EttVanligtLiv

Alla inlägg under oktober 2014

Av EVL - 31 oktober 2014 12:25

Jag känner mig stor och börjar faktiskt inse att vi kommit rätt långt i vår graviditet. E gick runt igår och tjatade om att det snart bara är 12 veckor kvar av 40. När vi berättar för folk vilket BF-datum vi har får jag ofta kommentaren "men vad skönt att det snart är dags". Men jag känner verkligen inte så... istället skrämmer det mig för jag vill så gärna njuta länge länge av den här upplevelsen. Vi vill båda helst ha tre barn, det har vi alltid sagt, men så lätt går ju saker och ting inte till här i världen. Det lärde vi oss när vi började försöka få Anna-Vera. Man kan inte bara önska och så går det i uppfyllelse. "man makes plans and god laughs" brukar man ju säga. Dessutom vet man inte hur man har det ekonomiskt eller hur det fungerar med två barn... kanske är detta sista gången jag är gravid. Men jag hoppas verkligen inte det!


Kanske har det här med att vara gravid glorifierats lite efter alla år av längtan. Så kan det vara. Samtidigt har jag svårt att släppa saker. Klart jag längtar efter vår bäbis, jättemycket! men jag vet hur fort tiden kommer att gå när h*n väl är ute. Jag tittar på A-V varje dag och både glädjs och fasar över hur snabbt hon blir en stor tjej. Hon säger det till och med själv nu "mamma jag är stortjej". En del av mig vill bara skrika "NEJ DET ÄR DU INTE, MAMMA ÄR INTE BEREDD".


Hur jobbigt det än har varit att kämpa efter A-V och denna lilla i magen så skulle jag utan att tveka göra om det igen. Börja om med sprutor och plock och väntan och funderingarna och svängningarna i humöret. När/om man sen är på andra sidan var allting värt det, fastän det nyss varit becksvart i tillvaron.


Jag och E låg i sängen och pratade igår, om hur fort det gått med nr 2 och vilken skillnad det är från när vi väntade A-V. Inte bara det att tiden rusar iväg utan också hur vårt liv har ändrats. Graviditeten med A-V var som inslaget i mjukt fluffigt dun. Familjerna runt omkring oss mådde bra, ingen var sjuk och dog. Alla hade tid och ork att bry sig om magen och det fantastiska som hände oss. Nu är det flera i vår omgivning som antingen har svårigheter i relationen eller som redan gått ifrån varandra. Ingen frågar eller pratar om bäbisen i magen. Farmor och farfar finns inte mer och det blir bara mörkare och mörkare ute vilket gör att dagarna går fortfare och man blir mer trött än vanligt.



De olika mörkren till trots lyser såklart tanken på bäbisen och påminnelserna från magen upp oändligt mycket. Såhär känns det nu i vecka 27:


- Jag har börjat känna kraftiga svep och tryck från små fötter vid sidan av magen. Det är en riktigt stark bäbis där inne. E brukar lägga handen där och får oftast direkt en stark spark tillbaka så att han ropar till av förvåning/förtjusning.


- H*n gillar inte när magen blir lite ihoptryckt och säger ifrån genom att sparka till rejält. Jag ber A-V att plocka upp saker åt mig hela tiden för det är så jobbigt att böja sig fram eller sätta sig ner.


- Pga ovanstående anledning har jag börjat låta som en trött tant eller typisk stönande preggo när jag ska resa mig från stolar eller soffor.


- Jag är trött, så himla trött fortfarande och jag sover jättebra om nätterna. Drömmer ofta livliga drömmar. Ofta om farfar på sista tiden.


- Magen är som en hård kula och naveln blir mindre och mindre. Eftersom bäbisen helst ligger på höger sida har naveln också blivit sned. Ser jätteroligt ut.


- Jag är alltid törstig, alltså hela tiden! Helst vill jag ha saker med kolsyra.


- Älskar granatäpplen just nu. Gärna sura sådana. Och mandariner!


- Är sugen på godis konstant men jag har inte listat ut vilken sort. Blir less så fort jag börjar äta. Det enda som alltid går ner är Daim, precis som med A-V.


