EttVanligtLiv

Alla inlägg under juli 2016

Av EVL - 29 juli 2016 15:30

De sägs ju att barn och djur är mer mottagliga för spöken och för ett tag sedan trodde vi att kanske A-V hade besök i sitt rum. Hon hade en period där hon totalvägrade att sova i sitt rum. Varje nattning var fruktansvärd och hon bara skrek och hade panik. När vi frågade henne varför sa hon att det fanns monster där inne. Efter några månader med nattskräck som vi försökte bota med "sovspray", tända nattlampor och att "trolla bort monstren" så lugnade hon ner sig. Men det var riktigt jobbigt att se henne ha sån panik över att bara behöva vara på sitt rum.


Vi spekulerade i om hon verkligen hade något eller någon inne i sitt rum. Det finns många kända spökhus på vår gata och jag och E har varit med om en del vi har svårt att förklara. En gång innan barnen fanns satt vi i soffan och såg på tv. Då plötsligt var det någon som applåderade jättehögt från hallen, trots att det inte var någon där. En lampa har också lagat sig själv och tänd sig på natten när jag väntade A-V. Min syster har hört knackningar i väggen i källaren... 


Iaf så glömde vi bort tankarna på det övernaturliga när A-V äntligen började sova bra i sitt rum igen. Men nu är det problem med Elvis vid läggningarna och jag förstår honom! Det hela började för någon månad sedan då Elvis helt plötsligt inte lät oss lägga honom som vanligt. Han har alltid varit så lätt att lägga och vi behöver oftast bara stoppa om honom och sedan gå ut ur rummet. Men nu hade allt det ändrats. Han bara skrek och skrek och skrek tills han var alldeles svettig. Vi fick stå länge lutade över spjälsängen (som står inne i vårt sovrum) och hålla en hand på hans mage för att lugna...


Det var just det Emil gjorde för någon vecka sedan. Elvis skrek och var ledsen. Skulle inte sova. Jag satt nere i källaren vid datorn och A-V låg och sov på sitt rum. Då plötsligt säger någon högt och tydligt E´s namn i nacken på honom. Det var så tydligt att Elvis blev alldeles tyst och stum. E också såklart. Han blev fruktansvärt rädd. Men det blev värre. När han stelt vände sig om såg han att det stod en tunn skepnad på andra sidan rummet, vid hans sängsida. Som han beskriver såg det ut som en dam men något vitt över huvudet och något rött på framsidan kroppen. (Vi har inget rött i rummet och där han såg skepnaden hänger det blåa gardiner).


E kunde nästan inte andas och gick snabbt ut ur rummet men stannade utanför tröskeln. Han var tvungen att gå tillbaka för att se vad det var han tittat på. Så han backar in i rummet igen och ser då en skepnad som liksom sveper från sängsidan och över golvet in mot en spegel som vi har på väggen. Det är en gammal antik spegel som jag köpt på auktion för att det ser ut som spegeln ur "Snövit".


Dagen efter den där händelsen berättade vi om det här för ett kompispar. Vi satt ute på altanen och barnen lekte i ena hörnet. Ingen var i huset. Elvis klättrade upp på utesoffan och tittade in i huset genom fönstret. Plötsligt börjar han skrika och ropa "hej hej!" och "titta". Han vinkade och pekade in i vardagsrummet. I 10 minuter satt han nog där och log och hejjade mot någon där inne.


Varje gång Elvis lägger sig i vår säng på natten vill han ligga klistrad mot mig och han drar upp täcket över huvudet trots att det är jättevarmt nu på sommaren. Häromdagen hämtade jag upp honom kl 23 för att han vaknat och börjat skrika. När jag hade honom i famnen frågade jag vad som var fel och då pekade han mot hörnet där E sett någon stå :S


Två veckor efter den här händelsen satt jag i källaren och E var i vardagsrummet på övervåningen. Barnen sov äntligen. Så plötsligt hörde vi två höga smällar i golvet. När vi sprang ut till ett rum innanför hallen hade en tidning hoppat ner på golvet. Ett tjockt seriealbum som stått inklämd bland en massa andra tidningar högst upp på en hylla. Det var inte ens den tidningen som stått längst ut!



Flera gånger om dagen säger Elvis "mommo!" och pekar ut mot ingenting i huset. Han säger mommo till både sin egen och min mormor, alltså hans gammelmormor. Jag börjar därför tro att det är E´s farmor som han ser. När hon levde var hon liten och såg lite ut som Elvis gammelmormor...och eftersom någon nu kunde Es namn så utgår jag ifrån att det är någon E känner...om det inte följt med någon med spegeln som jag köpte. Oavsett så blir det intressant att höra om Elvis säger något mer om det nu när han börjar prata mer och mer. Det känns "sådär" att sova i vårt sovrum nu faktiskt.  



