Jag hade inte känt så mycket alls från återföringen, men imorse på ruvardag 1 högg det till och runt 12 idag satte en svag mensvärk/ihopsnörpande känsla igång. Magen känns uppblåst och när jag vilar har jag en sån irriterande tryckande värk som vägrar försvinna. Först försökte jag vara positiv och tänka att kanske kanske var det embryot som fäste (!), sen gick jag och la mig ett tag och försökte tänka/sova/meditera bort det. Nu mot kvällen känns det mycket mer negativt. Jag är så rädd att det är min kropp som försöker bekämpa det som är "främmade" i min kropp.

Förkylningen har nästan lagt sig nu och det borde väl betyda att imunförsvaret är bättre? Tänk om kroppen är för stark för att någonsin kunna ta emot ett embryo som den tror är något skadligt?! Jävla kropp, fattar du inte att du inte vill något annat än att behålla detta?! Crinone har inte smärta i buken som biverkning så vad kan det liksom annars vara? Det är koncentrerat till livmodersområdet, alltså långt långt ner som ett band.

Ja det verkar bli riktigt riktigt långa och jobbiga dagar denna ruvarperiod med (fast jag hade väl inga tankar om något annat heller). Kan ingen bara klubba ner mig i sådär en 12 dagar? Testdag på mammas födelsedag den 30 Maj.

Vi var så sjukt nervösa när vi åkte ner till Falun på Fredagen och vi tog det väldigt väldigt lugnt, försökte att inte stressa utan stannade och njöt av vädret vid Tunnebro. Denna gången var det så varm och skönt att det gick att sitta nere vid vattnet och dricka kaffe. Vi pratade inte så mycket om vad som skulle hända dagen efter eftersom det kändes så himla skört.

Väl incheckade på hotellet var det riktigt sommarväder och vi tog en prommis ner till centrum. Vi satte oss vid ån och åt varsin megaportion mjukglass. Båda var fortfarande redigt förkylda men med halstabletter och nässpray kunde vi t.om känna sommarlukterna. Det var en jättefin dag. Vi avslutade kvällen med varsin Cesarsallad på hotellrestaurangen och sen hockey i sängen.
  

Lördagen var verkligen den första riktiga sommardagen och jag slog upp ögonen så tidigt som 03,39. Vi hade sagt innan att vi inte skulle börja oroa oss fören klockan slagit 9 men hjärtat ville något annat. Fick kämpa för att somna om och runt 9 gick vi ner och åt frukost. Min vita mobil låg på bordet hela tiden och vi satt på helspänn, livrädda för att den skulle börja ringa. Vi dröjde oss kvar på rummet till 10.30, sen checkade vi ut och tog bilen till parkeringen vid kliniken.

Det var nästan helt folktomt och en lapp förklarade att vi skulle gå direkt till klinikens vänstra avdelning där man gör plock och återföringar. Vi satt oss i väntrummet ett tag men blev fort nervösa eftersom det inte fanns någon sköterska alls på plats och nålen skulle ju sättas innan ett ev återförande. Efter en stunds virrande i korridorerna kom det tack och lov en trevlig kvinna och mötte oss. Vi blev visade in på ett rum och det sattes nål i mitt armveck. Efter det tog vi plats igen framför tavlorna som vi sett så många ggr. Vi förstod att vi skulle få tillbaka vårt sista embryo!

Snart öppnades dörren och ett glatt par kom ut. Vi nickade och log åt varandra. Någon minut senare visade doktor Samir oss in. Vi gick igenom vilka mediciner jag tar och vilken dos. Sen visade hon oss en bild på embryot. Jag påpekade direkt att det såg annorlunda ut än det vi fick tillbaka förra gången och hon förklarade att denna var klassad som en 31:a, vilket är det bästa, medans vår förra var en 32:a. Det hade att göra med att denna börjat expandera mer. Hon sa att det var jättefint.

En kvinna i labbkläder kom in och vi fick rabbla namn och personnummer. E fick skriva på samtycke och sen var det bara att strippa och hoppa upp i stolen. Hann fråga ännu fler saker när jag låg där men Samir tyckte att jag inte skulle tänka så mycket. Det är ju enkelt...

Jag hade många frågor men kommer inte ihåg alla nu. Frågade bla om livmodertappen som jag kännt tagit emot (i slutet av ruvardagarna) när jag sätter in progesteronet, om det är ett tecken på att det inte gått vägen. Det var det inte utan berodde på att jag fött barn. Samir mätte slemhinnan till 11,8 mm och kollade återigen storleken på livmodern. Hon satte fast livmodertappen och öppnade upp, sprutade in någon vätska och babyglue. Efter det kom labbkvinnan in med embryot i en spruta och snart var den placerad i mig. Vi fick se en bild av detta på skärmen och fick någon minut att vila med benen i ett mer bekvämt läge.

Efter detta visades vi till ett rum och droppet kopplades in. Pga risk för biverkningar var det lite kritiskt den första halvtimmen och E fick inte lämna mig. Det kollades blodtryck och puls lite då och då. När de såg att jag inte reagerade konstigt på medicinen fick E gå iväg till apoteket för att hämta ut en påse med IL-dropp för att ersätta den vi använde på kliniken. Stackars E var jättesvettig över detta och säker på att han skulle gå vilse (trots att Falun har typ två tvärgator och apoteket låg ett stenkast bort). Jag blev hur sömnig som helst och försökte sova medans han var borta. (Shit vad köttig jag blivit efter att ha börjat med kortisonet!)

Efter 1.5 timme med droppet kunde vi tacka den snälla sköterskan och lämna kliniken som det allra sista paret för dagen. Vi begav oss hemmåt i en stekhet bil och 25 sommargrader ute i luften.

Det var så skönt att hämta hem A-V. Hon såg direkt plåstret i mitt armveck och jag fick många pussar på det.

Senare på kvällen kom mamma förbi och lämnade en blomma som ska symbolisera A-V och hennes syskon. Så fint <3!