EttVanligtLiv

Alla inlägg under december 2014

Av EVL - 19 december 2014 15:32

Dom kallar mig för magen på jobbet och alla verkar reagera på hur stor jag är helt plötsligt när jag kommer skumpandes i korridoren. Vissa säger "hej tjockis" eller "här kommer magen" när jag ex går in på ett möte. Det är tursamt nog inget som stör mig, det är ju liksom med glimten i ögat de säger det.. men visst är det märkligt att man känner att man "får" kommentera någons utseende bara för att de väntar barn?


 


Shit vad trångt det är där inne nu. Det är armar och ben som trycker på åt olika håll och det finns ingen plats för några tarmar eller urinblåsa eller annat semiviktigt. Naveln är helt utplånad men tyvärr ingen putis än, förutom de gånger då h*n trycker ut en liten fot just där... eller då jag varit dum nog att tömma badkaret på vatten innan jag ska gå upp. Då måste jag ta sats och spänna magen som på en gång bildar liksom en pil där naveln sticker ut som en knapp. Ser jättetokigt ut. På sistone kommer jag inte ens upp från karet utan att det först finns vatten iallafall över höfterna.


E´s mamma var så rolig häromdagen. Hon pratade med E i telefon och jag hörde hur han lät liksom osäker och sa "jaaaaa, ja jag pratar väl med Lise då". Så kom han in i badrummet där jag flöt omkring som en val och sa "mamma vill ta ledigt när vi föder barn så att hon kan vara med A-V (hur gulligt som helst! <3 svärmor) så hon tyckte jag skulle fråga dig när du tror att du föder så kan hon ta ledigt".


Hahaha. Ja hur ska man kunna veta det?! Ska tydligen ge svar snart också. Vad säger man? Det kanske föresten är dags att göra en gissningslista snart... Känns som om det var alldeles nyss jag skrev ihop en sådan om Anna-Vera!



Här hemma är vi trötta, trötta, jättetrötta. Det är svårt att komma igång på morgonen och 99% av gångerna hinner vi ta på A-V alla hennes kläder innan hon ens vaknar till så att hon förstår att det är morgon. Detsamma gäller föresten för mig och E också. Jag hinner gå upp, dra på mig E´s jättejacka, sätta på värmarna på bilarna och gå in i duschen innan jag ens öppnar ögonen ordentligt. Tog ett kort på A-V häromdagen som sammafattar vår trötthet rätt bra:

 


Eller E´s kvällströtthet. Här bad jag honom att gå och lägga henne på sitt rum. De kom så långt som till soffan sen hade han somnat med henne i famnen:

 


A-V är iallafall pigg på kvällen. Hon tycker också om att hitta på hyss och för någon kväll sedan tittade vi mot granen och förundrades över att den såg så kal ut. Vi insåg att alla hennes klasar av julkulor som hon fått hänga upp nu var borta. Märkligt tyckte vi, tills vi såg henne sittandes under granen med en sax! Hon klippte ner alla kulor hon nådde och la dom i sin lilla vagn... sen kastade hon dom nerför trappen till källaren.

 


Vi som aldrig behövt några lås på kökslådorna måste defenitivt skaffa nu på en gång!



Igår fick vi världens finaste presenter till den kommande bäbisen och även till A-V av fina Therese (smartamamman). Bilder kommer i nästa inlägg. Tusen tusen tack igen fina Therese! Vi blev så glada hela familjen :)



ANNONS
Av EVL - 16 december 2014 15:31

Någon slags extrem tröttma har tagit över mig sen i helgen. Vi gick in i vecka 34 och i samband med det bara small det till. Kanske ville jag för mycket med julklappsinhandling och fika hit och dit, kanske är det liksom bara såhär det ska vara nu. Att vara höggravid på vintern har säkert sina fördelar också men just nu kan jag bara tänka på hur bekvämt det var på sommaren. Ljusa dagar och kvällar. Lite kläder på sig. Man behövde inte bekymra sig över att man inte kunde stänga jackan.


