Igår hade jag min första riktiga gravidcraving tror jag. Innan dess har jag varit sugen på saker som stillar illamåendet och inte direkt det här "måste ha!". Av alla saker man kan bli sugen på så var jag bara tvungen att ha potatissallad, rostad lök och rostbiff. Märkligt när man slutat äta kött för några år sedan :D

Eftersom våra barn är rätt stora nu, 6 och 8, blir detta barn en sladdis på ett sätt. Vi har disskuterat det där mycket här hemma och det finns lite olika definitioner på vad en sladdis är. På finlandssvenska kallas man tydligen för "skrapebulla" efter den lilla bullen som blir gjord av resterna i skålen när de andra bullarna redan är gräddade. Lite hemskt men ändå lite gulligt. Bäbisen i magen fick arbetsnamnet Bulllen.

Det var flera veckor sedan plusset nu men jag har inte orkat skriva något pga en extrem trötthet. Mycket mycket värre än med de andra barnen. Och illamåendet, uscha. Välkomna känslor men de slår ut hela mig.

Såhär ser mina dagar ut nu (tack gode gud för att att jag jobbar hemifrån i dessa tider):

Vaknar och startar datorn, jobbar till 9,30-fikat då jag sover i en halvtimme, jobbar till luchen, sover i minst en timme, jobbar till fikat om jag kan, sover en halvtimme, hämtar barnen, sover en stund, gör middag och försöker äta, sover tills Emil kommer hem. 

Vi fick en tid för första ultraljud den 15 April. Kliniken ville ha ett tidigare VUL men påsken kom emellan tyvärr. Det känns som en evighet tills dess verkligen. På det sättet är det skönt att jag mår så himla illa och är så trött. Det gör det lättare att våga tro att allt är bra där inne i magen.

Gravidkroppen vecka 6-7

Väldigt illamående nästan hela tiden. Speciellt om jag inte ätit på ett litet tag.

Blir otroligt hungrig snabbt efter att jag ätit. Sånt där sug från magsäcken som om man var under svält.

När jag tränar blir jag fruktansvärt varm direkt och får dricka mängder med vatten. Blir också mycket mer flåsig och tycker jag känner mig svagare.

Sover flera timmar om dagen. Orkar bara var uppe korta perioder.

Har ständigt huvudvärk mellan ögonen och pannan är känslig för värme och kyla precis som med Elvis.

Brösten gör jätteont att ta på utanpå bh:n. Bröstvårtorna har blivit lite större och gör ont att ta på.

Det trycker och svider i livmodern. Jag kan liksom känna att det växer på något sätt. Det är för det mesta inte alls att förväxla med mensvärk, även om jag haft dagar och nätter med såna attacker också.

Dagarna upp till ruvardag 12 följde samma mönster som de andra gångerna, inget som stod ut. Men så på ruvardag 12, dagen innan testdag var något annorlunda. Jag satt vid jobbdatorn hemma i vardagsrummet och kände hur allting snurrade. Jag kände mig otroligt "bakfull" och konstig. Som om jag gick omkring med bomull i huvudet. Brösten värkte och det tryckte långt ner i magen. Inte som mensvärk utan mer som en värkande glödande växande kula. Fastän jag inte ville ta ut något i förskott så var jag ändå 100% säker på att jag var gravid. Min mamma tvingade med mig ut på en promenad och det var jobbigt att gå. Jag som tränar 7 dagar i veckan. När jag pratade med min syster i telefonen sa jag "jag måste vara gravid, hela kroppen skriker det" men ångrade mig sen för shit vilket sätt att jinxa inför testdagen :S

Det var otroligt svårt att sova men det gick tillslut. På morgonen ruvardag 13, TD, slog jag upp ögonen och ALLT jag kännt dagen innan var borta. Ingen yrsel, brösten gjorde inte ont, inget illamående. Inget. Jag gick upp och hämtade testet men låg med det bredvid mig i sängen och hade ångest. Tillslut skrev en vän till mig på messenger och frågade om jag testat och det fick upp mig. Både jag och Emil stod vid toaletten och stirrade på koppen med fruktansvärt mörkt kiss. Det såg ut som sirap, som om jag inte kissat på en vecka. Jag darrade när jag doppade stickan och gick sedan bort mot handfatet. Snabbt började det synas ett streck vid teststrecket och jag ropade något i stil med "men shit det blir ju två streck!!".... och Emil fattade nada. "Jag tror vi lyckats! Vi har faan lyckats" sa jag och han var fortfarande förvirrad och började ifrågasätta vart strecken skulle vara osv :D Jag fick lugna ner mig och förklara och under tiden visade sig två väldigt starka röda streck bredvid varandra.

Nu kramades vi och grät en stund tillsammans. Sen gick vi omkring och sa "herregud" "Herreguuuud" och "shit det känns som om jag kan andas normalt igen" och sånt man säger när stenar släpper. Jag kommer ihåg att jag stod och stirrade mig själv i spegeln som om det skulle gå att se några skillnader i mitt ansikte. 

Symptomen kom tillbaka lite senare och de var välkomna. Mamma och hennes man Pelle har tagit hand om barnen under alla resor till Falun så de fick veta direkt. De firade genom att bjuda med mig ut på lunch. En lunch som var helt underbar men ändå svår att få ner pga bakiskänslan :) den mycket välkomna bakiskänslan.