EttVanligtLiv

Alla inlägg under maj 2012

Av EVL - 31 maj 2012 10:00

Igår gick vi in i vecka 35 (!) och det var dags för föräldrautbildning för första gången. Vilken lycka det var bara att få gå in och sätta sig i väntrummet bland alla magar och känna att man verkligen hade något där att göra. Det var vår barnmorska som höll i gruppen och eftersom hon är lite virrig och lite sprallig så blev det snabbt en ganska avslappnad stämning där inne i lokalen. Vi var ca 7 par, varav 6 st tillhör samma vårdcentral, så vi kommer säkerligen att tussas ihop även efter att alla fött sina barn.


Efter en presentationsrunda pratade BM om förlossningen och hon delade med sig av såväl roliga gester som berättelser om hur det kännts för henne och hennes man när det begav sig. Vi fick också se en film där två par födde barn. För första gången på länge kunde jag känna mig riktigt peppad och taggad inför förlossningen. Det kändes jätteskönt eftersom jag inte har särskilt många i min omgivning som vill/kan tala positivt om hur det är att föda. Min mamma kunde ju inte föda vaginalt, min lillasyster är förlossningsrädd efter sitt första barn och min bästa vän bröt svanskotan och tyckte att det var jättehemskt. Jag har alltid sett på det som något jag absolut kan klara av men när tiden sprungit iväg och det börjat närma sig så har tvivlen kommit krypande. Faktiskt så kändes det som värst dagen innan föräldrautbildningen, men nu såhär efter hennes pepp så känns det mycket bättre. Jag känner också att E förändrats väldigt under den här resan. Han som var så sjukhusrädd och obekväm när man vistas ihop med många andra satt helt lungt och stilla och lyssnade på vad BM berättade. Vi pratade lite om det som kommer när vi gick därifrån och jag märker att han verkligen är redo att vara det stöd jag kommer att behöva. Jag ser inte på honom som en rädd liten grabb längre utan som en stark man som vet vad jag vill och behöver. Det kanske är gravidhormonerna som talar (herregud vad blödig jag blivit på sista tiden) men åh vad jag älskar honom!


När barnet till slut föddes till världen i slutet av filmen fick både jag och E titta in i väggen för att inte gråta. Jag såg att många andra gjorde samma sak. Tänk vad mycket längtan det fanns i det rummet just då!


 

Vecka 35 (34+0)

ANNONS
Av EVL - 30 maj 2012 13:13

         


 

Vecka 35 (34+0)

ANNONS
Av EVL - 29 maj 2012 08:58

Igår hade jag en typiskt gravidtröttdag. Det började igentligen redan natten innan Måndagen då vi skulle sova. Det gick bara inte och något kändes liksom fel i kroppen. Jag var illamående fast på samma gång hungrig, yr och obekväm på något sätt. Trodde att jag behövde gå på toaletten, vilket jag försökte flera ggr utan något resultat. När det inte fungerade drack jag ett stort glas samarin ungefär klockan halv tre på natten bara för att komma på sekunden efter sista klunken att jag skulle lämna urinprov dagen efter och inte fick kissa på ca 5 timmar. Självklart blev jag kissnödig efter 10 minuter :) men det var bara att vanka tillbaka till sängen och försöka somna om.


Nuförtiden går det bara att sova på sidorna eftersom Pyret ligger så långt in i magen och trycker på stora kroppspulsådern om jag ligger raklång. Ligger jag för länge på det sättet känns det precis som om jag blir strypt. Sidoläge är det som gäller alltså, med kudde mellan benen. Efter ca 40 minuter måste jag vända på mig och då är magen så tung att höfterna roterar först vilket resulterar i en högljud smäll från höftkulan. Har till och med väckt E av ljudet några gånger.


När det var dags att kliva upp och jobba satt den där konstiga känslan fortfarande i kroppen och det gjorde rejält ont i bäckenet mellan benen. Jag härdade ut halva dagen tills det var dags för barnmorskebesöket klockan 13 och sen åkte jag hem och sov.