Detsamma gäller för E. Jag tror att han är sympatigravid :)


Det är inte bara liksom otrolig trötthet utan också en obekväm känsla i kroppen på något sätt, som om jag har feber hela tiden. Illamåendet och huvudvärken har kommit tillbaka och jag är så galet törstig hela tiden att det kan kännas som om jag gått en kvart i Sahara bara någon minut efter att jag druckit ett stort glas vatten.


 


Trots tröttman så njuter jag så gott jag bara kan. Badar ofta när jag kommer hem från jobbet. Somnar i soffan. Blir serverad och myst med när E inte själv glidit in i gravidkoma. På Söndagen vaknade jag med öronsus som om jag varit på rockkonsert. Det höll i sig hela dagen och höll på att driva mig till vansinne! E googlade och läste att det kan vara en effekt av lågt järn vilket jag vet att jag har. Blev lite rädd att det skulle sitta i tills BF men tacksamt nog var det borta när jag vaknade dagen efter.


Vi var till BM i måndags för att lyssna på bäbisen. Hjärtat slog i 133 och magen hade växt en cm sen förra gången och sf är nu 32... fast det stämmer nog inte för så fort jag la mig ner sjunk barnet så djupt in i magen att BM hade svårt att känna toppen på livmodern. Jag däremot kände att h*n låg lååångt upp, nästan direkt under brösten, så jag skulle tippa på att sf-måttet är något större ändå. Järnvärdet låg på 105 vilket var en liten liten ökning sen förra besöket då det låg på 103.


Även denna gång låg barnet med huvudet neråt och jag gissar att h*n inte kommer att vända sig mer. Dessutom känner jag enbart händer och fötter och armbågar och knän som trycker ut mot ovansidan och sidorna. BM bad mig andas in och andas ut samtidigt som hon tryckte in sina fingrar i mina ljumskar. "Åh vad mysigt, kom får du känna!" skrek hon till och E fick bråttom att ställa sig bakom henne. Han la sina händer under hennes och fick känna på huvudet som låg i bäckenet. Så fint <3!! Nu kan han hålla koll på om bäbisen sjunker ner mer eller inte.


A-V charmades som vanligt och fick mest uppmärksamhet. Denna gång tyckte hon det var kul att lyssna på hjärtljuden och hon skrattade till flera gånger.

 


På kvällen var det dags för A-Vs allra första Luciatåg. Jag mådde verkligen pyton och funderade lite på om jag skulle behöva kräkas/svimma/glida in i koma innan vi åkte men väl på plats ute i friska luften gick det bra. Det var så fint!!! Jag höll på att tappa fotfästet och dö sötdöden när de började tåga ut från avdelningen. A-V hade valt att vara stjärngosse, något som dagiset inte hade haft på flera år. Hon var ensam om det valet så hon stod ju ut bland alla tomtar och pepparkakor. Hon sjung med så fint i de melodier hon tränat på hemma, typ "lusselelle" och "då kommer någon däääär, ja vet nog vem det är SANKTAA LUUUCIIIIAAA" osv. Då och då vickade hon på höfterna och när vi applåderade gjorde hon det med. Efter ett tag fick hon syn på oss men vinkade bara glatt och stod kvar bredvid fröken.


Det var så svårt att hålla tillbaka tårarna <3 Verkligen en stor stor stund i våra liv. Efteråt åkte vi hem och myste. Jag badade och A-V massakerade granen på julgranskulor. Vi åt lussekatter och gosade i soffan innan det var dags för henne att sova. Verkligen en dag att minnas!


