EttVanligtLiv

Alla inlägg under mars 2014

Av EVL - 31 mars 2014 09:10

På Onsdag börjar jag med provera inför vårt tredje FET och mensen är beräknad att komma efter 16 dagar. Bara ett enda litet embryo kvar nu från IVF:en som gav oss A-V. Dom som vi pratat om så många ggr som hennes syskon.


Det känns både helt galet och rätt så väntat att det blivit såhär. Någonstans inom mig hade jag på känn att vi skulle få kämpa igen samtidigt som hoppet såklart fanns att det skulle gå vägen direkt. Det är svårt att inte bli rädd nu när det gått så dåligt. Jag funderar ofta på varför det inte vill fästa. Finns det något kvar i livmodern från förra graviditeten? Är det en ogästvänlig miljö? Stöter min kropp bort embryot eller är det kanske dålig kvalité på dom??


Jag försöker så gott jag kan att inte grubbla men det är svårt. Väldigt svårt att känna något hopp inför den sista lilla nedfrysta, tyvärr. Självklart ser vi fram emot att få försöka igen, för då står det iallafall inte still, men jag ser att även E har svårt att tro denna gång.



Måste komma ihåg att hämta ut fler mediciner också. Nya förpackningar Menopur, Ovitrelle, Provera, Trombyl och Prednisolon väntar. Denna gång ska jag verkligen be om Crinone ist men jag skulle gissa på att jag är fast med Lutinus. Har säkert 5 askar kvar på receptet att ta ut.


Mitt mantra är iallafall det läkarna sagt. "Det ska bara gå igen" "Det är inte ovanligt att man har svårare andra gången" "Det är inte ovanligt att alla frysta går åt, var inte rädda isåfall"...

Av EVL - 28 mars 2014 17:29

Titti ringde upp idag på lunchen. TF hade precis som Falun aldrig hört talas om nedreglering innan ett FET och ville inte göra det. Däremot skulle han träffa läkarna i Falun i veckan och skulle ta upp det då, men då kommer det att vara för sent för vår del.

Scratching ska jag få prova i cykeldag 5 och i början av samtalet var det också prat om en Hysteroskopi men det ändrade TF sig om. Jag börjar med Provera på tisdag och är beräknad att få mens den 17:e April. Den 23:e har jag tid på kliniken i Härnösand och då går de in med en liten böjd skrapa i livmodern och skrapar lätt på hinnan. Det ska göra så att hinnan växer bättre och även ta bort ev virus. Hoppas att det inte gör lika ont som spolningen då det kändes som om livmodern skulle sprängas. Hursom så ser jag fram emot det men laddar ändå i sinnet för IVF igen.

Av EVL - 28 mars 2014 10:59

Idag är fina C med i radion och pratar om ofrivillig barnlöshet och de orättvisa regler som finns i Sverige. Starkt jobbat vännen! Det är så viktigt att det pratas om detta och förhoppningsvis leder det till att det i framtiden finns samma hjälp att få för alla oavsett ålder, sexualitet eller bostadsort.


Länk kommer här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=5821409

Av EVL - 26 mars 2014 12:14

Lunchen/intrevjun igår gick bra. Lyckades peppa mig själv i bilen och kopplade bort alla tankar som inte rörde jobbet. Det var skönt att komma från kontoret ett tag och eftersom lunchmötet var lite senare än min vanliga lunch behövde jag bara jobba två timmar och sen var det redan dags att häma A-V på föris.


Hon stod med gul reflexväst ute på gården samlad i en klunga av de minsta barnen. När jag gick ur bilen hörde jag någon liten säga "där kommer Anna-Veras mamma!" och det gjorde mig så varm i hjärtat. Om inget annat är jag iaf det. Någons mamma. Tillslut blev jag äntligen det. Konstigt att det ens är svårt att komma ihåg att Hon en gång faktiskt levt i min kropp. Att något gott och fint och lyckat faktiskt blev till. Finns till.


Vi begav oss hemmåt och jag sjöng för henne i bilen. Frågade om hennes dag och låtsades förstå vad hon svarade. Jag bar henne upp för trappan och hon ringde på dörren tre ggr så som hon alltid vill göra. I hallen klädde hon av sig själv men ville ha hjälp med en sko och att dra av overallen över fötterna. Jag städade lite och hon hjälpte till att starta dammsugaren. Efter ett tag frågade jag om hon ville ha något att fika och hon sken upp som en sol. Jag gjorde iordning en liten skål med bitar av plommon och några russin. Hon tog emot den, sa tack tack och gick iväg till vardagsrummet och satte sig i soffan.


När blev hon så stor?!

   



Jag väntar på svar från TF. Otåligt. Så mycket för att ta en paus när man ändå måste vara den som får saker att gå frammåt. Plannera in i minsta detalj. Kanske E får vila iaf, han som slipper vara koordinator.