Allt såg tack och lov bra ut med Pyret iallafall och det är ju det som är det viktigaste. Hjärtljuden var denna gång låga 139 och sf-måttet ligger på 32 cm. Trots att jag var övertygad om att järnvärdet skulle vara jättelågt igen så låg det på samma som vid förra kollen, 105. Barnmorskan kände och tryckte på magen och kunde konstatera att huvudet låg neråt men att det fortfarande är ruckbart. Hon förstod att jag hade ont i revbenen för livmodern ligger precis precis under revbenen nu vilket gör att bebisen kan komma in lite underifrån när den kickar. Det förklarar ju verkligen varför det känns nästintill omöjligt att sitta raklång ibland när Pyret sträcker på sig. Lillstjärten ligger till vänster och benen sparkar ut på höger sida. Ibland när h*n tar i blir magen alldeles oval och man kan tydligt se och känna både små hälar och en liten bak som sticker ut. När man får känna rörelser och små kroppsdelar blir ju såklart alla krämpor som bortblåsta. Då kan man bara le.


Efter att jag vilat några timmar hemma i sängen kom vi på att vi stämt träff med ett par vänner för att äta ute. Eftersom jag kände mig bättre åkte vi iväg. Väl på restaurangen valde magen såklart att sätta igång rejält med magkramper och hela baletten. Tur att man kan ursäkta sig med att man måste kissa hela tiden när man är gravid.

Fy vad jag hatar de där kramperna man får när kroppen plötsligt väljer att det är dags att inte vara förstoppad längre! Igår när jag satt på toaletten på restaurangen kunde jag inte hjälpa att tänka på förlossningen. Om jag tycker att sådanna kramper är hemska... hur ska jag då klara av smärtan som kommer vid en förlossning?


Idag känns det lite bättre men jag har bokat en tid hos en sjukgymnast som ska hjälpa mig med övningar för foglossningen. Känner att jag måste ta tag i gravidyoga också på hemmaplan nu när kurserna avslutats för sommaren. Andning och fokusering kommer ju att vara A och O. Jag har sagt åt E att han hela tiden under förlossningen ska påminna mig om att vi snart får gosa med Pyret. Det är nog den enda målbilden jag kommer att behöva.


 

Vecka 34 (33+6)




Av EVL - 24 maj 2012 13:45

Jag var i skapartagen igår. Tänkte att jag skulle få stryka iallafall någon punk på den långa att göra/fixa/skaffa-listan som jag går runt och bär på. Istället för att koncentrera mig på jobbet mot slutet av dagen satt jag istället och filade på vårt förlossningsbrev. Oj vad svårt det var, och vad overkligt det kändes och vad nära vi är att träffa vårt lilla Pyre! Har ingen aning om jag glömt något men jag fick med det allra viktigaste. Jag tog upp min rädsla för att bäckenet ska vara för trångt, att jag är rädd för att kräkas och hur vi vill ha det när bäbisen väl är ute.


Kvällen spenderades med penseln i handen för nu börjar det ju bli lite bråttom med att fixa iordning i skötrummet. Det ska rivas och spacklas och målas och städas. Blått blir det, samma färg som finns i Pyrets rum. På Lördag hämtar vi ut skötbordet och ställer det på plats. Overkligt!


Idag är det snorvarmt och jag börjar förstå varför min lillasyster klagade så mycket i slutet av hennes första graviditet. Händerna och fötterna ser ut som ballonger och det gör så ont i baksidan av höger revben att jag inte kan sitta kvar på skrivbordsstolen ibland. Dagen innan vecka 34 kände jag mina första förvärkar. Iallafall tror jag att det är det jag känner. Det ilar och drar långt ner i magen, ungefär som mensvärk. Spännande att kroppen börjar träna på allvar.


 

Vecka 34 (33+1)

Av EVL - 23 maj 2012 22:10

För ett år sedan stod jag vid startlinjen på Vårruset och stampade. Det sved i ögonen och mp3:n var fylld med hårdrock. Jag tog mig runt på 28 minuter utan att stanna trots att jag hatar att springa... jag tror det var ren ilska och frustration som drev mig frammåt. Det var tredje året i rad som jag stod och stampade på samma ställe. Alla år innan hade jag tänkt "nästa år, nästa år då jävlar ska jag inte kunna springa pga att jag är stor och gravid"! Då stod jag där fortfarande utan barn i famnen eller i magen. Vid mållinjen mötte jag upp mamma som på en gång såg hur jag mådde. Det blev en kort picknick den dagen. Svårt att vara glad över sommaren som väntade för det betydde bara att allting stängde ner igen.