   

ANNONS
Av EVL - 12 december 2014 13:02

Cecilia skrev till mig igår för att berätta något fint. Kommer ni ihåg att jag skrev ett inlägg om Narnia för några år sedan? Det var när vi var mitt uppe i vår barnlöshetsutredning och jag hade precis spolat äggledarna *brrr*. Något senare pratade Matilda om just det inlägget i serien "Drömmen om ett barn" som gick på tv3 vilket var jättefint att höra! Nu berättar Cecilia att det har startats en Musikhjälpeninsamling som heter "Narniagrannar" vilket refererar till just det jag skrev om barnlöshet 2011. Så fint att få höra att något jag skrivit gjort avtryck hos någon!


I övrigt så är Musikhjälpen en otroligt bra kanal för att hjälpa utsatta och iår går de insamlade pengarna till att stoppa spridningen av HIV. Ni som vill och kan, leta gärna upp insamlingsbössan "Narniagrannar" och skänk en slant till något bra och viktigt.



Kroppen och magen då: Nu börjar krämporna komma både smygande och plötsligt... de där som ska göra mig trött på graviditeten och redo för förlossningen. De funkar till viss del, för trött är jag, men redo är jag verkligen inte.


Hade jag fått frågan för någon vecka sedan hade jag svarat att jag inte hade några krämpor alls. Nu känner jag av en hel del. Jag har fått ilningar i höfterna och längst ena benet när jag går. Det är ett väldigt tryck i magen och ibland är det obekvämt bara att stå och gå. Det känns som om barnet ska trycka sig ut genom huden ovanför naveln. Svanken värker och sitter jag på något annat sätt än rakt upp och ner börjar jag bli yr och må illa på en gång. Detsamma händer om jag är för hungrig, mätt eller om det är för varmt i rummet.


Brösten gör mycket ondare nu och jag har ont i huvudet rätt ofta. Har sådana problem att komma upp på morgonen att E nästan måste sparka mig ur sängen. Blir aldrig pigg heller och har därför svårt med koncentrationen. Bäbisen trycker på höger revben hela tiden så att det ilar.


Jag får sendrag i fötterna och vaderna hela tiden och nästan bara av att tänka på sendrag så känner jag att tårna börjar liksom rulla ihop sig :)


 


Igår hämtade jag A-V från dagis och åkte direkt hem till badkaret. Det skulle bli så skönt att ligga där ett tag! men redan efter någon minut känner jag att jag börjar må konstigt. Blir jätteyr och skakig och på dåligt humör. Inser att jag måste ta mig upp och fort sätta i mig något att äta. Drog ur proppen och stapplade bort till köket där jag ryckte åt mig det första bästa - eller bästa var väl att ta i... trasigt pepparkakshus med mycket smör på... blev det. Och mjölk. Och två hårdbrödmackor. Och ännu mer mjölk. Mycket mjölk. Det går åt säkert 2 liter i veckan bara på mitt okynnesdrickande utöver allt annat kallt jag sätter i mig.


Jag kunde nästan inte smöra mackan, så mycket skakade mina händer. Med en sista kraftansträngning fick jag upp A-V ur badet och la henne på skötbordet. Hon började bråka lite men insåg snabbt att det inte var läge. Jag förklarade med "mamma är gravid och då mår man inte alltid så bra, nu måste du vara snäll med mig" och fick pussar och kramar som svar <3.


Vi sprang och wobblade in till soffan i vardagsrummet och där blev jag liggande en timme tills E kom hem. Blev faktiskt lite förvånad över hur himla påverkad jag blivit av hungern/blodsockerfallet/järnbristen, vad det nu berodde på. Kommer ihåg att jag blev såhär någon gång när jag väntade A-V men inte att det kändes som om jag skulle försvinna bort i huvudet vilken sekund som helst. Skönt med helg snart!

Av EVL - 10 december 2014 12:53

Imorse gick jag upp alldeles för sent som vanligt och lät A-V taktiksova in i det sista medans jag sprang omkring och gjorde mig iordning. När jag drog på mig tröjan började bäbisen sparka mot min högra sida. Försiktigt tog jag tag om det som stack ut och märkte att det var ett litet knä. Jag drog handen omkring den och kunde känna hur det lilla benet följde med upp och ner tills den sparkade till och la sig på något annat sätt.


