I September fick vi starta om, efter en proverakur. Denna gång med 225 enheter Menopur. Som alltid var det TFs läkarpraktiken i Härnösand som skötte alla VUL men denna gång kostar det oss 1200 kr/besök. Som tur var såg det bra ut redan vid det första ultraljudet och vi slapp ett vul till som förra månaden. Jag hade 8 st äggblåsor på 15-16 mm och 16 st som var på gång på ca 10 mm. Vi blev godkända för äggplock och fick en tid i Falun den 20:e Oktober. Nästan samma datum som vårt första plock 2011.

Sista sprutan. Trodde vi.

Jag och E lämnade barnen hos mormor och åkte ner mot Falun måndagen den 19:e. Det var en minst sagt surrealistisk känsla. Precis som första gången svårt att förstå vad som väntade, trots att vi gjort detta förut. Jag kände inte alls så mycket i magen och var orolig för att jag redan ägglossat eller att det bara skulle finnas några stycken alldeles för små ägg där inne. Jag jämförde hela tiden med känslan jag hade inför det första plocket då det var jobbigt att bara röra sig. Denna gång kändes det såklart men inte alls på samma nivå.

Nervositeten.

Vi tog tid på oss och körde försiktigt mot Falun pga oktobermörkret. Vi kom fram till hotell Bergmästaren efter 20 på kvällen och fick rum 107 på nedre plan. Vi tittade lite på tv i sängen och åt choklad innan det var dags att sova. Emil somnade direkt medans jag låg och stirrade i taket någon timme.

2014... inför FET

Oktober 2020 inför nytt ÄP. 

Klockan ringde tidigt och jag var faktiskt inte så nervös. Jag duschade enligt instruktionerna utan några medel och vi åt en sparsam frukost tillsammans på hotellet. Det var mörkt och ruggigt ute men ack så vackert när vi närmade oss kliniken.

Meddelandet vi lämnade på hotellet.

Vi anlände samtidigt som tre andra par till kliniken och fick komma in nästan direkt till ett rum. Vi hade en jättetrevlig sköterska som peppade och frågade om vårt förra plock. Jag frågade om lugnande innan men hon tyckte att jag var så lugn att jag inte skulle behöva det, och det hade hon ju rätt i. Det enda jag oroade mig för var egenligen att må illa, som vanligt är det min värsta fobi.

Eftersom det är en pågående pandemi får partnern inte vistas i lokalen mer än nödvändigt så Emil blev skickad direkt till rummet bredvid för att lämna sitt prov. Jag fick byta om till rock och strumpor och för att få tiden att gå fyllde jag i en hälsodeklaration. Tror jag nervöskissade också.

Vårt rum som delades med ett annat par som jag aldrig såg utan bara hörde. Det lät inte som om det var hennes första plock heller.

I väntan på Emil. Utanför hade det börjat regna och jag låg och lyssnade på hur det droppade in lite i ena fönstret.

Sköterskan kom tillbaka efter ett tag och satte en infart. Jag var först på tur för dagen vilket också skulle innebära att vi fick vänta tills alla plock var gjorda innan vi kunde gå hem. Det gjorde absolut ingenting eftersom det skulle visa sig att det skulle ta en lång tid att återhämta sig.

Några minuter efter att Emil lämnat sitt prov fick vi säga hej då. Det kändes väldigt vemodigt att inte få ha honom med men jag kände mig trygg med personalen och lovade att skicka ett sms så fort jag var klar.

Sköterskan tittade in och sa åt mig att kissa en sista gång och sen gick vi tillsammans till plockrummet. Där inne var det som vanligt mörkt och varmt. Jag fick ett hårnät och hälsade på alla i rummet, en ung kvinnlig läkare, min fina sköterska som stöttade så bra och en ung embryolog som ville vara med och titta på hur det går till vid plock. Bakom fönstret in till labbet satt det ytterligare två kvinnor och väntade på äggen. Det kändes så fint på något sätt att det bara var kvinnor där inne. Som om vi gjorde det tillsammans på något sätt. Jag fick berätta om våra barn, att de är gjorda på samma plock och att de är som små tvillingar trots att det skiljer 2.5 år mellan dom. Sköterskan tittade varmt på mig och sa "och nu ligger du här igen. Det kanske du inte hade tänkt då?". Det hade hon verkligen rätt i. 

Jag fick sätta mig i gynstolen och de tvättade jädrigt grundligt med något medel. Det kändes som om hon boxades med livmodertappen, haha. Sköterskan sköt in den första omgången morfin och allting började snurra. Jag fick lägga ner huvudet och koncentrera mig på att inte börja må dåligt samtidigt som läkaren förde in vul-staven. Direkt tittade hon upp på mig och frågade "OJ, hur MÅR du?".

Jag lyfte huvudet och sa förvånat "bra, eller vadå? är det något fel?!". 

Tydligen hade väldigt många ägg växt till sig på den korta tiden mellan det senaste ultraljudet. Nu hade jag runt 20 st mogna i båda äggstockarna och de förklarade att det fanns stor risk för överstimulering och totalfrys. "Det finns en chans att du inte kommer att må så himla bra efter det här".