Nu äntligen i år får jag sitta i E´s mjukiskläder i soffan och trycka i mig piggelin istället för att springa. Äntligen kan jag känna att det är härligt att det snart är sommar. Äntligen gör Vårruset rätt för sitt namn för jag känner verkligen ett rus av glädje för våren och det som kommer.


Jag önskar bara att alla andra som just idag stod med gråten i halsen kunde få uppleva samma sak. 



 

 


Vecka 34 (33+0) 

Av EVL - 22 maj 2012 13:52

Dagarna bara rinner iväg och jag har inte alls varit duktig på att skriva ner vad jag känner och vad som händer. Dumt eftersom jag hela tiden (redan nu) glömmer hur det kändes i vissa veckor. Min syster som har två söner, där den ena bara är några månader gammal, säger sig redan ha glömt hur det kändes att vara gravid. Så vill jag absolut inte ha det! Det vore ju jättetråkigt om jag skulle tänka tillbaka och inte minnas så mycket. Vi har ju ingen aning om detta underbar kommer att hända igen. Hoppas hoppas hoppas att vi kommer att lyckas med syskonförsök, men man kan ju aldrig veta. Det har vi ju verkligen lärt oss.


Här kommer därför en beskrivning av hur det är att vara gravid med lilla Pyret just nu när det är 50 dagar kvar:


Jag har gått upp säkert 13 kilo totalt hitills. Vågen vågar jag mig inte på för tillfället men jag känner mig otroligt otymplig och tung. Lite tendens till pingvingång har jag fått höra från vänner och familj :).När jag lägger mig i badet efter jobbet (vilket händer väldigt ofta) så ser anklarna ut som stubbar och det tar liksom i alldeles för tidigt mellan vaderna och låren när jag sätter mig på huk. Magmusklerna har delat på sig så när jag spänner magen blir den spetsig. Gravidranden som förut bara gick upp till naveln har nu fortsatt hela vägen och verkar följa livmoderns storlek. Pyret älskar när jag badar och sprattlar som bara den när jag ligger och skvalpar där i karet som en val :)

Fastän jag tar upp mycket större plats nu så badar vi ofta tillsammans jag och E. Då pratar vi nästan bara om Pyret och hur mysigt det blir när vi får bada alla tre tillsammans och göra små skumfrisyrer på hans/hennes huvud.


Naveln vägrar bli en putis men om man tittar på magen uppifrån så ser man att den har börjat bukta lite i överkant. När man tar på naveln utanpå tröjan känns det som ett blåmärke eftersom det är så utsträckt. Magen är nästan alltid stenhård och ofta glömmer jag bort att den är så pass stor som den faktiskt är, exempelvis när jag ska krama om någon eller när jag ska gå emellan något.


Barnmorskan säger att bäbisen ligger långt in i magen och när jag lägger mig ner kan man se när kulan sakta sjunker innåt. Det är därför obekvämt att ligga på rygg och det funkar inte heller så bra att ligga i lutande sköna fotöljer eftersom alldeles för mycket lutning gör att jag blir svimfärdig och illamående. Då måste jag lägga mig ner på golvet någon minut så att det går över. Det funkar inte att försöka tänka bort det.


Det bästa Pyret vet är att sparka och trycka mot höger revben. Jag ser nog inte klok ut när jag sitter på jobbet för det enda som hjälper lite är att sitta och balansera på vänster skinka samtidigt som jag trycker in knytnäven i ryggen. Om Pyret inte trycker sig mot revbenen så gillar h*n att lägga sig med hela ryggen ovanför naveln så att magen blir putig uppåt. Ibland känns det som om magen strävar frammåt av sig självt men nu på sistone verkar det vara roligare att ta spjärn och skjuta sig mellan höger och vänster sida av magen. När småfötterna sparkar uppåt känns det som om det kokar och bubblar där inne. Ofta kan jag få tag på en liten häl som sveper förbi. Pyret tycker också om när man trummar lite lätt på magen. Då får man en spark tillbaka som svar. E´s röst är lugnande och eftertraktad för så fort han kommer hem och börjar prata blir det liv i magen.


På natten sover jag bredvid både E och Alf, med en kudde att lägga upp benet på. Fastän jag alltid ser till att vara mätt när jag lägger mig så blir jag superhungrig när det är dags att sova. Sådär så att det suger i magen.