Skulle gissa på att h*n lagt sig med huvudet neråt nu för att förbereda inför den kommande förlossningen. Mot höger sida känner jag ibland en rygg, ibland ett knä och det  enda jag kan känna uppåt är små fötter. Då och då är det precis som om h*n buffar med huvudet i bäckenet för då bubblar och petas det långt långt ner.


Vad galet det är att det är så kort tid kvar! Det slås jag av det flera gånger per dag nu. För några veckor sedan stod jag på gravidyogan och bytte om. Skulle ta av mig på underkroppen och drog av mig trosorna... då fick jag världens flashback av förlossningen med A-V. En liten liten grej som satt sig så djupt:


Det var när vi kommit in på förlossningen mitt i natten och det konstaterats att det var vattnet som gått och värkarna kommit igång... Barnmorskan gav mig en vit sjukhusklänning med tillhörande snygga nätstrumpor och innan hon lämnade rummet sa hon "ta av dig trosorna". Jag stod kvar som ett fån och slogs av tanken "ja herregud, det ska ju ut något därifrån". Det kändes så himla märkligt! och det var så konstigt att ta av sig dom och sen inte ta på sig några nya. Samma märklighetskänsla som jag har nu när jag tänker på att det bara är lite över 50 dagar tills det nog är dags igen.





För övrigt så mår jag och bäbisen bra men det börjar bli trångt där inne. Magen är spänd och hård som en kanonkula hela tiden. Svårt att sitta skönt i stolar och fåtöljer vilket jag försöker underlätta genom att kila in en arm bakom ryggen. Har börjat få mer sammandragningar nu men det är svårt att veta skillnaden på dem och när det är bäbisen som spjälar emot med kroppen. Än så länge inga förvärkar. Då och då får jag ont i svanken och då är det skönt att jag instruerat E hur han ska massera.


Det gör ont bakom bröstvårtorna och vårtgårdarna är mörka. Orkar inte längre tänka på närhet och känner mig oftast mest irriterad om E sitter för nära. Antingen blir det för varmt eller så kläms någon av alla kroppsdelar som blivit större på sista tiden. 


På en gång jag slagit upp mina blå blir jag vansinnigt törstig och jag dagdrömmer om iskalla flaskor med kolsyrat vatten.


Får för mig flera gånger i veckan att bäbisen kommer att komma tidigare men jag vet inte riktigt varför jag har de känslorna. Hoppas att så inte är fallet. Går gärna över tiden, iaf några dagar.

Av EVL - 9 december 2014 15:51

Åh tröttheten! Sitter på jobbet och det är snart dags att åka och hämta A-V från dagis. Ner på golvet och strula med alla kläder. Hon kommer att vilja bli buren till bilen, sen ska hon in i stolen. Hem, laga mat, få henne att äta (snälla gode Gud säg att hon har sovit idag på dagis!) packa blöjor och extrakläder och ta sig ner till stan. Hitta parkering, fram med vagnen (faaaan den är i fel bil kom jag på nu)....


BÄRA UNGEN TILL CENTRUM AV STAN... det blir kul för mina fogar.


Det är nämligen dags att bestämma mat inför nyår. Vi ska fira med några kompispar av vilka ingen har barn än. Vet inte ens om de tänker att A-V ska få vara med, de har inte sagt något om det. Jag vill ju såklart fira med min dotter det sista nyåret innan vi blir fyra i familjen så jag verkar utifrån att det är självklart att hon ska med.


Hoppas på ett snabbt möte och att jag inte får superhalsbränna av kaffet och att A-V vill sitta still ett tag. Det kommer absolut att mutas med diverse bulle och kaka. Måste komma ihåg att stoppa på mig ett russinpaket också innan vi går. Hoppas att de andra inte blir irriterad på min virrighet/trötthet/slöa hjärna.


