Åh tröttheten! Sitter på jobbet och det är snart dags att åka och hämta A-V från dagis. Ner på golvet och strula med alla kläder. Hon kommer att vilja bli buren till bilen, sen ska hon in i stolen. Hem, laga mat, få henne att äta (snälla gode Gud säg att hon har sovit idag på dagis!) packa blöjor och extrakläder och ta sig ner till stan. Hitta parkering, fram med vagnen (faaaan den är i fel bil kom jag på nu)....

BÄRA UNGEN TILL CENTRUM AV STAN... det blir kul för mina fogar.

Det är nämligen dags att bestämma mat inför nyår. Vi ska fira med några kompispar av vilka ingen har barn än. Vet inte ens om de tänker att A-V ska få vara med, de har inte sagt något om det. Jag vill ju såklart fira med min dotter det sista nyåret innan vi blir fyra i familjen så jag verkar utifrån att det är självklart att hon ska med.

Hoppas på ett snabbt möte och att jag inte får superhalsbränna av kaffet och att A-V vill sitta still ett tag. Det kommer absolut att mutas med diverse bulle och kaka. Måste komma ihåg att stoppa på mig ett russinpaket också innan vi går. Hoppas att de andra inte blir irriterad på min virrighet/trötthet/slöa hjärna.

Suck. Jag har redan ont i huvudet och huset ser ut som skit hemma. Skulle behöva städa och tvätta och sova och bada och allt annat än att åka ner på kalla stan med en vilding till dotter.

Here we go!

Vad kommer att hända och hur och när och varför...

är det enda som rör sig i mina tankar nuförtiden. Det finns så mycket runtomkring mig som jag inte kan styra över och det känns minst sagt frustrerande. När jag väntade Anna-Vera hade jag ett datum: "den dagen, den tiden" skulle jag gå hem på ledighet innan förlossningen. Det fanns tid att varva ner, fokusera. Jobbet väntade på mig när jag ville komma tillbaka vilket var en stor trygghet. Släkt och vänner omkring mig skötte sig och mådde bra. Det fanns ingen jag kände att jag behövde ta hand om eller oroa mig över. Det finns det verkligen denna gång och det gör mig arg. Arg för att jag känner att jag måste dra i saker jag inte alls ska behöva tänka på.

Med jobbet har jag ingen aning om hur det blir. Lillebror eller lillasyster är beräknad att komma den 31 januari och min visstidsanställning går ut en månad efter detta. Eftersom jag vill ha en hel lön för januari samt behålla ett jobb så länge det bara går så får jag väl jobba tills dess iaf. Det är supersvårt att säga hur jag kommer att må de sista veckorna men eftersom det går bra än så länge så antar jag väl att jag får satsa på att köra in i det sista. In i kaklet bara!

*Tänk om förlossningen sätter igång på jobbet? Tänk om vattnet går i fikarummet? Vilket avslut på 7 års arbete... "Tack och hej, det där får ni moppa upp!"*

Mitt möte med VDn gick jättebra men han kunde inte ge mig något svar på hur det blir med jobbmöjligheter förens i januari, kanske. Samtidigt har min äldre kvinnliga kollega (hon som fick vara kvar ist för mig för att hon sa att hon kunde mitt jobb) och min chef bestämt sig för att ta in en kvinnlig konsult som kan typ det jag kan. Hon är dessutom chefens sonhustru! vilket känns "sådär"... eller nej det känns skitdåligt!

Så tänker jag på förlossningnen också. Hur blir den? Kan man ha tur och få en smidig förlossning två ggr? 6 timmar av värkar känns betydligt mycket bättre än min systers 24! Minnet av hur det kändes och hur hemskt jag egentligen tyckte att värkarna var, börjar smyga sig på också. Värst var känslan av att vara fången i en situation man inte själv kunde styra över. Det var bara att ligga där och vänta på varje värk. Jag är också mer rädd denna gång för att det ska hända något med bäbisen, att den ska fastna eller så... Förra gången förstod jag inte riktigt att det verkligen var en liten bäbis som skulle komma ut till oss. Då var mitt fokus på att jag hade ont och att jag ville att smärtan skulle vara över. Nu vet jag bättre. Denna gången kanske det blir fokus på att jag har ont men också mer på hur barnet mår. Kommer antagligen att stirra oroligt på hjärtljuden genom hela upplevelsen.

Funderar också mycket på hur tiden efter förlossningen kommer att bli. Kommer arbetslösheten ligga som ett stort orosmoln över mig och förstöra? Kommer A-V att reagera positivt eller negativt på att få ett syskon? Kommer amningen att fungera...

Kommer jag att sakna att vara gravid? de enda gångerna jag verkligen gillat min kropp och mig själv.