Jag sover verkligen skitdåligt eftersom det krävs lite planering varje gång jag vill vända på mig. Varje morgon klockan 4-5 blir jag klarvaken av mig själv. När jag sedan somnat om är jag en zombie när klockan ringer. Det är jättemysigt att kila in handen under magen och känna bäbisen rotera där inne. Så fort det blir ett tryck på magen kommer bäbisen dit och utforskar vad det är.  Alla tröjor är noppiga eftersom jag inte kan låta bli att stryka med handen över kulan hela hela tiden. Innan vi somnar pussar jag på Pyrets ultraljudsbilder som sitter på kylen. Jag sjunger två visor varje morgon i duschen och går alltid en runda in i barnrummet innan vi ska sova, oavsett hur sent det är.


Jag är såååå otroligt sugen på piggelin. Hela tiden. Och mjukglass! Om inte samvetet sa stopp skulle jag sätta i mig ett paket om dagen utan några som helst problem. Gröna sura äpplen är också något som jag bara måste ha. E är snäll och serverar mig hela tiden utan att klaga. Han har till och med köpt hem en äppelklyftare bara för att jag inte skulle sitta med en kniv och skära klyftor. När det är lunchdags är jag tokhungrig och skulle kunna äta en ko. Vid middagstid är suget alldeles borta och då vill jag bara ha flingor och kall mjölk. Konstigt nog får jag värre halsbränna av detta än av vanliga maträtter som innehåller något starkt.


Håren på benen har nästan helt sluta växa vilket jag är otroligt tacksam för eftersom det är en pina bara att böja på benen när skorna ska på. Bikinilinjen får liksom fixas till genom att gissa vart det ska rakas någonstans. Jag tror fortfarande att jag ska kunna se något när jag böjer mig ner men magen blockerar verkligen all syn neråt. Det får bli rakning på ett ungefär eftersom jag vägrar beordra E att göra det åt mig. Han är förvarnad att han kommer att få fixa till sånt där precis innan förlossningen, annars är han befriad för tillfället.s


Det där jobbiga trycket i underlivet får jag nog dras med tills bäbisen är ute. Det beror på den ökade blodmängden för enligt säkre källor så har tydligen saker och ting ändrat utseende down there. Lusten, som helt försvann en längre tid, kom tillbaka runt kanske halvtid. Kring den tiden började ju magen växa ganska rejält och det känns inte helt ok att hålla på som förut. Man är ju otymplig, orörlig och båda två tänker hela tiden på att det faktiskt ligger ett barn där inne i magen. Tack och lov känns inte behovet inte särskilt stort och båda är ganska nöjda med det lilla som blir. Efter alla försök så känns det helt ok att inte behöva gå omkring och nästan vara less på sex. Nu får det bli bollibompasex hädanefter.


 

Vecka 33 (32+6) 

Av EVL - 20 maj 2012 12:00

Jag är såå trött nuförtiden och den största boven är nog en begynnande foglossning. Det gör ont i bäckenet mellan/under benen när jag går och står och på nätterna vaknar jag varje gång jag måste rulla över till en annan sida. Då är magen så tung att höfterna liksom rullar över först och drar med sig resten vilket resulterar i att någonting hoppar till och klonkar i höften. Jag vet inte riktigt hur det gick till men nu både ser jag ut och känner mig höggravid helt plötsligt :)


Kan inte hjälpa att tänka "vart tog gravidveckorna vägen?" snart är det ju slut och jag hann inte riktigt med på något sätt.


TUL gick jättebra men oj vad svårt det var att se någonting. Det är ju så trångt där inne nu :) Vi var lite "rädda" innan att vi skulle råka se könet på Pyret men det var verkligen ingen risk. Det låg ben och armar överallt som blockerade andra kroppsdelar. Pyret låg precis på normalkurvan för en bäbis som kommer att väga 3500 gram vid födseln. Längden tror jag inte att hon sa men vi var som vanligt lite uppe i det blå så det kan vara så att vi bara missade det. Även denna gång fick vi filma på skärmen så här kommer en liten filmsnutt på Pyret i magen.