Suck. Jag har redan ont i huvudet och huset ser ut som skit hemma. Skulle behöva städa och tvätta och sova och bada och allt annat än att åka ner på kalla stan med en vilding till dotter.


Here we go!


Av EVL - 9 december 2014 08:53

Vad kommer att hända och hur och när och varför...

är det enda som rör sig i mina tankar nuförtiden. Det finns så mycket runtomkring mig som jag inte kan styra över och det känns minst sagt frustrerande. När jag väntade Anna-Vera hade jag ett datum: "den dagen, den tiden" skulle jag gå hem på ledighet innan förlossningen. Det fanns tid att varva ner, fokusera. Jobbet väntade på mig när jag ville komma tillbaka vilket var en stor trygghet. Släkt och vänner omkring mig skötte sig och mådde bra. Det fanns ingen jag kände att jag behövde ta hand om eller oroa mig över. Det finns det verkligen denna gång och det gör mig arg. Arg för att jag känner att jag måste dra i saker jag inte alls ska behöva tänka på.


Med jobbet har jag ingen aning om hur det blir. Lillebror eller lillasyster är beräknad att komma den 31 januari och min visstidsanställning går ut en månad efter detta. Eftersom jag vill ha en hel lön för januari samt behålla ett jobb så länge det bara går så får jag väl jobba tills dess iaf. Det är supersvårt att säga hur jag kommer att må de sista veckorna men eftersom det går bra än så länge så antar jag väl att jag får satsa på att köra in i det sista. In i kaklet bara!


*Tänk om förlossningen sätter igång på jobbet? Tänk om vattnet går i fikarummet? Vilket avslut på 7 års arbete... "Tack och hej, det där får ni moppa upp!"*



Mitt möte med VDn gick jättebra men han kunde inte ge mig något svar på hur det blir med jobbmöjligheter förens i januari, kanske. Samtidigt har min äldre kvinnliga kollega (hon som fick vara kvar ist för mig för att hon sa att hon kunde mitt jobb) och min chef bestämt sig för att ta in en kvinnlig konsult som kan typ det jag kan. Hon är dessutom chefens sonhustru! vilket känns "sådär"... eller nej det känns skitdåligt!


 

Så tänker jag på förlossningnen också. Hur blir den? Kan man ha tur och få en smidig förlossning två ggr? 6 timmar av värkar känns betydligt mycket bättre än min systers 24! Minnet av hur det kändes och hur hemskt jag egentligen tyckte att värkarna var, börjar smyga sig på också. Värst var känslan av att vara fången i en situation man inte själv kunde styra över. Det var bara att ligga där och vänta på varje värk. Jag är också mer rädd denna gång för att det ska hända något med bäbisen, att den ska fastna eller så... Förra gången förstod jag inte riktigt att det verkligen var en liten bäbis som skulle komma ut till oss. Då var mitt fokus på att jag hade ont och att jag ville att smärtan skulle vara över. Nu vet jag bättre. Denna gången kanske det blir fokus på att jag har ont men också mer på hur barnet mår. Kommer antagligen att stirra oroligt på hjärtljuden genom hela upplevelsen.



Funderar också mycket på hur tiden efter förlossningen kommer att bli. Kommer arbetslösheten ligga som ett stort orosmoln över mig och förstöra? Kommer A-V att reagera positivt eller negativt på att få ett syskon? Kommer amningen att fungera...


Kommer jag att sakna att vara gravid? de enda gångerna jag verkligen gillat min kropp och mig själv.


