Cecilia skrev en sån bra sammanställning/grundkurs i ofrivillig barnlöshet i veckan och den fick mig att fundera kring min egen upplevelse, både med A-V och nu vid syskonförsöken. Tror det kan vara bra att skriva ner hur det var, nu när vi både blickar tillbaka och är mitt uppe i det igen.

Jag tog det aldrig med ro, det här med att göra barn. Fastän jag fram till den tidpunkten sett det som något självklart, något som alla kan. Jag var en sån tjej som var duktig på det jag tog mig an och det brukade alltid gå som jag ville. Tyvärr gällde det inte när det kom till det viktigaste i livet. Redan efter bara någon menscykel kunde jag känna väldigt starkt att något var fel. Med oron kom sorgen ganska snabbt, tillsammans med hjälplösheten och stressen. Söker man hjälp tidigt i barnagörandet får man inte alls mycket gehör, speciellt om man inte kan visa upp något allvarligt fel. Kontrollfreak som jag är inledde jag någon slags forskning om mig själv och kunde, redan vid det första läkarbesöket på KK, visa upp diagram över de senaste menstrationerna. Detta slutade ändå i ett avvisande och jag grät ett bra tag inne på besökstoaletten innan jag gick till bilen. Det tog ett tag efter det innan jag vågade söka mig vidare igen.

Första tiden var jag liksom förlamad och kände mig ensammast i världen men när jag tillslut började leta på nätet var det som om någon lättat på en gardin och jag fick upp ögonen för en helt ny värld. Jag var inte ensam! Det fanns kvinnor och män med exakt samma tankar och känslor som jag hade. Jag började ventilera mina största fahågor och jobbiga tankar i en egen blogg. Kände ofta att jag var värdelös, att det inte fanns någon hjälp att få och jag var så obeskrivligt rädd att det inte var meningen att vi skulle få barn ihop.

På nätet hittade jag också miljoner tips på hur man kunde förbättra sina chanser och vi provade dem alla. Att stå på huvudet efter sex blev rutin och en ren reflex. Vi ställde om hela vårt liv efter ägglossningstesten som för det mesta strulade och kunde visa ett positivt resultat i över två veckor på raken ibland. Jag drack bidrottninggelé som fick mig att vilja kräkas, grapejuice som smakade hemskt och bisolvon för att nån på familjeliv hade lyckats med hjälp av det. Vissa dagar åkte jag hem från jobbet på lunchen bara för att hinna att ha sex och stressade sen tillbaka med en macka som lunch. Ingenting var romantiskt längre. På nattduksbordet låg det tre termometrar och jag förde noggranna diagram varje dag över allt jag kunde mäta. Allt för att försöka stilla en gnagande oro och frustration över att jag inte själv kunde jobba mig ur situationen! Det var svårt att acceptera att allting som betydde något nu verkade vara utom vår kontroll.

Det blev succesivt svårare och svårare att fungera normalt. Tårarna låg så nära ytan att jag ibland var rädd för att tänka på barnlösheten ens för en sekund. Ett tag försökte jag gråta av mig i duschen på morgonen. Tillät mig under 20 minuter att vara så ledsen som jag i verkligheten var för att sedan spela "normal", men det fungerade inte såklart. Många ggr tog jag tillflykt till vilorummet på jobbet eller stängde dörren till kontoret och bara låg ner på golvet. Det var som att vara utmattad hela tiden. Som om jag sprang ett maratonlopp som aldrig ville ta slut. Många gånger kom mensen när jag var ensam hemma eller mitt på dagen på jobbet. Eftersom jag inte ville berätta den tråkiga nyheten över telefonen fick jag bära på sorgen ensam hela dagen för att sedan berätta för E i hallen när han kom hem från sitt jobb. Det gick så långt att han bad mig att inte möta honom där eftersom rummet gav honom ångest. Han började åka tidigare till jobbet istället för att vara hemma i vårt tomma hus de dagar han hade sovmorgon. Det hus som vi varit så säkra på att fylla med många små älskade barn.

Tanken på IVF skrämde oss något så fruktansvärt. Redan några månader in i försöken kommer jag ihåg att jag såg en broschyr på Kvinnokliniken där det stod "Att göra barn på sjukhus". Det var verkligen en skrämmande tanke, den absolut sista utvägen. Tillslut fick jag min diagnos, pco och äggstockar som inte rör sig som de ska. Det var en lättnad men också ett aber att veta att det var mitt fel. Fler och fler mediciner och behandlingar sattes in. För varje ny medicin och behandling vänjde vi oss sakta vid tanken av att vi behövde extra hjälp men vågade inte ens prata om provrörsbefruktning. Ägglossningshjälp, visst men inte IVF. Spolning av äggstockarna och äggledarna, visst men inte IVF. Stimulering med sprutor, visst men inte IVF! Det blev ett evig pusslande för att passa in alla läkarbesök. Att lägga sig i gynstolen kändes tillslut som det mest naturliga i världen. Jag blev en liten minidoktor som hade stenkoll på vilken storlek slemhinnan ska ha en viss tid på cykeln, hur stora äggblåsorna ska vara.

Jag började sätta upp delmål för att sluta lägga så mycket hopp till varje försök. Till sommaren, innan jul, vid nästa vårrus, innan min syster får sitt barn, innan min väninna får sitt barn. Listan kunde göras lång men vi kom inte närmre vårt mål. Tillslut försökte jag istället med att inte lova mig själv saker men det betydde å andra sidan att vi förlorat ännu mer hopp om att det skulle fungera. Den enda tiden vi var glada var egentligen under själva stimuleringarna. Så fort ägglossningen skett och vi gjort allt vi kunnat sjunk hoppet och vi bara visste båda två att det inte skulle fungera. Ändå slog nederlaget och besvikelsen ner oss något så fruktansvärt varje månad.