- Håret är grejt nu. Silkeslent och gör som jag vill.


- Har nästan ingen hormonsträng upp mot naveln. Visst finns den där men inte alls så tydlig som med A-V.



ANNONS
Av EVL - 28 oktober 2014 10:22

Jag antar att jag boar. Har så många ideér och önskningar om hur det ska se ut i hemmet att varken tiden, orken eller pengarna räcker till. En sak jag iallafall fått igenom hos kassören (E) är ny säng, med förvaringslådor så att vi kan avlasta vårt stackars linneskåp som säkert skulle ropa på hjälp om den inte hade munnen full med sängkläder, gardiner och handdukar.


Vi tog med oss A-V som både var lite småtrött och speedad på socker eftersom vi bara hann med att slänga i oss mannagrynsgröt innan vi åkte. Till en början gick det bra, tills vi kom in på sängavdelningen och såg att det låg två ungdommar i precis den sängen vi skulle kolla på! Vad är oddsen, så himla typiskt. De höll på att ladda sina mobiler och pratade Lunarstorm eller nått sånt som kidsen pratar om ;)


Vi gick runt i cirklar och stirrade på dom som arga pensionärer i cirka en halvtimme innan vi gick fram och sa åt dom att gå därifrån.... Nej det gjorde vi ju inte. Vi är ju svenskar för tusan... Vi gick och mätte på andra sängdelar istället och kunde genom utestlutningsmetoden konstatera att det egentligen bara fanns en säng som skulle passa hos oss. All mätning och all diskussion skedde såklart under ett ständigt tjatande från A-V som ville stå upp eller ha nån leksak eller bara allmänt låta högt. Stressen var på topp som alltid när man försöker storhandla med barn.


Efter ett tag kom jag på att jag hade slängt ner ett päron i väskan! och det blev vår räddning i ungefär en kvart. Vi tog oss till tag-själv-lagret och virrade där en stund innan vi satte oss för att vänta på varorna. A-V slog något slags rekord i att vara busig och jag gjorde mitt bästa för att hon inte skulle kråla ut ur vagnen. Jag killade henne och lekte "tittut" så att hela vagnen vibrerade när hon tjöt av skratt. Vad man blir van att skämma ut sig när man har barn! Innan hon fanns skulle jag nog tänkt några extra gånger innan jag satte på mig en alldeles för liten mössa och gjorde fula miner. Jag skulle nog inte heller ha börjat sjunga "nyss så träffa ja en krockodil" mitt bland en massa folk.


När vi kom hem och E hade fått bära upp alla tunga paket så att ryggen var av damp vi ner i soffan med en kopp kaffe och en bulle. A-V tjatade till sig en bit hon med vilket såklart var jättebra innan hon skulle sova. Efter tandborstningen och pyjamaspåtagningen la vi de sedvanliga 40 minutrarna på att försöka få henne att ligga kvar i sin säng. Ta tutten, hota med att stänga av nattljuset, springa efter och lägga tillbaka, stryka på pannan, ge tillbaka tutten, hota med att ta den igen, släcka nattlampan, springa tillbaka med henne, sjunga lite osv. Tillslut somnade hon och vi började montera ner vår gamla säng.


Jag var inte till mycket hjälp eftersom jag till och med sätter mig ner i slowmotion. Det är verkligen jobbigt att försöka resa sig från golvet nu. Magen blir alldeles hård och jag är baktung som en elefant. E fick göra allt jobb medans jag pekade, limmade lite och höll i skruvarna. Tillslut var iaf den nya sängen på plats och vi kunde premiärsova. Äntligen en högre säng som man bara kan rulla ut från på morgonen! E fick använda TENS:en på ryggen eftersom han var absolut säker på att den var av. A-V kom in till oss som vanligt runt 3-4 och sen kommer jag inte ihåg något mer förutom en dröm om att jag var utanför farmor och farfars hus och sprang... Så vaknade jag till lite och hörde plötsligt farmors röst, som om den kom från vår korridor men samtidigt från drömmen. Hon ropade mitt namn och jag vaknade till. Kollade på klockan och såg att vi försovit oss. Det var 10 minuter tills A-V skulle varit på dagis för att äta frukost!


