Jag är glad åt att brösten fortfarande ömmar nästan hela tiden när jag tar på dom utanpå bh:n. Ibland på dagen försvinner det och jag blir rädd, men hitills har det kommit tillbaka. Jag känner av dom på natten också vilket känns som ett rätt bra tecken. Samtidigt som jag har en fin känsla i kroppen är jag otroligt medveten om att allt kan falla som ett korthus närsom och det är farligt att börja hoppas.

För någon dag sedan drömde jag att jag var gravid, något jag verkligen längtat efter att få göra. Samma med E. Han drömde det rätt tidigt, kanske vid ruvardag 4. 

Flera gånger idag har jag kommit på mig själv med att vara säker på att jag är gravid. Sekunden efter kommer paniken. Endast idag och imorgon kvar innan testdagen. Om vi tar oss så långt. Varje rinnande Lutinus kan vara början på slutet men jag försöker vara positiv den här gången. Min kropp har kunnat förut. Det ska kunna gå igen. Hoppas jag.

Såhär känns det:

Jag har lätt mensvärk/tryckande pulserande värk i livmodern på dagarna. Ofta också när jag ligger ner och vilar. 

Jag har mycket huvudvärk som sitter i pannan. Vi bihålorna liksom. Tycker kanske att det blir värre av värme men det kan också vara önsketänk.

Lite yr och trött och mår lite illa då och då. Kan mycket väl vara alla proggisar som tar ut sin rätt.

Brösten lite ömma.

Mindre ork. Försökte träna igår men fick verkligen slita för att orka hålla ett högt tempo. Blev lättare anfådd än vanligt. Känner iof igen detta från förra gången.

Brösten började ömma igen på kvällen, och när jag låg ner gjorde det riktigt ont i livmodern. Så var det också hela natten. Som en kraftig mensvärk eller som om livmodern vore fylld av något som trycker och spänner.

Idag är det lördag och brösten som kändes imorse är nästan som vanligt. Däremot är jag yr och mår lite illa. Det sticker i magen och jag har ont i pannan. ibland kan jag tro att det kanske gått vägen denna gång. Nästa sekund blir jag tvärsäker på motsatsen. Fy vilken pina.

Tränade igår så idag gör ryggen ofantligt ont. Är inne i nån sorts ond cykel med värk i kroppen vilket inte gör under för humöret just nu. Allt gör ont. Att sitta, stå och ligga ner.

Känner inget i magen. Brösten känns mindre. Fortfarande förkylningskänning på dagen. Annars inget speciellt. Känns inte lovande.

Känner mig förkyld på dagen men inte på kvällen. Nyser lite och det sticker lite bakom näsan.

Har dragits med en tryckande värk i livmodern när jag ligger eller sitter.

Brösten är lite som blåmärken när jag tar på dom utanpå bhn, men det varierar under dagen.

I övrigt inget speciellt förutom kanske lite extra trött och rinnande lutinus såklart.

En vecka kvar och så svårt att hålla uppe nån sorts positiv energi.

Det är ren och skär terror. Så svårt att inte tappa humöret och hoppet direkt. Jag sitter och läser om min blogg från när vi blev gravid med Elvis och kan inte låta bli att jämföra. Som vanligt är det de jäkla brösten som är skillnaden. Den gången gjorde det ont i dom när jag låg på magen i sängen. Det gör det inte nu och det gjorde det inte de två andra gångerna heller. Jag känner att det är Lutinusen som gör att de blir ömma för de ömmar alltid mer efter att jag fört upp tabletten.

Jag mår illa av att gå runt och känna och jämföra men jag vet att kommer att vilja ha det här dokumenterat så here goes:

Ruvardag 6.

Lite ömma bröst när jag tar på dom utanpå bhn. Inte hela tiden. Mer efter Lurinus. Det kan också sticka i sidorna och liksom svida.

Mensvärkskänsla ibland. Körde lite spinning igår och tyckte att jag kände av magen långt ner.

Fryser och känner mig lite förkyld vilket jag tycker om pga då är imunförsvaret nere.

I övrigt inget speciellt förutom Lutinus som rinner och är allmänt äckligt.