 

Läkarbesöket efter TUL som skulle handla om eventuell bäckenröntgen var ju en rejäl waste of time, som väntat. Läkaren som knappt pratade svenska hade ingen aning om varför vi var där och pratade mest bara på om foglossning. När han var klar frågade han om vi undrade något annat och när jag då tog upp det här med bäckenröntgen tittade han på mig som om jag var dum i huvudet. Han frågade om jag hade brutit bäckenet någon gång eller om vi har bensjukdommar i släkten. När jag sa nej förklarade han att det är de enda faktorerna som kan orsaka bäckenträngning. På frågan om varför min mamma inte alls kunde föda vaginalt och varför alla kvinnor i släkten haft problem när bäbisen ska ut genom just bäckenet hade han inget riktigt svar.

Till slut blev både jag och E less och ville bara därifrån. Läkaren sa att han skulle skriva att vi önskade bäckenröntgen och att man isåfall kunde göra det i vecka 38 om man tror att bäbisen är för stor. Precis före det hade han förklarat att vi inte får några mer ultraljud så hur de ska kunna misstänka att pyret är stor vet jag inte. Det kommer alltså inte att ske någon röntgen. Inte helt oväntat men väldigt irriterande att ingen tog mig på allvar. Hade velat prata med någon som var införstådd i vad jag ville redan från början och jag hade velat ha en riktig plan.
Ska ta upp det med BM nästa gång vi ses.

 


Vecka 33 (32+4) 

Av EVL - 14 maj 2012 08:32

Det här är en efterlängtad vecka. Idag är det återigen dags att få lyssna på de finaste ljudet i världen, Pyrets lilla hjärta som slår <3. På Onsdag är det sedan dags för TUL och även ett samtal för att försöka få till en bäckenröntgen, vilket jag vet kan vara svårt att få igenom men det får gå som det går. Veckan bjuder också på mycket ledighet tillsammans med E och avslutas med ett dop på Lördagen. (Tänkte försöka pressa ner mig i en klänning och till och med slänga på lite smink för en gångs skulle så det kanske kommer en bild på det bara för att chocka lite)  Dessutom är jag nästan frisk *yey!*


Jag tycker verkligen om att få åka iväg till BM. Det gör liksom hela dagen underbar även om majoriteten av timmarna på dygnet går åt till att jobba, gå upp tidigt och annat mindre kul. Vår barnmorska kanske inte precis är så varm och samlad som jag skulle vilja att hon var men det spelar ingen roll för allt hänger inte på henne. Besöket innebär ju att magen och Pyret har växt, att dagarna och veckorna tickar på och att jag är gravid. Fastän det har gått så lång tid är det fortfarande svårt att förstå att vi väntar barn. Den där långa väntetiden då man bara vill att det ska vara över, den har jag svårt att tro att den kommer. Nu rusar veckorna bara iväg nästan alldeles för fort.


Det är så svårt att förstå det underbara som kommer om knappt två (!) månader. Att det är så kort tid kvar. Att snart är vi tre när det känns som om vi alltid varit två. Ibland kommer till och med panikkänslor över både mig och E när vi har lagt oss för natten. När vi tänker på att det inte riktigt gått in i huvudet på oss vad det är som händer. Tänk om vi inte hinner bli färdiga med allt? Tänk om vi inte hinner förstå att vi ska bli föräldrar och vad händer om vi inte är mentalt förbereda nog för den lilla som kommer? Blir jag en bra mamma?!


Innan jag träffade E hade jag såklart ett liv. Jag gjorde en massa saker på egen hand och sov ensam och nöjd varje natt. Men jag har inget direkt minne nu av hur det var att vara just ensam. Nu existerar bara vårt liv tillsammans och det vi har byggt upp. Ibland kan det kännas konstigt att tänka på att han inte har funnits hos mig hela livet. Jag vet bara hur det är att vara två och att känna sig halv när den andra inte är nära. Just nu i livet vet jag bara hur det är att fatta beslut tillsammans och hur det är att leva med våra rutiner.


Precis det här sista pratade vi om igår innan vi somnade. Att det aldrig mer kommer att vara bara vi två igen och att vi antagligen väldigt snart har glömt just hur det är att leva tillsammans på det sätt vi gör nu. Båda log och myste såklart av tanken för trots att vi är rädda inför den stora uppgiften så är vi sååå redo att gå vidare. Jag antar att det här med att vara en bra förälder ändå kommer att smyga sig på och att det som är viktigast är kärleken och att vara redo i hjärtat. Det har vi varit i många många år.


 

Vecka 32 (31+5)

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24
25
26
27
28
29 30 31
<<< Maj 2012 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se