenom det. Jag är inte direkt supersmal kring höfterna så jag förväntar mig inte att det ska vara några problem men bara vetskapen att allt är ok skulle få mig att slappna av väldigt inför förlossningen.

Järnvärdet var nere på 95 och mina depåer i kroppen hade också minskat så nu finns det ingen återvändo, järntabletter ska intas varje dag. Redan efter första dosen stannade magen av och en halv påse plommon har fortfarande inte hjälp någonting alls. Det är otroligt jobbigt att aldrig få gå på toaletten men samtidigt är det skönt att bli av med yrseln och illamåendet som kommer så fort jag rör på mig för mycket. Vår resa till stockholm för någon helg sedan var en lång kamp mot att inte kräkas eller svimma i någon butik.

Annars rullar livet på. Jag irriteras lite av sura uppstötningar, måste äta glass minst en gång om dagen, väger numera nästan 12 kilo mer än innan behandlingen och har konstant ont i revbenen. Det är superhärligt!

  
Vecka 29 (28+6)

Mys! Vi syns ;)

Att man kan drömma hemska/livliga/vilda drömmar som gravid har jag fått erfara många ggr. Hitills har det inte handlat så mycket om bäbisen utan mer om att jag helt plötsligt glömmer hur man andas eller att jag är huvudperson i en vild actionrulle. Men, inatt drömde jag för första gången om en förlossning. En riktig mardrömsförlossning.

Det hela utspelade sig på en finlandsfärja. Tydligen hade både min och E´s familj bestämt sig för att åka iväg samtidigt. Jag hade en tid hos barnmorskan som höll till i en av hytterna och E var ute och roade sig någonstans. BM var en blond väldigt ung tjej som mest bara log hela tiden. Vi har ett vanligt samtal och tittar och klämmer på magen för att konstatera att allt är bra, men så på väg ut från hytten och in i väntrummet får jag kramp i magen. Den känns stenhård och väger plötsligt flera flera kilo. Jag stapplar fram och kan knappt ta mig till entrédörren. Då jag tittar upp sitter hela släkten på stolar omkring mig. Jag känner samtidigt hur det liksom buktar mellan benen.

Då går vattnet + att jag bajsar på mig inför alla! Mamma och hennes arbetskollega Violeta hejjar på från stolarna och alla ler. Jag är mest skräckslagen och skriker på den unga barnmorskan som ringer efter E. När han kommer är han aspackad och har spytt ner sig. Han är så full att det inte går att få kontakt med honom. Barnmorskan drar in oss på ett förlossningsrum. E får tvätta av sig och sätta sig på en stol. Han är helt borta och jag känner mig helt själv. Plötsligt står jag i en sjukhusrock. Barnmorskan ler hela tiden och säger att det är dags att föda barn nu. Jag bli ännu mer rädd och skriker att vi bara är i vecka 28+2 ännu, bäbisen kommer att vara så liten och jag har inte fött röntga bäckenet än. Tänk om jag dör? Tänk om det inte går?

Jooooorå det kommer att gå så bra så får jag till svar. Bäbisen är så stor nu så...

Då kommer den första värken. Det strålar och stramar högt högt upp i magen under brösten och jag tittar på barnmorskan och utbrister "så det är såhär det känns?" Jag tror att jag blir lite lättad.

Så vaknar jag. Vilken otroligt stark dröm! Jag kommer fortfarande ihåg nästan varje detalj och varje känsla. Trots att det fanns tid att somna om så gick det inte och till och med nu nio timmar senare finns den fortfarande kvar i bakhuvudet. Jag hoppas (och tror) att när det kommer att vara dags att föda i verkligheten så kommer jag att behålla lugnet. Har alltid sett mig som en ganska samlad person. Kanske bra att leva ut hemskheter i mardrömmarna så slipper man dom senare.

Ställer iallafall in mig på en toppenförlossning!

Vecka 29 (28+2)

Det behövs nog inga ord till detta inlägg förutom att vi är så tacksamma för att äntligen ha fått uppleva detta. En magiskt kväll!

Igår gick vi in i vecka 29 och dagen till ära infann vi oss på sjukhuset för en informationsträff på förlossningen. Förr i tiden fick man se lokalerna och till och med prova lustgasen (!).. men det får man inte nu tyvärr. Nu satt vi i en Aula på hårda trästolar i ungefär 1.5 timme. Det som sades var sådant man visste sedan innan men det blev så mycket mer verkligt att vi faktiskt ska föda fram ett barn inom kort. Medans jag satt och tog in varje minut och njöt av hela situationen satt E och kallsvettades. Jag såg på honom att han blev lite skärrad.

Barnmorskorna var som höll i presentationen var jättetrevliga och lugna men förskönade inte direkt det som kan/kommer att hända under förlossningen. De förklarade att vi säkert kommer att säga "jag tror jag ska dö" eller "det är något fel på mig, det kommer aldrig att gå". Man gick också in på smärtlindring och vad sambon kan göra för att underlätta. E som både har läkar- och sjukhusskräck tyckte att det kändes som om han inte kommer att kunna vara ett bra stöd för mig, men det vet jag att han kommer att vara. Innan äggplocket trodde jag att han skulle svimma eller inte klara av att vara i salen samtidigt som ingreppet men han var verkligen en klippa. Iallafall på utsidan :)

Det enda lilla som lugnade honom lite under presentationen var när de visade en bild på en nyfödd bäbis. Den hade påminnt honom om att vi kommer att få hålla vårt lilla pyre i slutändan. Att allt kommer att vara värt det. E´s tankar angående förlossningen är alltså redan i full rulle. För min del känns det längre bort, eller så undviker jag att tänka på det. Det får bli som det blir eftersom jag inte kan veta i förhand hur det kommer att vara. Jag vet iallafall att ultraljudsbilden på pyret, den som jag pussar på varje morgon och kväll, kommer att vara en otrolig motivation.

Och så tänker jag: tänk vilken upplevelse! Den skulle jag inte vilja välja bort innan jag vet hur det är. Det är ju detta vi kämpat efter så länge. Efteråt kommer jag säkerligen att känna mig som en stålkvinna.

Tidigt imorse fick jag ett sms på mobilen som talade om att spjälsängen nu finns att hämta ut. Självklart har det prio ett så lunchen får gå åt till att åka in till stan. E kommer att få sätta sig och skruva ihop den på en gång han kommit innanför dörren hemma :)

Vecka 29 (28+1)

Nu drar det ihop sig till bloggträff här i Sundsvall. Nu på Söndag gäller det. Hoppas att alla som vill delta har fått information om vart/när vi träffas. Det finns alltid chans att hoppa på om man får en lucka den dagen.

Vecka 28 (27+6)

Vecka 28 (27+5)