Av EVL - 8 december 2014 12:01

 

Jag har inte alls ansträngt mig särskilt mycket inför denna julen men en adventskalender har jag gjort iaf. En överbliven limfog kapades till formen av en gran och målades vit. Sen slog jag i 24 spikar och hängde upp mina paket på dom. A-V uppskattar den men inte lika mycket som 10 kronors-kalendern från farmor som innehåller choklad :D


   

Jag och A-V har också bakat lussebullar, det var mysigt. I början. Sen blev det för mycket "sluta stoppa degen i munnen" och ont i ryggen/svimningskänslor mot slutet. Bullarna blev rätt goda iaf fast A-V är inget fan. Hon vill hellre ha en till liten chokladbit från farmors kalender :D


 

Magen växer. Detta är från vecka 32. Nu börjar det komma små små rödlila markeringar ovanför A-V-bristningarna och jag vet allt för väl vad det betyder. Snart börjar de vandra upp mot brösten. Smörjer in som en tok med bio oil och det hjälper nog lite iaf. Det klias ofta på magen och jag tål inte när jag har för tajta kläder. Det trycker på rejält neråt och klias rejält på ovansidan.  Naveln är oftast obefintlig och huden är ansträngd runt om, liksom blå. Bäbisen gillar att peta ut en fot precis under naveln så att det känns som om det ska gå hål. Det har det inte gjort, än. Vissa gånger kan bäbisen få för sig att lägga sig liksom runt om naveln och då kommer den tillbaka. Då ser magen ut som en munk och jag skrattar åt den ett tag. Får ofta tag i en liten fotsula som jag brukar gosa med. Det gillar bäbisen tror jag.


 

I helgen var det julfest med jobbet och jag fick många kommentarer om hur stor eller hur liten magen är. Fick också höra att jag inte gått upp i vikt, att det snart måste vara dags att kalva, blev klämd på magen och blev stött på av min kollega som gav mig komplimanger om hur jag sminkat mig "precis lagomt" och att jag är så lugn i varje situation och att jag borde dansa med honom fast jag sa nej tre ggr.


Det är alltid lika...spännande att gå på fest och inte dricka. Tror jag ska bli nykterist.


Anna-Vera fick följa med och julhandla på Lördagen och det gick över förväntan. Förvånas ofta över hur lugn hon är, trots att hon börjat försöka få sin vilja igenom allt oftare på sista tiden. Vi spenderade flera timmar på affärerna men hon gnällde inte en enda gång. Ibland åkte hon vagn och ibland gick hon bredvid oss. Extra spännande var det att gå inne i leksaksaffären. Hon flämtade till ljudligt när hon upptäckte något hon sett på tv eller lekt med på dagis. Skrek "pappa, pappis... jake o piraterna!" och pekade glatt. Några saker som en mimmidocka vill hon ta med i famnen och tittade med sina rådjursögon på oss "du köpa den åt mig mamman?" samtidigt som hon nickade. Vi hjälptes åt att hitta styrkan att säga nej. Hon gick oväntat med på det när jag sa att hon får önska sig den av tomten till jul.



Det är verkligen en rolig ålder. Såhär är hon nu:


Ett litet godismonster. Försöker hela tiden få något sött och bryter rätt lätt ihop om hon inte får som hon vill. Som tur är går det över lika snabbt.


Leker affär och skriker "kom o sööp, glass av mig". Hon sätter sig under sin matstol och kikar ut genom fotspjälorna. När man frågar vad det kostar säger hon "pengar" och sträcker fram handen.


Sjunger mycket och ofta. Gärna "Huvud, asslar, knä o tå...ööööööööögon, sinden kappen tå".


Vill alltid ringa på dörren innan vi går in någonstans. Tittar upp på mig och säger "jag ping ping på?". då hon plingat på bär jag in henne och säger "men VEM är det som ringer på dörren!" och hon svarar skrattande "haha, Anna-Era!"


Hon vet alla sina namn och presenterar sig gärna för oss. När vi är ute presenterar hon ofta mig och Emil som "min mamma där" och "min pappa här".