E sprang upp med A-V och jag sprang ner i duschen. I korridoren tackade jag farmor för att hon väckt mig. Det var så härligt att ha hört hennes röst.

ANNONS
Av EVL - 27 oktober 2014 10:13

Jag och E fick helgen för oss själva vilket var välbehövligt men ändå såklart fyllt av längtan efter A-V. Hon fick vara hos min mamma och blev totalt bortskämd med att leka med vatten tills hela köket var blött och att få pyssla och rita tills det inte fanns några papper kvar och det var färg överallt. Fattar inte hur min mamma orkar!


Det är så roligt att låta A-V vara hos henne, samtidigt som jag irriterar mig lite på vissa saker hon gör. Hon låter A-V springa utan blöja t.ex fastän vi inte börjat potträna än, vilket innebär att hon kissar ner alla hennes medtagna kläder. Mamma ger henne heller ingen hostmedicin fastän vi skickat med det till kvällen. Hon sa att det var för att hon inte hostat så mycket, men jag vet att det är pga att mamma tycker att vi ger henne medicin för lätt, vilket vi inte gör. Inatt när A-V sov hemma hos oss hostade hon i flera timmar tills hon nästan kräktes och vi fick ge medicin.


Jag och E passade på att shoppa och äta lunch och middag tillsammans utan stress. Vi försöker komma överens om hur vi ska göra om i sovrummet och än är det inte löst. Jag har fått igenom ett köp av en lampa som jag vet att E inte är så förtjust i och det är väl kanske därför han är lite extra känslig när det gäller sängramsval. Ikväll ska vi åka och bara köpa en ny sängram så får vi se om vi tycker lika eller om bara en (läs jag) blir nöjd.


När vi satt i soffan igår och konstaterade att vi nu gått in i vecka 27 kom jag på att det är under 100 dagar kvar! 96 dagar idag. Det är ju faktiskt helt galet... Jag förstår inte hur det kan ha gått såhär fort. För att fira att vi nu gjort hela 65% tog jag upp alla bäbiskläder ur förrådet och tvättade upp dom. Flera gånger höll jag upp de små plaggen och försökte ta in att vi snart har en liten hos oss igen men det går liksom inte. På något sätt kändes det mer verkligt då A-V låg i magen... nu har vi ju ett barn och det känns konstigt att det ska komma någon alldeles ny till familjen. Fast underbart såklart! Undrar om jag kommer ihåg hur man är mamma till en nyfödd....



Några saker vet jag med bestämdhet iaf:


1. Jag ska inte krångla till amningen (förutsatt att jag kan amma även denna gång).
Först och främst - använda mellanlägg från första början. Ta med den i förlossningsväskan! Förra gången var det världens apparat när jag skulle upp på natten för att ge mat. Jag satte mig i en stol och bullade upp med kuddar och höll på. Denna gången vet jag att det går alldeles utmärkt att ligga kvar i sängen på sidan och ge bröstet. Många gånger på dagarna drog jag mig bort från familjen för att amma. Ibland berodde det på att jag ville ha lugn och ro, men ibland också för att det var krångligt med mellanlägget och jag ville inte sitta med bröstet framme så att alla kunde se. Denna gången vet jag precis hur jag ska göra. Upp med tröjan, öppna bh:n, täcka för härligheten med barnets huvud och sen sätta på mellanlägget.


2. Det är vi som bestämmer när, om, hur, vad barnet ska äta.
Ingen ska få tjuvge mitt barn socker. H*n ska inte heller börja äta tidigare än vad A-V gjorde bara för att h*n har en storasyster som äter sötsaker ibland. Det är också helt ok att köra på barnmatsburkar. Man behöver inte ha dåligt samvete för det. jJg ska alltid ha matburkar liggandes i skötväskan så att man är beredd om något drar ut på tiden.


3. Vara bättre på att sova när bäbisen sover.
Gosa mer. Ta tillvara på tiden när h*n är riktigt liten. Sov när bäbisen sover och A-V är på dagis!


4. Andas, andas, sov i skift.

Jag vet att det kommer att komma nätter och dagar då vi fått för lite sömn och att vi då kommer att gå varandra på nerverna. Då ska jag andas och så får vi dela upp oss.


