EttVanligtLiv

Alla inlägg under december 2011

Av EVL - 30 december 2011 12:24

Idag gjorde jag det. Jag vågade marschera in på HM och köpa mina första gravidbyxor. Det är ett par gråa tajta manchesterbyxor som absolut inte sitter åt kring magen. Tyvärr är dom ganska tajta kring benen men de kanske blir lite större när man använt dom mycket. Jag köpte också en röd och blårandig tröja i en lite större storlek som kommer att funka bra till både byxorna och en större gravidmage.


Nu är jag helt slut och jag har fortfarande 4,5h på jobbet och kvällshandling inför nyår kvar på agendan. *phu*


 



ANNONS
ANNONS
Av EVL - 29 december 2011 10:08

... det känns liksom alldeles för tidigt. Alldeles. Men samtidigt får jag inte igen byxorna... så hur ska man göra? Det är så fruktansvärt obekvämt att tvinga upp dragkedjan så att den klämmer på magen. På en gång får jag molvärk och då jag sätter mig ner på jobbet måste jag i smyg dra ner gylfen för att kunna andas normalt. Detta medför att jag måste ha stora koftor som kan täcka de öppna byxorna.


På ett sätt trodde jag att jag var redo att kanske inhandla ett par byxor eller två. Iallafall med ändamålet att ha dom på lut tills när magen tjockat på sig ännu mer. Jag tog därför en runda på Birsta igår och klämde lite försiktigt på gravidplagg samtidigt som jag tittade mig omkring eftersom jag var rädd att någon skulle stirra på mig. Efter ett tag vågade jag prova ett par, men det kändes lite förbjudet. För det första är magen plattare på morgonen och det skulle kännas märkligt att gå omkring med midjan upp till brösten under kläderna på jobbet. Skönt, men konstigt. För det andra kanske vi borde ligga lågt tills vi vet att allt ser bra ut på VUL:et i vecka 15. Vi vill ju inte ta ut något i förskott.


I morse hade jag nästan panik för inga byxor ville passa ordentligt. Jag hade lagt fram ett par som är mjuka och härliga men nu gick de inte ens att dra upp dragkedjan. Antar att rumpan och låren och allt växt på sig mer än jag trott :) Det slutade med att jag fick dra på mig samma gamla jeans som jag nästan alltid går i på jobbet. Jag har två par som ser likadana ut men det vet ju inte kollegorna. De tycker väl att jag är creapy som aldrig byter kläder.


Det är märkligt men det är faktiskt lite jobbigt både det här med kläderna (att det kanske ska synas att magen växer) och att berätta för andra att vi är gravida. Det känns som om jag ljuger, eller skryter eller liknande... istället för att visa omgivningen hur överlyckligt glad jag är så drar jag på det på något sätt. Tack och lov för facebook som säkerligen kommer att vara vägen för mig att "komma ut" till kollegorna. Jag funderar på att gå ut med både graviditeten och det faktum att det är en IVF-bäbis där. Så får frågorna och kommentarerna komma i fikarummet sen. Jag tror inte att jag pallar att stå upp och berätta för alla in person. Hur gör man det liksom?


Knepigt vilka lyxproblem man kan ha helt plötsligt.

   

Av EVL - 28 december 2011 08:19

Varje Onsdag är numera otroligt välkommen, trots att det betyder att E jobbar till sena sena kvällen. Mitt i veckan byter vi nämligen graviditetsvecka. Inatt låg jag vaken och väntade på att klockan skulle slå om :) När den väl  gjorde det sa jag "välkommen till vecka 13 lilla bäbis".


Igår innan läggdags stod jag och studerade kroppen i badrumsspegeln. Redan nu är det mycket som har förändrats. Brösten är större, bröstvårtorna mörkare och ådrorna syns mycket tydligare. Midjan är nästan borta och magen putar väldigt (mest på kvällen). Själv tycker jag att jag är finare nu, att kroppen är mer mogen på något sätt, trots att jag ser lite otymplig och småfet ut. Det är ju något oerhört vackert som händer med min kropp. Förr har jag läst i fler böcker och på nätet att många kring denna vecka nojjar över vikten och oroar sig för hur de kommer att se ut sen efter förlossningen. Något sånt hade jag inte ägnat en tanke, tills jag igår ställde mig på vågen och såg att jag redan gått upp tre kilo sedan hormonbehandlingen. Då gick tankarna plötsligt till min fina sambo E som ganska nyligen fått dille på att styrketräna och numera har en superkropp. Hur skulle han se mig i framtiden? Skulle jag vara lika snygg och attraktiv i hans ögon?