 Vi startade om igen med Menopur 75ie. Samma procedur som förra gången men det tog några fler dagar av stimulering innan ett ägg på min dominanta vänstra sida ville vara redo för ägglossning. Jag drog på eget bevåg igång med progynon, lutinus och trombyl några dagar innan återföringen. Testade också bisolvon som förra gången.

Maria som tagit över efter TF tyckte precis som förra gången att det var konstigt att det inte fungerat sist heller. Är så van att läkare säger så nu men det är irriterande varje gång. "Det ser ju så bra ut", "Du har ju så fina blastocyster, slemhinna" osv osv osv. Vill bara skrika. Hon sa iaf "tredje gången gillt" innan jag gick och jag log och sa "ja hoppas"! 

Tog Ovitrellen på torsdagen och åkte sen dagen efter iväg till stans ena hotell med Emil för att låtsas vara långt hemifrån till och med söndag. Vi hade det så himla underbart. Spenderade dagarna mestadels i sängen och kände hur stress och press bara rann av oss. 

På torsdagen veckan efter var det dags för bilresa igen. Lite dejavuigt. Upp tidigt på morgonen, låtsas vara sjuk för jobbet, lämna barnen och sen köra de 35 milen mot Falun. Det som skiljer från gång till gång är att det nu är mycket ljusare och mindre snö. Vi lyssnade på olika dokumentärer och stannade för kaffe och bulle. Det var mysigt att få den där stunden men oron växte i magen ju närmre vi kom. Så är det alltid.

Vi hade tid 13.45 så vi fick rätt mycket tid att slå ihjäl i Falun. Efter den vanliga snurren i affärerna satte vi oss på Espresso house för att fika lite. Jag pratade om att jag sett så många som fått tillbaka blastocyster som redan börjat kläckas, men att våra aldrig gjort det. Undrade om vi ändå har många "fina" blastisar som inte alls är av så bra kvalité trots allt.

Väl inne på kliniken skrev in oss och sen fick vi vänta utanför dörrarna eftersom Emil inte får följa med in på avdelningen. Efter en kort stund kom en lite äldre kvinna ut och hämtade mig. Tredje gången och tredje nya rutinerna - nu fick jag ett eget rum och fick byta om till samma kläder som man har vid äggplock. Som förra gången hade jag tajmat fel med kissnödigheten och var inte alls något nödig så jag smög ut i korridoren två gånger för att halsa vatten. Den äldre damen såg mig stå där och gulpa och berättade att hon tyckte att det inte alls var nödvändigt att vara kissnödig. Att jag kunde ta det lugnt. Läkaren ser ändå. Tre muggar med vatten och en enorm nervosistet gjorde ändå sitt och när det väl var dags var jag ändå kissnödig :)

Denna gång var det en manlig läkare vid namn Bosse som mötte upp inne i återföringsrummet. Jag säger mitt namn och personnummer till embryologen och när jag är klar hör jag Bosse säga "titta här du". Vänder mig om och ser en bild på en jättefin blastocyst som börjat kläckas! Tror jag sa någon som "men gud vad sjukt! Vi pratade precis om att vi aldrig fått någon som börjat kläckas". Bosse sa att den såg riktigt lovande ut och gav mig ett papper på att vi har fem stycken kvar i frysen.

Jag tog flera kort på den fina blastocysten, liksom fortfarande i chock, och sen var det dags för stolen. Bosse förklarade hela tiden vad han gjorde steg för steg, som om det var min första gång :D men det var skönt att någon pratade. Slemhinnan såg ut att vara runt 15 mm och jättefin. Han kollade aldrig äggstockarna. Bosse förde in katetern i livmodern och jag kände hur det stack till på några ställen. Embryologen kom in med slangen med blastocysten i och sen var den på plats. Bosse sa något i stil med "nu önskar vi honom eller henne lycka till där inne".

Jag gick tillbaka till mitt rum och klädde om. Gick som vanligt in till sköterskan, denna gång den äldre damen, och fick ett gravtest. Testdag 17/3, en evighet bort. Hon sa inte så mycket mer än att jag kunde ta det lugnt första dagen och sen leva som vanligt. Hon slog ihop händerna och sa "åh jag önskar så mycket att det får bli er tur nu". Så himla gullig.