5. Utseende
Jag vet att jag kommer att känna mig fruktansvärt ofräsch och sunkig de första månaderna, och det är ok. Nu ska jag bunkra upp med bindor och kläder som inte sitter åt. Det spelar ingen roll hur man ser ut i början. Alla som hälsar på har ändå bara ögon för bäbisen.


6. PLOMMON!
Vägra förstoppning efter förlossningen. Aldrig mer skräckupplevelse på toaletten när man var tvungen att göra nr 2 för första gången efter att bäbisen kommit.

Av EVL - 23 oktober 2014 21:46

Av EVL - 23 oktober 2014 15:35

Tack för all fin omtanke! Ska kommentera och godkänna era fina kommentarer så fort jag får möjlighet.


Den mesta av tiden har gått åt till att vara med pappa. Jag åkte till honom direkt när jag fick reda på vad som hänt och tog med mej pizza så att de slapp tänka på lunch. Farfar och farmors hund var den första som hälsade mig i dörren och det var så himla jobbigt! Han luktade farfar och han hade fått med sig en av farfars tröjor för att sova på. Man kunde se på hunden att han var ledsen, det syntes så starkt i ögonen. Han ville vara nära mig och mysa hela tiden och det fick han. På något sätt kändes det som om det var en del av farfar som satt där med mig.


Pappa ser helt förstörd ut och det är ju självklart. Så himla fruktansvärt att vara med om detta en gång till. Mot min vilja (fast jag sa inget) berättade han hur det hade varit de sista minutrarna med farfar på akuten. Hur han vetat att han skulle dö men hållt ut tills alla söner var på plats. Innan han dog hade han sträckt upp handen mot taket som om han såg något eller något. Jag hoppas så innerligt att det var farmor som kom och hämtade honom! Den äldsta sonen hade sagt att det var ok för honom att gå och så försvann han. Så himla hemskt att tänka på att jag mår fysiskt illa. Stackars stackars pappa!


På kvällen tog jag med mig E och A-V samt fikabröd och åkte tillbaka till pappa. Vi sa inte så mycket utan satt mest bara där. Då och då grät han och jag höll om honom. Det var skönt att gråta tillsammans. Sen den dagen har jag ringt pappa flera gånger och sett till att han känner att vi är nära. Det är såklart extra viktigt nu.



Gravidmässigt är jag inne i vecka 26 vilket är galet. Magen är ën hård kula nu och den vibrerar och hoppar mest hela tiden när bäbisen rör sig där inne. Oftast kommer det små dunsar ovanför naveln eller mot höger sida, precis som med A-V. För första gången denna graviditet höll jag på att svimma när jag låg ner. Det var på gravidyoga igår och bäbisen måste ha lagt sig så att något kom i kläm. Vi skulle bara ligga på rygg och andas men allting började snurra och hörseln försvann. Började må fruktansvärt illa och satt mig upp snabbt som attan. Fick sitta så några minuter medans rummet stabiliserade sig igen. Detta hände med A-V också men återigen mer mot slutet av graviditeten... fast det är ju iofs inte långt kvar nu. Helt sjukt att det är typ 13 veckor kvar!


Strax hämtar jag A-V och då åker vi direkt till A. Äntligen ska vi få träffa lilla Signe <3! Som vi längtat!

Av EVL - 21 oktober 2014 10:13

Idag är det exakt tre veckor sedan min farmor gick bort och jag tänkte flexa ut från jobbet för att följa med pappa till farfar. Visste att det skulle vara sista gången och jag bävade mig verkligen. Men så precis som med farmor så sms:ade jag pappa om våra planer på morgonen och han ringde upp direkt. Farfar har gått bort.


Jag är helt tom nu. Orkar inte med en till begravning. Orkar inte känna efter.