Det var ju typiskt att han skulle få för sig att träna upp sig precis nu när jag ska bli tjock ;) Förr var det jag som hade superkroppen och han var den degiga soffpotatisen. Jag får väl helt enkelt lita på att han inte är så ytlig och att jag kommer att kunna gå ner i vikt ett tag efter bäbisen är född. För mig har träning alltid varit en utmaning och när jag väl sätter igång vet jag att kilona kommer att rasa.... å andra sidan kommer träningen att konkurrera med världens finaste bäbis så det kanske inte alls blir så mycket av att svettas som det blir hemmamys :) I vilket fall som helst spelar det ingen roll. Redan innan vi började försöka skaffa barn gjorde jag klart för både mig och E att min kropp inte längre tillhörde varken honom eller mig. Den tillhör våra barn nu.


Jag hade nästan helt släppt tankarna på framtida kroppen när jag skulle sova men ändå tog det tid innan jag fick ro.

Jag har märkt att mina svårigheter att sova på natten hör ihop med hur mycket jag tänker på det underbara som händer oss just nu. De gånger jag lägger mig ner och börjar tänka på vilket kön pyret har, hur pyret kommer att se ut, hur det kommer att bli att hålla honom eller henne i famnen och den där härliga bäbisluken är det nästan omöjligt att sova. Igår hade jag dessutom suttit med E´s lillasysters bäbis i famnen på kvällen så det krävdes ganska mycket koncentration innan jag kunde somna.


Måste ju skriva att jag igår hade det första riktigt långa samtalet med E´s lillasyster sen de blev med barn. Det verkar som om det känns lättare även för henne nu att prata med mig. Innan har jag undvikit henne och hon mig. Hon frågade mycket om min graviditet och jag frågade mycket om hennes lilla flicka. Tänk vad härligt om allt kan bli som det var mellan oss igen!


Usch vad smöriga och jobbigt rosa mina inlägg är nuförtiden. Jag förstår om många läsare inte orkar med mig just nu.

 

Av EVL - 27 december 2011 11:40

Imorgon går vi in i vecka 13 vilket innebär 12 fulla veckor. Det går inte att beskriva hur magiskt det är, bara att få skriva det. Eftersom jag vill göra om bloggen till en bok sitter jag ofta och läser igenom gamla inlägg och kastas då på en gång tillbaka till gamla tankar och känslor. För att inte bli alldeles för ledsen tar jag det i omgångar och försöker påminna mig själv om att det faktiskt bor någon i magen nu. Men det är ju faktiskt otroligt svårt att få in!

Innan vi gick på julledighet på jobbet smög min chef fram till mig och viskade glatt att det börjar synas på magen. Tänk vad magiskt det blir när jag kan visa upp den utan att maskera eventuell bula med stora tröjor och koftor. Efter nästa ultraljud kanske det blir lättare. Då kanske jag tillochmed vågar mig på att sätta in en ticker <3


Det känns konstigt att andra snart kommer att kunna se att jag är gravid. Hitills är det ju bara jag som känt förändringarna, mest på insidan. Natten till igår märkte jag att jag nuförtiden inte längre känner när jag är kissnödig. Urinblåsan måste ha flyttat sig eller så ligger något ivägen. Jag vaknar som vanligt på morgonkvisten, men istället för kissnödigheten känner jag istället bara ett obehag som om det är något jag måste göra innan jag somnar om. Det är omöjligt att somna om. När jag trycker på magen känner jag ingenting men så fort jag sätter mig på toaletten kan jag kissa hur mycket som helst. Lite skumt men samtidigt ett tecken på att saker och ting fortsätter växa där inne :)


Julen har varit lugn och spenderats med mestadels E´s släkt. Allt kretsar såklart kring det nyfödda barnbarnet men då och då får även vi lite uppmärksamhet. Då det delades ut paket på kvällen fick vi en smällkaramell av min systerson innehållande en liten body och texten "Till kusin-vitamin som jag ska lära allt jag kan". E´s mamma som agerade tomte utbrast "åh det var tidigt"... vilket gjorde mig lite irriterad. Senare visade det sig dock att svärmor och svärfar gett oss en "mitt första år-bok" i julklapp. Lite dubbelt kanske :)


Nu börjar alla vänner föda sina barn och både jag och E kan med den största tacksamhet konstatera att gåvan vi fått skonat oss från en riktigt fruktansvärd tid. Det var ovant att sitta på julafton och för en gångs skull känna hopp och glägje istället för sorg. Varje dag känner jag att det växer där inne i magen och det är den absolut bästa känslan i världen. Trots att molvärken ofta kan göra mig väldigt rädd. Både jag och E försöker ändå ha tillit till den lilla i magen.