Kroppen mår bättre och bättre. Snart kanske mensärken försvinner också så att jag slipper bli påmind. Vill så gärna drömma om att vara gravid men varje natt drömmer jag om att andra i min närhet är det. Kanske övriga kroppen ännu inte är inställd på det hjärnan och hjärtat vill? Hur programmerar man om en sån sak??



Av EVL - 25 mars 2014 10:27

Idag är det (också) svårt att fokusera trots att jag verkligen måste. Hatar att barnlösheten tar över så mycket av livet, igen. Fick riktigt tråkiga nyheter av en av mina bästa vänner som också kämpar och fan vad orättvist livet är ibland! Det gör mig så ledsen ända in i själen att de måste gå igenom så mycket för att bli med barn igen. De som kämpade så länge för sitt första.


Om en timme ska jag vara i grannkommunen på en typ av anställningsintervju och jag kan verkligen inte säga att det finns någon pepp inför det. Mensen kom igår med en hemsk värk och det är svårt att inte tänka på att allt som gick åt skogen när kroppen påminner mig hela tiden. Ska försöka samla ihop mig och tänka på annat men morgonen har gått åt till planering och funderingar kring nästa försök.


Titti från TF ringde precis upp och vi har kommit fram till detta:


Jag vill nedregleras inför nästa frysförsök. Detta är något som Falun inte ens hört talas om men för mig känns det logiskt. Det är ju uppenbart att det är i livmodern som problemet sitter eftersom perfekta blastocyster inte fäster. Vi lyckades ju på vårt första IVF och det var efter en nedreglering, en omstart. Titti skulle prata med TF om detta och återkomma. Har inga större förhoppningar om att han kommer att gå med på det men det är värt ett försök iaf. Konstigt att det inte görs...


Det andra hon skulle prata med TF om är scratching. Då går man in med en liten krokig nål och skrapar på slemhinnan för att få den att växa och ta bort elaka baciller eller något liknande. Detta gör man typ cd5 och eftersom jag fick mens sent igår är det väl cd1 idag och det blir alldeles för nära inpå att få en tid osv. Pga detta och trytande ork väntar vi en månad men det betyder också att jag måste börja äta provera på dag 15 eftersom jag inte har någon egen mens.


15 dagar får vi alltså utan några mediciner. Hoppas kroppen hinner samla kraft. Mår fortfarnde inte riktigt bra efter senaste omgången. Yrsel och illamåendet sitter fortfarande i.


De skulle ringa upp i veckan. Nu ska jag försöka samla ihop mig och dra på mig karriärkvinnalooken, hur man nu ser ut när man är en sån. Får bli peppmusik i bilen på väg dit."Hejja hejja I can do it, ge mig hög lön och ett kontor med utsikt".

Av EVL - 24 mars 2014 12:31

Gårdagen var riktigt fruktansvärd. Flera gånger på morgonen vaknade jag med världens hjärtklappning och fastän båda var vakna runt 6 ville vi inte gå upp. Kanske kände vi någonstans på oss vad som skulle hända men hoppet var ju såklart där. Mensen hade ju inte kommit! Vi hade tagit oss till testdagen så som vi drömde om. Så som vi bad till Gud om.


Vi samlades alla tre inne i badrummet för A-V var ju pigg som en nötkärna och ville vara med. Testet låg på badkarskanten och både jag och E bad högt till Gud att det skulle bli två streck. Men som så många ggr förr syntes det rätt så snart att det inte ens skulle bli en skugga av ett streck. Som om det skulle hjälpa sprang jag till köket och hämtade en av de blåa (hat)testen och doppade även den. Även där fick vi ett starkt stark minus som bara skrek oss rakt i ansiktet.

Vi båda vuxna sjunk ihop mot golvet och A-V som såg att vi var ledsna kom fram och gav oss en kram. Jag slängde bort allting och bad att få vara ifred ett tag i sovrummet för att samla kraft att vara normal uppe i A-V eftersom E var tvungen att åka till jobbet. Jag grät ett bra tag under täcket men plockade på något sätt ihop mig så att jag kunde ta över A-V när E åkte. Vi kramades länge i hallen men hade inga ord till varandra. Så jävla typiskt att vi var tvungen att vara ifrån varandra hela dagen.


Jag skyndade att ge A-V frukost och gick sedan med henne till mammas lägenhet. Mamma tog över henne i dörren och med tårarna rinnandes sprang jag ut därifrån och gick ut på promenad. Det var länge sedan jag gråtit så mycket. Jag gick och grät bakom solglasögonen tills jag var alldeles uttorkad och iskall. Prednisolonet eller vilken medicin det nu är som orsakar yrseln gjorde att det kändes som om hela världen lutade och därför fick jag gå rätt så sakta. Efter några timmar återvände jag till mammas lägenhet och la mig i badet ett tag. Jag och A-V kraschade sedan i mammas säng i några timmar. Hennes lilla hand i min. Som jag behövde det då!