Jag orkade inte riktigt ta in det just då, och det kändes ju ändå ok i magen. Jag berättade att det kändes mindre i magen denna gång än första och då gick det ju bra. Berättade att jag hade som en hård knöl i magen på ena sidan efter förra gången och de sa att det var äggstocken som varit förstorad. Antagligen kanske jag blev lite överstimulerad då.

Sköterskan sprutade in mer morfin och medans det snurrade till igen började läkaren sätta bedövningen i olika delar av slidväggen. Det kändes ungefär som en tandläkarbedövning och var det som kändes allra mest under plocket. Säkert 15 olika stick blev det och efter det väntade vi någon minut innan hon påbörjade uthämtningen av äggen. Sköterskan höll min arm och påminde mig om att ta djupa andetag. Jag följde med hela tiden på skärmen och såg hur nålen gick in i blåsorna och hur vätskan sakta sögs in. Sköterskan höll i en plastslang som gick ner i små glasrör som hon lämnade till embryologerna. Så fort hon fick klartecken berättade hon att det fanns ägg och det var så skönt att höra. Jag var på bra humör och hade inte ont. Det tryckte mest. Vi pratade och skrattade under tiden. Det tog lång tid och när läkaren äntligen sa "sådär då var vi färdiga" drog jag en lättnadens suck men insåg direkt att hon bara var klar med höger äggstock! 

"Herregud var det där bara ena sidan!?" utbrast jag och fick till svar "Ja visst, det är därför du är i farozonen för överstimulering. Det är så himla många stimulerade blåsor här". Jag varnade lite om att vänstersidan alltid är väldigt öm och mycket riktigt så gjorde det lite ont när hon vände staven ditåt. Sköterskan tryckte på flera doser morfin och jag kände att jag snurrade iväg. Fick lägga ner huvudet och djupandas igenom ruset. Det var som när man druckit alldeles för mycket så att världen börjar snurra. Jag kände att det rann blod mellan benen nu och försökte räkna ut hur många gånger hon punkterat äggstockarna.

Morfinet tog bort den lilla smärtan som blev och kvar var bara ett tryck. Jag följde med på skärmen hur de sista blåsorna punkterades och sen var det äntligen klart. Jag kunde inte sätta mig upp på ett tag så jag låg kvar medans de plockade undan och jag såg hur mycket blod hon sköljde bort från metallbäckenet. Tänkte att det här kommer att göra ont när bedövningen släpper. Embryologen som varit med under plocket tyckte att det varit ett fint och lugnt plock. Det var skönt att höra och det var verkligen så jag upplevt det också.

Sköterskan gav mig mina trosor och det tog några försök innan jag fick på mig dom. Hon hjälpte mig upp till sittande position och jag tog några djupa andetag innan jag vågade försöka resa mig. Lutande mot henne gick vi tillbaka till rummet och jag fick äntligen lägga mig på sängen. Det var så underbart skönt.

Fortfarande lite morfinsnurrig.

Ganska direkt efter att jag lagt mig kom det in en kvinna som undrade om jag ville ha något att äta. Jag blev glad och tackade ja till en macka och kaffe. När brickan kom in gjorde jag snabbt en ostmacka och drack kaffet. Fick ett sms av Emil att han äntligen satt på ett fik. Allt i stan var stängt till 10 så han hade fått gått till vår kalla bil för att vänta. Det hade precis börjat snöa och var minusgrader ute.

När jag fått i mig nästan hela mackan slog ett sånt våldsamt illamående till. Min värsta mardröm! Är så rädd för att behöva kräkas. Jag la mig ner stel som en pinne och stirrade på en punkt i taket och försökte av all min kraft att inte behöva spy. Det fanns heller ingen påse någonstans så jag ställde in mig på att behöva springa till papperskorgen. Tänkte att jag absolut inte ville det, speciellt inte när det låg en tjej bredvid bakom skynket som inte haft sitt plock än.

Samtidigt släppte bedövningen och kvar var bara snurret i skallen och mackan som växte i magen. En stark mensvärk sköljde igenom mig. Sköterskan som varit med under plocket kollade till mig och såg att jag mådde dåligt. Jag fick en värmekudde på mage, larmknappen placerades bredvid mig och hon sa åt mig att försöka dricka vatten. Det gick absolut inte och jag försökte få kroppen att somna istället men yrheten var för stark. Jag låg och stirrade på punkten i taket i säkert 2 timmar. Superfokuserad för att inte behöva papperskorgen. Det kändes som knivar som rev i äggstockarna. Oj vad ynklig jag var. Och ensam.

I små korta perioder kunde jag kolla mobilen för att höra av mig till vänner och Emil. Värmedynan tog bort det värsta av mensvärken. Sköterskan frågade om jag ville ha mer morfin men det vågade jag inte för jag ville inte må mer illa. Då hade jag hellre ont. Den andra kvinnan gick iväg på sitt plock och kom tillbaka efter 15 min. Vi låg i stillhet båda två och väntade på en uppdatering.