 

Av EVL - 26 december 2011 21:15

Natten till idag kände jag för första gången tydligt livmodern som växt halvvägs till naveln. Det har oroat mig i några dagar att man ska kunna känna skillnad på vanlig mage och den hårda kant som visar vart livmodern befinner sig. Pyret är nu stor som en kiwi och den måste ju såklart ha gott om plats. Jag blev så fånigt glad att jag väckte stackars E för att berätta och sen kunde jag inte somna om på hela natten. Jag var en zombie hela dagen idag men vad gör det.


Imorgon är det bara en vecka kvar till riktig inskrivning på mvc och två veckor kvar till ett mycket efterlängtat VUL hos TF. Jag och E ska smyga iväg på lunchen för att åka en sväng till babyproffsen och bara mysa av atmosfären (och självklart det faktum att vi äntligen har något där att göra ;) ) Tacksam är ordet!


 

Av EVL - 24 december 2011 13:20

Vi har inte vågat lägga ut en babyticker än men då och då går jag in på widgeten och kollar av hur många dagar det är kvar. Idag på självaste julafton är det 200 dagar kvar till beräknad födsel :D Vecka 12 (11+3) idag.


God Jul alla fina bloggvänner. Hoppas vi alla får det vi önskar oss nästa år! Och även de som får sina fina älsklingar innan nyår också såklart ;)


 

Av EVL - 22 december 2011 08:40

Jag har alltid varit så otroligt rädd för döden och att något dåligt ska hända de människor jag älskar. Det är ju såklart det värsta tänkbara scenariot. Jag tror att min rädsla beror väldigt mycket på saker som hänt under min barndom och att jag alltid varit ett känsligt barn.


När jag var liten hade jag en morfar som jag älskade så otroligt högtoch kärt. Han var navet i vår familj och tidigt i livet blev han väldigt sjuk. Flera gånger trodde han själv att han skulle dö ifrån oss. Några av de gångerna fanns jag och min syster vid hans sida. Jag kommer ihåg att jag ofta låg bredvid honom i sängen när han sov middag och lyssnade på hans hjärta och andning. Försökte bevara stunden. Rädslan för det som var oundvikligt fanns alltid där och bara tanken på den dagen det hemska blev verklighet får mig fortfarande att börja gråta. Han var den första som dog ifrån oss och det var fruktansvärt att behöva inse att döden verkligen är något man inte kan undvika för alltid.


Som liten var jag nästan alltid orolig. Pappa pendlade mycket och hade ett riskfyllt jobb och jag målade alltid upp skräckscenarion av att det skulle vara sista gången jag skulle se honom, varje gång han åkte igen. När mamma åkte iväg med jobbet var jag helt förstörd. Jag fick alltid för mig att jag kunde känna på mig att något dåligt skulle hända. Såklart gjorde det inte det.


Nu när jag är vuxen känns oron inte lika påtaglig. Visst jag är bra på att oroa mig för andra och målar upp hemska saker i huvudet men det är inte lika farligt som när jag var liten. Men nu.. Mamma ska till Kina på bröllopsresa imorgon och jag vet inte vad det är med mig. Jag är så ledsen. Två kvällar i rad har jag gråtit (!) på kvällen innan jag och E ska sova. Jag vet inte riktigt varför men jag har inte kunnat sluta. Visst jag är flygrädd och som alltid rädd att något ska hända men herregud hon måste ju kunna åka på semester utan att hennes vuxna dotter beter sig som en bäbis. Undrar om jag gråter för att min älskade mamma ska vara på andra sidan jorden över Jul eller för att jag är hemskt flygrädd?


Kan det vara hormonerna eller om jag bara är en mes helt enkelt? Det är ju något med ens mamma. Mamma är alltid mamma och jag skulle inte kunna leva utan henne. Samtidigt vet jag ju att det kommer att gå bra för dom att flyga. Om bara huvudet kunde förstå det med.


 

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3
4
5 6 7
8
9
10
11
12
13 14 15
16
17
18
19 20 21 22
23
24
25
26 27 28 29 30
31
<<< December 2011 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se