Tack för allt stöd och alla tips. Jag förundras över att ni verkar vara så starka allihopa. Känner mig inte alls så modig. I måndags ringde min pappas sambo mig för att prata. Hon jobbar inom hemtjänsten och har sett en massa sådana saker som jag inte ens klarar av att tänka på. Hon beskrev hur det var hos farmor och hjälpte mig att fatta ett beslut. Både hon och pappa tyckte att det var bättre för oss barnbarn att inte se henne så som hon var då. Hon var okontaktbar och alldeles uppsvälld i kroppen. Andades väldigt tungt och lugnt. Jag kände hela tiden innerst inne att jag aldrig skulle klara av att besöka henne och efter ett långt samtal med pappas sambo och många många tårar tog jag beslutet att det inte skulle gå. Jag grät och grät hela kvällen men samlade ändå ihop mig och följde med E för att besöka hans föräldrar.

På natten sov jag fruktansvärt oroligt och runt 5 började A-V skrika så hon fick komma över till vår säng. När jag låg där och hade hjärtklappning hörde jag plötsligt ett sånt fruktansvärt ljud. Ett läte jag aldrig någonsin hört förut och det kom från korridoren utanför vårt rum. Det var som ett skrik blandat med ett mörkt gurglande. Ljudet höll i sig i kanske tre sekunder och dånade så högt att jag blev alldeles iskall. Ingen annan hörde det och ingen annan vaknade så jag förstod att det var en varning. Något skulle hända. 

På tisdagsmorgonen tog jag inte på mig någon mascara och jag visste att pappa skulle ringa. När jag kom till jobbet skickade jag ett sms där jag bad honom säga till farmor att jag älskar henne och tänker på henne hela tiden. Han svarade att han lovade att göra det, men att hon redan vet allt detta. Klockan hann sedan bli nästan 10 innan han ringde upp mig. Farmor hade gått bort på morgonen innan de hunnit dit. Hon hade tagit ett sista djupt andetag och sen var hon borta.

Jag stängde in mig på mitt kontor och grät länge. När jag trodde att jag hade kontroll skickade jag ett chattmeddelande till min kollega som på en gång kom in på mitt rum. Självklart brast det på en gång och jag grät länge länge hos henne innan jag orkade gå mot bilen. Min första tanke var att åka hem och lägga mig för att försöka sova bort det värsta men jag kom på att min syster också jobbade den dagen. Jag vände bilen och ringde upp henne, sa åt henne att ta sig ut så att vi kunde försvinna från jobbet tillsammans.

Hon mötte upp mig och vi åkte till närmsta McDonalds och köpte kaffe och en bulle var, sen åkte vi ner till havet och stängde av bilen. Vi pratade och grät och kramades länge. Har ingen aning om vad klockan var när vi kom dit och när vi åkte därifrån. När vi var kalla åkte vi iallfall till mig och letade upp gamla videofilmer på farmor som vi tittade på. Det var så ofattbart att hon plötsligt var borta. Samtidigt kände både ett lugn på något sätt. Det var nog skönt för oss båda att beslutet var taget. Vi behövde inte våndas mer för att hon låg helt hjälplös på ett sjukhus och vi behövde inte ha ångest för att vi inte vågade åka dit.

Jag har gråtit så otroligt mycket sen dess, men nästan bara på nätterna när vi ska sova. Då har jag säckat ihop i E´s famn och jag har varit så jävla liten och rädd. Det är ofattbart att hon är borta. Min farmor blev liksom aldrig gammal. Hon fick inga gråa hår och hon var inte rynkig som en äldre människa. Hela tiden trodde jag att de andra skulle gå före henne, att hon skulle överleva dem allihop. Jag fokuserade på min mormor som var så ensam och varje gång jag gick för att träffa henne gick jag bara förbi min farmor och farfars lägenhet. När de båda blev dåliga tänkte jag ofta att jag skulle laga mat till dom för att underlätta men jag drog mig för att gå dit eftersom det gjorde så jävla ont i hjärtat varje gång. Tillslut vågade jag inte gå dit själv utan ville ha med mig pappa, vilket nästan aldrig blev av.

Igår var vi hos pappa och då blev det bara värre. Han ser helt förstörd ut, skakar om händerna och är rödgråten. Samtidigt tycker han att han tar det bra och dricker alldeles för mycket för att döva smärtan. Han berättade så mycket hemskt om hur det varit de sista dagarna och jag får inte bort den här tunga tunga sorgkänslan ur kroppen. Jag bara tänker på hur hon låg där alldeles hjälplös men ändå besvarade hans puss som hon fick. Jag tänker på hur det måste ha varit att se henne ligga där död. Hur alla bröderna fick ont i huvudet och hur det såg ut som om hon andades för att de hade på värmedynan i sängen så att kroppen inte skulle vara alldeles kall. Jag tänker på hur pappa tvingade sig själv att röra vid henne, att det var hans mamma men ändå inte. Vad säger man som det allra sista innan man aldrig mer får ses? Hur orkar man stå upp, hur orkar man andas? Hur orkar man ta med sig hennes kläder i en påse därifrån?

Det gör så himla ont ändå in i själen och jag får inte sova. Ikväll vill mamma åka till min farfar och jag vet inte om jag klarar av det alls. För det första är han så sjuk. Tunn och svag och har nästan ingen röst. Tydligen är han alldeles gul. Dessutom måste jag gå in i lägenheten och se att hon inte är där. Jag kommer att bli ännu mer förstörd och jag är rädd att den här overklighetskänslan som jag ändå har ska försvinna och att det då blir ännu värre. Jag har inte fattat riktigt att hon är borta, men kanske måste det bli så smärtsamt tydligt ikväll.... sen ska jag hem och klistra på ett leende inför några vänner som ville komma över.