Efter några timmar tittade sköterskan till mig igen och kunde berätta att de fått ut 24 ägg. Helt galet många! Emils prov var jättebra också. Mycket bättre än förra gången då den var på gränsen till normalt bara. De skulle ta upp mitt fall på mötet och bestämma om de skulle totalfrysa eller om vi skulle få tillbaka ett embryo. Jag fick papper med information om överstimulering och vilka varningssignaler man skulle hålla utkik på. I pappren stod också testdag. 6 November, en dag tidigare än testdagen med A-V.

Efter ytterligare någon timme kom hon tillbaka och kunde meddela att de skulle köra vidare på en återföring! Underbart :) På grund av helgen som skulle komma skulle vi dock inte få tillbaka något långtidsodlat embryo utan ett tredagars. Jag fick mera mediciner på recept och stränga order om att ta dom som jag skulle Fragminsprutor varje morgon för att undvika blodproppar och Pravideltabletter. 

När jag kände mig redo fick jag ta på mig mina kläder och bege mig hemåt. Jag ringde efter Emil som snabbade sig till kliniken. Innan jag gick ut genom dörrarna gick jag in på toaletten en sista gång. 

Hade en sån passande tröja på mig :) Dags för nästa kapitel.

Ute snöade det väldigt och vi gick direkt till apoteket för att hämta ut alla medicinerna. Sen var det äntligen dags att åka hem. 

Vi har alltid velat ha tre barn men samtidigt sagt att vi nog inte skulle orka ett till IVF. Någonstans trodde jag också i min enfald att min pco skulle "bli lättare" med tiden och kanske skulle det kunna komma ett barn på naturlig väg... Jag började med p-piller något år efter att Elvis föddes för att jag trodde att det skulle förbättra mitt mående, vilket det inte gjorde. Av någon anledning fortsatte jag bara. Kände nog att jag inte var redo för det där "kanske naturligt-barnet".

Efter förra sommaren började vi känna att det var nu eller aldrig. Jag fyllde 34 och fick nån sorts åldersnojja över det. Vi slutade med p-pillren och mensen gick tillbaka till att strula och cyklerna var välkända 60-70+ dagar. Trots det lyckades vi med att inte tänka så mycket på det. Det fanns ingen stress. Jag tränar väldigt mycket och det var skönt att vara stark och smal. Tillslut bokade jag ändå en tid hos TF, som vid den tiden gått i pension men tog emot för 1200 (!) kr/besök. Lite halvt om halvt hade jag fortfarande trott att min äggreserv skulle ha tunnats ut nu men ett vul gjorde det tydligt att så inte var fallet. "Du kanske kan bli gravid på naturlig väg, men det blir nog isåfall någon gång efter 40". 

Vi satte igång och pratade lite löst om ivf. TF skulle följa oss hela vägen även denna gång och jag åkte hem och pratade med E. Båda två har haft jätteblandade känslor över detta. Både såklart en längtan men också en känsla av att vi är egoistiska och såklart en rädsla över att det inte ska gå bra denna gång. Av någon anledning var det svårt att liksom ta klivet. Tiden gick och vi skjöt på det. Vi pratade om det och jag grät, han grät, vi bestämde att det kanske inte var för oss.... men varje gång vi sa det så var det som om något gick sönder inom mig. Det fanns en längtan där ändå. Igen.

I januari tog vi upp kontakten med TF igen och skulle bestämma ett datum för ett första samtal. Lite senare så gick min älskade mormor bort och jag orkade inte med något mer än att sörja henne oändligt. När jag kom ut på andra sidan var Covid-19 i full blom och vi kom överens om att det inte var rätt tid nu heller. Tiden gick och jag hade några tillfällen av hopp om att vi kanske skulle kunna på egen hand ändå, men mensen dök alltid upp tillsist. Det var iaf lättare att ladda om nu. Jag grät inte direkt. Jag accepterade och gick vidare. Tränade stenhårt och tyckte det var skönt att få göra det.

Så skulle jag fylla 35 och åldersnojjan blev ännu större. Covid till trots, det var nu eller aldrig. Jag mejlade TF och fick till svar att vi sätter igång. Så gick dagarna och ingen mer information från honom. Vi hade pratat om att köra långa protokollet som sist och väntade på ett schema osv. Jag mejlade tillslut kliniken och fick till svar att han är sjukskriven och kommer att vara det länge. Vi fick gå genom kliniken i Falun direkt istället och de valde att köra på helt andra protokoll. Det kändes märkligt och liksom opersonligt men vi hade inget val.

Så en dag i augusti fick jag börja med sprutor igen. Menopur 125 iu. Vi hann med två ultraljud i Härnösand hos Malin som tagit över efter TF (också för 1200 kr/besök) innan de ringde och sa att vi fick avbryta. För många äggblåsor var på gång och de var också för små. Hade 15 stora och säkert 20 mindre på g. Detta var första gången på den här resan som jag grät ordentligt.