Elvis som

ANNONS
Av EVL - 29 juli 2016 09:42

Anna-Vera har nyss fyllt 4 år. Hon håller stolt upp fyra fingrar och vi pratar om att det snart är "en hel hand". Hon tycker att hon är stortjej och klarar det allra mest helt själv. Vill göra saker själv och ibland vill hon krypa ihop hos mig och vara så liten som en hjälplös bäbis. Jag njuter av båda stunderna.


Elvis fyller snart ett och ett halvt år, vår lilla stora grabb. Helt ofattbart att han då kommer att gå mot att vara tvååring. Det känns som igår som jag bar omkring honom i babyskyddet och han hade sin röda bäbismössa försiktigt snörad runt den lilla halsen. Samtidigt är det svårt att på riktigt komma ihåg hur det var när han var ny i världen. Det känns som om den perioden var så intensiv och så speciell att jag kanske inte hann njuta eller tänka efter. Jag glömde bort att bara vara i stunden helt enkelt. Tog inte lika mycket bilder eller filmade så som jag gjorde när A-V var liten. Nu när jag tänker efter har jag nog befunnit mig i en sorts "tidskris" en längre tid. Inte så konsitigt när jag tänker efter på vad som kan vara orsaken.


"Tvåbarnschocken" pratade man mycket om innan förlossningen och den upplevde vi verkligen sedan när vi väl var en familj på fyra. Vid tiden kring Elvis födelse skakades också både min och E´s släkter i grunden av saker som vi som par inte kunde påverka. Det är ju så... att man sällan kan påverka något själv. Det lär sig barnen just nu, att fastän viljan är så stark måste man ibland (oftast) vika sig för andra makter. Man får försöka acceptera och flyta med, eller gömma sig. Vi gjorde lite av båda.Det var en jobbig tid, som egentligen tog sin början redan när jag var i 6:e månaden då både farmor och farfar plötsligt gick bort. Det var starten på en period som jag nu efteråt ser tillbaka på som både mörk och ljus. Jag satt på deras begravningar och grät så ögonen var alldeles röda men var fortfarande i samma stund så levande och glad för Elvis som äntligen fanns där inom mig. Hjärtat kunde liksom samtidigt både rivas i tusen bitar och svämma över av lycka... Jag och E grät tillsammans ihopkurade i soffan över det som hände i hans familj samtidigt som vi myste med längtansmagen och kände lycka över det miraklet. Vi isolerade oss tillsammans från släkten och försökte koncentrera oss bara på det fina som äntligen skulle komma. Jag oroade mig för händelser i min egen släkt men försökte slå bort dom med gravidyoga och genom att köpa nya små bäbiskläder. Och så A-Vs trots som startade någon månad innan jag var beräknad...


Så när han äntligen kom hade vi inte så mycket energi över till varandra jag och E. Vi gled isär på ett sätt. Fast jag kan inte direkt förklara hur. Det var inte bra helt enkelt. Det var som en urladdning. Vi hade förändrats båda två på något sätt och behövde hitta tillbaka. Behövde acceptera varandra igen. För vi var båda helt andra människor nu än innan.Kanske var båda för upptagna med alla andra känslor än de som vi hade, eller såklart fortfarande HAR, för varandra.


Det var en underbar tid när lillebror kom men det var samtidigt oerhört påfrestande och därför känner jag att jag missat så mycket. Jag har liksom fått nån sort tidspanik när det gäller barnen. Allt har gått så fort och varit så intensivt att jag blivit apatisk. Det HAR funnits tid att dokumentera på bloggen och/eller i deras böcker men jag har inte gjort det. Jag har nästan fått panik av tanken att sätta mig och skriva ner allt för jag vill komma ihåg det som jag SER det. Som jag KÄNNER det i stunden och inte genom några ord. Jag vill STANNA tiden inte bara kunna drömma mig tillbaka. Jag känner en sån ångest över allt jag redan nu inte kommer ihåg och det jag snart kommer att glömma. Jag känner mig snuvad på den här första tiden och ju mer jag våndas över det ju mer tid förspiller jag på ångest istället för att njuta av det som är NU. Och så får jag panik över det och så går det runt och runt och runt.


Antar att det enda jag kan göra är att acceptera och flyta med. Acceptera att saker och ting går vidare och förändras. Människor kommer och går. Barn blir större och alla åldrar är underbara. E är inte statisk. Jag är inte statisk.

ANNONS

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se