När A-V lagt sig gick jag ner i källaren och slog på boxningssäcken tills armarna inte lydde mig längre. Jag saknar verkligen kampsporten och den ventilen för att få ut frustrationen. Jag lämnade handskarna där nere till E. Känns som om han också kommer att behöva dom.



E kom hem sent på kvällen och det syntes att det hade varit en tuff dag. Han sa att han inte fungerat riktigt, hade haft svårt att tänka och då och då hade han ställt sig ensam inne på lagret bara för att få andas. Vi pratade om hur vi ska göra med det sista embryot. Är det ens någon idé? Kanske bättre att köra på ett färskförsök istället innan kliniken stänger för sommaren.... Vi la oss utan att ha en plan. Bara en massa lösa tankar som snurrade.


Det är så frustrerande hela situationen! Vi får hela tiden höra att det ser så bra ut. Det måste gå. Det har gått förut. Men varför fäster det inte? inte ens lite! Det är som om kroppen bara spottar ut perfekta små blastocyster, som om de inte ens får en chans. Vi får inte ens en chans.




Idag har jag meddelat Falun. Lika jobbigt som alltid men denna gång behövde jag inte gråta så länge efteråt. Tror jag gråtit slut på all vätska i kroppen vid det här laget. Jag frågade om semesterstängningar, om frysförsök kontra färskförsök osv men blev inte direkt klokare. Fick bara höra det vi alltid får höra: det ser ju så bra ut. Ja men sen då?!?! Vi är ju inte ens nära!!!


Först bestämde vi oss för att köra på igen med den sista blastisen i frysen men efter att jag kontrollerat almanackan insåg jag att om vi skulle misslyckas även med den så är det 13 (!) veckor av väntan innan vi kan sätta igång igen. Hur ska vi klara det? Dessutom känner jag mig helt slut. Kroppen är slut, psyket är slut, orken är slut.


Vi väntar denna mensen och försöker med ett frysförsök i början av Maj istället. Det blir en jobbig väntan det med men då förkortar vi iallafall sommaruppehållet med en månad.


Mensen har fortfarande inte kommit. Enligt Falun är det mest vanligt att man får en blödning innan testdagen såsom vi fick förra gången. Klart som fan att det skulle bli såhär nu för att vi skulle få hoppas. Så var vi inte ens nära. Känns som om vi är någons skämt.




Jag lever men mår fortfarande riktigt dåligt, antagligen pga prednisolonet. Då och då går jag ifrån och låter tårarna rinna och resten av tiden har jag huvudvärk. Allting lutar fortfarande och kroppen är allt annat än på topp.

Nej

Av EVL - 23 mars 2014 07:53

Jag är inte gravid, bara kroppen som jävlas. Återkommer när orken kommer tillbaka.

Av EVL - 22 mars 2014 13:05

Ruvardag 12 idag, dagen före tesdagen. Helt galet att vi tagit oss så långt och nu kommer såklart ångesten och rädslan för att få upp hoppet och samtidigt testa minus. Vet inte vad som vore värst, blod eller minus utan blod. Ville så gärna a ett test igår men jag vågade inte. 


Idag har A-V varit hos min mamma ett tag medans jag åkte på barnklädesmarknad. Hittade mycket till A-V men mådde verkligen skumt hela tiden. Mår precis som igår, som bakis med yrsel och ont i huvudet. Helt orkeslös och det känns som om rummet liksom lutar. Svettas och fryser om vartannat och är rädd att detta inte är ett gravidsymptom utan helt enkelt en förkylning som prednisolonet orsakat eftersom det sänker imunförsvaret. Hade detta vatit vår första ruvning hade jag varit väldigt säker på att jag är gravid men nu har jag misslyckandet så färskt i minnet att det är svårt att intala mig själv att hoppas. 


Något som oroar mig är att livmodertappen ändrats lite. Den är mer framåtlutad och lättare att komma åt. Det gör mig livrädd för att det ska betyda mens. 



Förutom sjukdomskänslan i kroppen är brösten liiite ömma när jag tar på dom utanpå bh:n och på natten känns de lite svullna och varma. Det trycker och spänner då och då i livmodern och höfterna men ingen direkt hemsk värk än så länge.



E verkar inte alls hoppfull denna gång och han säger att det beror på att jag variy så säker på att det skitit sig. Undrar om han också går runt och tänker på det hela tiden. Jag ser att han är spänd och stel han också men han säger ingenting om det. Vet inte hur vi ska klara av att testa om vi kommer så långt. Ska vi stå och stirra på stickan eller gå ut tills det är klart? Får riktig ångest av tanken. Imorgon vet vi om inte blodet kommer innan.


Har bubblan valt att stanna? Hoppas!!!

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7
8
9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2014 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skapa flashcards