Av EVL - 20 oktober 2014 15:42

Det blev en tung men fin begravning för farmor. Jag förmådde mig inte att samla ihop några kläder dagen innan utan sköt upp alla tankar och alla förberedelser tills in i det sista. På sena kvällen när E gick och la sig satte jag mig och skrev ett brev till farmor, och grät. Mycket. Jag skrev om allt jag önskar att jag sagt och gjort. Om hur frustrerad jag var att hon plötsligt inte fanns mer. Om minnen vi delat som hon nog inte trott betytt så mycket och om hur mycket jag älskar henne och vill att hon ska ha det bra där hon nu är. Det gjorde ont långt in till själen men på något sätt kände jag mig lite lättare och kunde iallafall sova några timmar. På ett sätt kändes det nästan onödigt att stoppa brevet i ett kuvert aför tt lägga på kistan för det kändes som om hon hört mig när jag satt där och skrev.


Begravningen var klockan 14 och jag gick omkring med en sån hög puls hela morgonen. Det slog i hela huvudet och jag kunde inte äta något. Tårarna lyckades jag hålla tillbaka men då vi med långsamma steg, hand i hand, gick in i samlingssalen i gravkapellet och jag såg min pappa stå där kunde jag inte hålla tillbaka längre. Jag kramade pappa och grät länge innan jag orkade titta upp och  skaka hand med alla okända människor som stod runt omkring oss. En kvinna som varit min farmors när vän och granne kom fram till mig och sa att hon hört så mycket om mig och att min farmor varit så stolt. Jag kände att det var svårt att andas när jag tänkte på att prästen snart skulle öpnna dörrarna och att kistan skulle stå där inne.


Innan vi gick in fick jag syn på farfar. Han satt i soffan och halvsov med liksom ett leende på läpparna som jag tror beror på att hans ansikte stramats åt av undernäringen. Huden var alldeles mörkgul och han liknade mer ett vandrande skelett än någon jag växt upp med. Jag kunde inte ta mig dit, det gick inte. Plöstligt var han så otroligt dålig att han inte ens kunde gå själv. Det hade hänt bara på de sista dagarna. Jag valde att inte titta så mycket på honom för att inte få panik.


E höll mig stenhårt i handen när vi gick in i salen. Det var vackert ordnat med en ljus lokal, en ljus kista och ett kort på min farmor längst fram vid en massa ljus. Prästen predikade något men jag hörde bara bruset i mitt huvud och försökte fånga upp alla tårar i pappersnäsduken. Rätt snabbt fick jag en stor hög med papper som låg i mitt knä tillsammans med den röda rosen och kuvertet jag skulle lämna på kistan. Jag ville inte gå fram dit!


Vi satt bredvid varandra min systers sambo, min syster, jag och E. Höll varandras händer. Prästen pratade om hur min farmor och farfar träffats en gång och sen spelade han ett jättefint stycke på trumpet. Vi grät alla fyra men jag ville inte titta på E.


Då vi gick kring kistan la jag mitt kuvert och min ros. Jag läste aldrig brevet igen efter att jag skrev det och jag sparade inte heller något minne av mina ord. De var liksom bara till henne och ingen annan. Dessutom skulle det göra alldeles för ont att spara dem. Jag sa att jag älskade henne och la min hand på kistlocket där hennes huvud borde varit. Det kändes att hon inte var där.


Efteråt var det skönt att det var över, och att få äta något. Kvinnan som kommit fram till mig innan cermonin höll ett jättevackert tal om hur det varit på "lyckliga gatan" med alla barn. Hon berättade lite om hur farmor varit som mamma och jag såg hur fruktansvärt jobbigt det var för min pappa.


Trots att det var så jobbigt och tungt, det kändes som om kroppen varit med om ett träningspass efteråt, så var det ett fint avslut. Det som gör ont nu i efterhand är mitt möte med farfar. Han blev trött rätt fort och skulle få åka hem för att sova. Jag och min syster gick dit. Återigen fick jag en chock när jag såg honom. Det var som att krama ett skelett eller ett spädbarn. Huden var lika mörkgul som höstlöven på träden utanför och ögonen var ljusgula och tårfyllda. Han blev så glad att se mig och sken upp. Kom ihåg att jag väntar barn och tog mig på magen. Flera gånger sa han "lillgumman" så kärleksfullt och jag visst inte vad jag skulle säga. Jag sa att jag skulle hälsa på honom och han sa att han sover väldigt mycket. Nu i efterhand har jag hört att han sagt till en av sina söner att han hellst bara vill dö nu. Jag kommer säkert inte att se honom igen.