Nu kan jag ringa hem från jobbet och prata en stund med henne när hon är hemma med E. Hon berättar vad hon gör och hur hon mår. Oftast får jag svaret att hon och han har "lekit" eller "busats".


Älskar vår ipad och vill alltid spela pussel på den. Hon har blivit riktigt duktig och bemästrar alla spel vi har.


Ritar och ger bort teckningar till höger och vänster. Gillar att ge presenter. Det är också viktigt för henne att hon påminner oss om vad hon gjort och till vem.


Har fått dille på att hon ska ha ont någonstans. Är det inte magen är det armen eller håret elller tån. Hon kommer på småljug om att någon på dagis gjort illa henne eller att hon ramlat hemma. Hon vill gärna ha plåster och sätter ofta låtsasplåster på oss.


Hon pratar ofta om bäbisen i magen och lägger gärna handen eller huvudet där för att känna.


Vägrar oftast sova på dagis. Kraschar istället i bilen på väg därifrån. De middagarna som följer en sådan hämtaning är inte de enklaste.


Har svårare att somna själv nu och behöver mycket närhet.

Av EVL - 8 december 2014 08:39

Det händer mycket nu, både i kroppen och med Anna-Vera. Samtidigt ska man orka med julen och övriga släkten... och kanske nån hobby på sidan om :) Formulerar ofta några inlägg i huvudet men när jag väl sätter mig ner vid datorn är det tomt i huvudet.


Igår gick vi in i vecka 33 och enligt appen är det bara 54 dagar kvar idag. Det skrämmer mig! Jag känner mig inte alls redo. Jag förstår det inte riktigt själv men på något sätt tyckte jag att jag var mer beredd när A-V-graviditeten närmade sig slutfasen. Kanske berodde det på att varje ny bäbissak vi köpte tog sån stor plats i vårt annars så bäbistomma hus och det gjorde sånt stort intryck i vårt liv att vi på något sätt kunde vänja oss vid tanken på det som skulle komma. Nu har jag ingen koll på någonting.


Det jag gjort hitills är tvättat bäbiskläder och lagt dem i en egen garderob. Babynestet ligger redo i skötbordet. I Lördags köpte vi en liten varm overall i storlek 50, en vintermössa och några uppsättningar strumpor. Det är mycket kvar som måste fixas:

Blöjor

Salvor

Bindor till mig
Den lilla babyliftern måste tas upp ur källaren
Jag ska sy en filt precis som jag gjorde till A-V
Kolla att vi har nog med flaskor hemma
Vart är mellanlägget?!
Köpa amningsbh
Packa förlossningsväskan


Med den nya slutfasen i antågande så märker jag att kroppen ändras också:


Det gör ondare i brösten nu och några gånger i veckan sticker det i dem som det gör när mjölken rinner till. Än så länge är det bara råmjölk och inte alls några mängder.

Det är svårt att andas och sitta och ligga och ställa sig på huk och att ta sig upp därifrån.

Jag vaggar fram och det gör ofta ont i höfterna.

Tröttheten är mer påtaglig nu och jag kissar oftare.

Drömmarna är superlivliga och jag drömmer om saker jag upplevt eller tänkt på under dagen. Inatt drömde jag att slemproppen gick och jag kommer ihåg paniken över att det antagligen skulle dra igång tidigare. 

Jag har huvudvärk varje dag och är alltid jättetörstig.

Cravings är: granatäpple, iskall läsk, daim, mat från mcdonalds, ägglikör...mmm

Håller mig borta ifrån: gul lök (får halsbränna så att jag kräks i munnen!)

Bäbisen trycker på höger revben nästan hela tiden.

Då och då när jag sitter upp känns det som om jag ska kvävas för att bäbisen trycker på något i magen.

Håret är superlättskött - tack och lov

Bor i badet

Är varm som ett element

Irriterad väldigt ofta och stundvis säkerligen inte lätt att leva med




Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se