Jag kände mig så förbannat okvinnlig och värdelös. Många gånger sa jag till E att han borde lämna mig, att jag inte skulle anklaga honom för det. Han förtjänade att få barn och kunde jag inte ge honom det visste jag inte heller om vi skulle klara av ett liv tillsammans. Det var fruktansvärt att vara den som satte käppar i hjulet och jag var så otroligt besviken på min kropp. Båda två upplevde det som om vi drogs med en dödlig sjukdom som sakta åt upp oss utan att veta om vi någonsin skulle klara oss med livet i behåll. Det var verkligen på liv eller död för oss. Så kändes det.

Tillslut kom vi till en punkt där vi inte orkade mer och ville att någon skulle ta över. Det var både skrämmande och skönt att lägga över ansvaret på någon annan. Äggplocket och allt det kliniska runtomkring skrämde oss men det var ingenting i jämförelse mot hur livrädda vi var för att aldrig lyckas. Då vårt landstings bestämmelser innebar att vi var tvungen att vänta ett extra halvår på en möjlig remiss, valde vi att gå vår egen väg. Sparkapitalet som i början var tänkt till en ny bil fick istället bli ett IVF och efter den längsta och mest känslosamma bergodalbanan i mitt liv blev vi för första gången äntligen gravida!  Det kändes som om jag drog det första riktiga andetaget på flera år.

Nu har vi fattat mod till att ta tag i vår syskonlängtan och som vid förra gången har vi blivit varse om att man inte kan planera och ta saker för givet. Än en gång har hjälplösheten och stressen grabbat tag i oss, rejält. Det verkar som om det blir svårare denna gång men så länge det finns vilja och kärlek finns det ett sätt. Vi fortsätter vår kamp mot den familj vi önskar med den ofrivilliga barnlösheten som evig följeslagare.

 

kajsa.

19 maj 2014 17:25

Men oj vilken berättelse! Och så bra skrivet mitt i allt. Och tänk att du och han ändå klarar er tillsammans och att A-V finns.
Jag bollar som ett litet barn när jag läser [och känner så väl igen mig i mångt och mycket]…
<3 <3 <3 håller tummarna för att Pyret i magen vill boa in sig och stanna kvar!
Kram!!

http://www.labbstorken.wordpress.com

EVL

20 maj 2014 08:42

Tack så himla mycket fina fina du! Kramar!!

 

Cecilia

19 maj 2014 19:07

Tack för att du delar med dig av er resa, den som har nått sitt första mål men ändå fortsätter. För även när barnlösheten är botad med ett älskat och fantastiskt barn, kan barnlängtan finnas kvar lika stark. Det är så svårt för andra att förstå det, så det behövs såna här bloggar och berättelser. Så tack för att du och ni orkar vara öppna med det som är så svårt.
Stor kram <3

http://cecilia.ekhemmanet.se

EVL

20 maj 2014 08:41

Tack så mycket vännen för fina ord! Stor kram tillbaka!

 

Em

19 maj 2014 20:40

Så starkt berörande att läsa detta. Jag hoppas så att det kommer att gå bra för er denna gång.

Jag har inga barn, längtar barn men min partner är inte "där" än. Är rädd att det ska vara svårt, känner samhörighet med de som får kämpa för det känns som att jag kämpar med min egen längtan. Och oro. Låter kanske dumt, men känner igen mig i det du skriver att inte ta det för givet. Jag väntar mig snarare att det ska vara en kamp...

Många tankar till er.

EVL

20 maj 2014 08:41

Hej Em,
Tack så mycket!
Jag förstår absolut dina tankar om längtan. Hoppas att du, när det blir dags, kan ta det med ro och inte ta ut något i förskott. Förhoppningsvis går det smidigt för er att skaffa barn. Hoppas att din partner snart också känner samma längtan.

Stort lycka till när det beger sig!'
Kram!

 

Marielle

20 maj 2014 22:26

Så fint, om man kan säga så, du skriver! Så bra skrivet. Jag själv sitter med tårar i ögonen när jag läser och känner igen mig i så mycket, tack för att du delar med dig av allt!! Håller tummarna för att lilla pyret har bonat till sig riktigt och vill stanna kvar! <3 Tänker på er dagligen!
Många kramar! <3

http://mariellear.blogg.se

EVL

20 maj 2014 22:47

Åh vad du är fin! Tack så mycket vännen. Många kramar tillbaka!

 

Dr0mmen

22 maj 2014 21:22

Hej
Hittade din blogg och ovan inlägg. Jag skulle kunnat skrivit det själv, så gott som varje ord. Om hur det var i början om hur det är nu. Det var verkligen som att du använt mina ord...
Vi har påbörjat syskonförsök, men det går ingen vidare. Jag är rädd, känner mig ensam och frusterad. Längtan är så intensiv, det gör så j-vla ont!
Ville bara lämna ett avtryck, även om det är tragiskt att så många sitter i denna situation så känner jag att det är skönt att hitta människor som man kan relatera till, som kan förstå...

http://attlangta.blogspot.se

EVL

22 maj 2014 22:12

Hej,
Usch så tråkigt att ni också kämpar med syskonförsök och att du känner dig ensam. Förstår dig! och hoppas att det snart fungerar för er!
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...