Ikväll åker jag till min pappa för att hålla honom från att sitta och dricka ännu en kväll. Jag får raporter om hur han mår och att han inte sover men han vägrar visa oss någonting. Vet faktiskt inte vad jag ska göra men försöker iallafall finnas där. Det blir nog en till begravning innan jul och jag försöker hitta orken till det och samtidigt vara glad åt att ett nytt litet liv växer i min mage. Vet att farmor och farfar skulle vilja att jag fokuserade på det.

Av EVL - 16 oktober 2014 15:01

Vill inte bara skriva om det som gör mig ledsen utan lite om vardagen också, för fastän vi alla är så ledsna så finns det ju mestadels ljusa stunder. Stunder som kanske försvinner i lite av det här ångestbruset som jag går omkring i... förhoppningsvis släpper det lite efter morgondagen.


Det är jättemysigt med gravidyoga. Jag gick på det förra gången också men då hos en annan studio. Precis som då är jag klart ovigast bland allihopa men det är ok. Jag fokuserar på att andas och varje gång jag andas ut mina långa andetag känner jag att bäbisen sparkar lite.


Denna gången är det en ung tjej som håller i passen och redan första gången jag var där förklarade hon för klassen att hon inte har några barn men att hon jobbar på det. Jag kände direkt lite synd om henne. Undrar hur länge de försökt.. det måste vara jobbigt om man börjar längta barn och samtidigt ska hålla i yogaklasser där alla kvinnor har stora magar. Då hon går igenom rörelserna pratar hon om barnen i magarna och beskriver så hjärtligt och med sån inlevelse hur fantastiskt det är att de finns där inne. En del av mig vill bara kliva upp och krama om henne. En annan del känner mig lite skyldig och jag skulle gärna förklara vår situation. Antagligen har hon inte försökt allt för länge och tycker nog inte att det är så jobbigt, jag hoppas att det är så.


[[ Det är märkligt det där vad man får upp ögonen för vilka främlingar man möter som antagligen är ofrivilligt barnlösa. Det är något med blicken och känslan de utstrålar. Även denna gång tycker jag att det är jobbigt att gå runt och visa magen. ]]


Anna-Vera fick vara hos min moster under tiden och hon var så glad när hon skulle åka dit. Hon fick en liten tygpåse och gick omkring i huset för att plocka ihop leksaker som hon ville ta med. När jag frågade vad hon lagt däri sa hon bara hemligt "saker"... "bara en".

"Bara en" är något hon säger väldigt ofta och jag har ingen aning om vart hon fått det ifrån. Det dyker upp nya saker hela tiden. Igår när vi skulle in genom dörren hemma sa hon plötsligt "jag har också bäbis, magen" och så pussade hon mot sin egen mage "jag älskar bäbis". Vid nattningen sa hon "mamman, är du glad?" flera gånger och så ville hon "pussa bågen" vilket visade sig vara ögonbrynen. Det var tydligen viktigt att de fick sig en rejäl godnattpuss.



Bäbisen i magen är väldigt aktiv, hela tiden. Det petas och roteras och det är så mysigt. Nu kan jag ligga precis som jag låg med A-V, på sidan i sängen med handen instucken under magen och känna på hela bäbisens tyngd. Oftast ligger h*n mot höger sida och det kommer gärna pet och sparkar upp mot ovansidan magen. Jag tycker fortfarande att jag bär honom eller henne rätt långt ner vilket får mig att tro mer och mer att det är en liten pojke där inne. Magen är stenhård nu när jag tar på den och då bäbisen rör sig blir den om möjligt ännu hårdare. Kommer jag åt att ta där bäbisen trycker på som mest gör det riktigt ont.


Brösten gör ont när jag tar på dem och nu har de börjat ömma några gånger under dagen också. Det känns lite som när mjölken rinner till - det liksom ilar. Vårtgårdarna (så jäkla fult ord) är jättemörka, likaså mitt eldsmärke på magen.


       

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7 8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se