EttVanligtLiv

Alla inlägg under januari 2015

Av EVL - 31 januari 2015 15:01

E jobbar och mamma som skulle ha A-V hela veckan ligger hemma i förkylning. Det blev alltså inte riktigt den vila och uppladdning jag hade tänkt mig. Mindre sova och meditera, mera måla, spela, läsa, bråka, gosa och sova... och bada istället.


Natten till igår trodde jag nästan att det skulle dra igång. Jag har fått höra att man sväller upp i kroppen innan vattnet går och när jag vaknade runt 4 märkte jag att hela jag var rund som en boll. Fingrarna var som tjocka korvar och jag hade sammandragningar som gjorde lite ont. Men det hände inget. Istället somnade jag om och vaknade med en kropp som kändes som vanligt. Hela dagen gick med bara sammandragningar och detsamma är det idag på BF-dagen. Trött men ingen speciell känsla i kroppen.


Jag och E myser på allt vad vi kan på kvällarna när han äntligen är hemma. Igår pratade vi om hur vi båda tänker och känner inför förlossningen och det verkar som om vi tänker precis likadant. Den där känslan av "Nähä det kom inget barn" som vi hade förra gången också börjar infinna sig. Samtidigt är vi båda mer oroliga denna gång eftersom vi vet vad vi står inför. Det känns märkligt att kroppen känns så "oförberedd" inför värkar osv... förra gången gick slemproppen en vecka innan. Jag hade ont överallt och var SÅ less. Varje natt och kväll hade jag värkar som var riktigt jobbiga. Nu... ingenting. Det trycker inte ens på revbenen sådär som A-V brukade göra.


Det enda som känns är sammandragningar som knyter magen och gör att jag får lite svårare att andas. Barnet ligger långt ner och när jag böjer på mig känner det att det tar emot i ljumskarna som om jag försöker vika mig över bäbisen. H*n trycker och spänner på magen från insidan. Gosar ofta med små fötter och ben på sidan magen och känner ofta hur huvudet och axlarna roterar och vrider sig långt ner i magen. Jag är svullen och ser otroligt tjock ut, även i ansiktet helt plötsligt. Brösten gör ont men har inte blivit större och det var länge sedan det kom någon råmjölk ur dem. Hoppas att de kickstartar efter förlossningen.


Väskan är packad nu iaf och jag tror att det materiella är redo inför när det händer. Hoppas på att få känna mig mentalt förberedd snart också.




Gissningslista:

Sarah: 27 Januari, pojke.

Inte som vi tänkt: 28 Januari, pojke, 3590 gram och 52 cm.

Lina: 28 Januari, pojke, 3780 gram och 51 cm.

Min mamma: 29 Januari, pojke, 3430 gram och 53 cm.

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke, 3309 gram och 51 cm.

Syster Malin: 30 Januari, pojke, 3425 gram och 49 cm.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Du och jag och framtiden: 2 Februari, pojke, 3640 gram och 51 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

Bortom längtan: 5 Februari, pojke, 3410 gram och 50 cm.

Längtar efter tresamhet: 5 Februari, flicka, 3965 gram och 53 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: 7 februari, flicka, 3670 gram och 51 cm.


ANNONS
Av EVL - 29 januari 2015 11:34

Sista veckan innan bf skulle jag ta det lugnt. Det började med en rätt lugn dag tillsammans med A-V och E som båda var hemma med mig (oss). Vi åkte på det kanske sista BM-besöket. Hjärtljuden låg på 130 och sf-måttet var fortsatt 35 som för två veckor sedan. Allt såg bra ut och som förra gången var BM säker på att det är en liten pojke tills hon läste att A-Vs hjärtljud alltid också låg rätt lågt.

 



På tisdagen skulle A-V få gå på förskolan och jag skulle få sova ut...men så blev det verkligen inte. Pga ett craving gjorde Pannacotta på kvällen och dum som vi var lät vi A-V smaka. Hon somnade som hon skulle klockan 19.30 men så vaknade hon 23 och var klarvaken. Alltså helt helt klarvaken. Sådär som man kan bli om man druckit redbull och kaffe. Hon låg och pratade och skrattade och sparkade omvartannat. E hade precis innan sagt till mig att han börjat må illa så jag låg och var livrädd att han skulle åka på magsjuka. När E äntligen somnat och min puls lagt sig lite satte A-V igång och jag fick springa och lägga mig bredvid henne för att försöka få henne att somna om.


Det slutade med att vi låg alla tre i vår säng. E låg och vred sig, jag kallsvettades och A-V vägrade sluta prata och sparkas. Hon somnade 7.30, FEM minuter innan hon skulle gå upp och göra sig iordning för dagis. Det var E som fick ta den fajten och hade vi bott i lägenhet hade de ringt störningsjouren ca 209 ggr innan han fått på henne ytterkläderna.


Gårdagen spenderades till det mesta i sängen för alla var lediga och helt slut. På kvällen åkte jag på avtackning med jobbet och kom hem sent. Idag är alla släktingar sjuka och jag vågar inte ta A-V till förskolan så vi är hemma hon och jag. Hon står bredvid mig nu och klagar på mitt musikval och ropar efter glass. Vi har tvättat och städat och jag är helt slut. Det blev ju en väldigt lugn sista vecka detta ;)


     


Det är svårt att tro att det bara är två dagar kvar. Kroppen känns liksom inte redo på något sätt. Visst, det ilar och drar neråt när jag böjer mig frammåt och jag har mycket sammandragningar men inget som gör ont. Förra gången hade slemproppen gått redan och jag hade pinvärkar varje natt. Nu skulle jag bli otroligt förvånad om det hände något.

 

Magen går från att vara rund och rätt hög till att vara spetsig och låg. Det varierar under dagen.




Kroppen vecka 40!
Mycket sammandragningar som kommer mest hela tiden. Det knyter sig rejält och det blir svårare att andas.

Bäbisen är superaktiv i magen från 23 till klockan 2 på natten ungefär varannan dag.

Magen är instabil fortfarande och det är som om den inte vill ha kvar något som jag äter. Tacksamt nog mår jag inte illa och jag behöver inte kräkas *ta-i-trä*

Huvudet ligger långt ner men är ruckbar fortfarande. När jag böjt mig ner och ställer mig upp ilar det till ordentligt neråt som om barnet trycks lite mer utåt.

Stjärten ligger upp mot revbenen och benen sparkar mest på höger sida kroppen.

Jag har sånt dåligt tålamod och jag och A-V råkar ofta i luven på varandra. Hon vet precis hur hon ska gå mig på nerverna. Jag försöker andas mig igenom hennes oresonliga utbrott.

Brösten växer inte alls. Irriterande.

Blir ofta snurrig och får svårt att andas. Ofta i samband med sammandragningarna.

Ont i höfterna på natten och det tar 2 minuter att ta sig från den ena sidan till den andra.

Svullna ben och fötter. Vaderna är gigantiska och jag önskar jag fick ha kvar dem sen för jag ser riktigt stark ut :)

Törstig hela tiden! Trött hela tiden.

Lite lite mensvärk då och då på kvällarna.



Det är ju faktiskt dags att stryka några gissningar från listan!


Gissningslista:

Sarah: 27 Januari, pojke.

Inte som vi tänkt: 28 Januari, pojke, 3590 gram och 52 cm.

Lina: 28 Januari, pojke, 3780 gram och 51 cm.

Min mamma: 29 Januari, pojke, 3430 gram och 53 cm.

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke, 3309 gram och 51 cm.

Syster Malin: 30 Januari, pojke, 3425 gram och 49 cm.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

Bortom längtan: 5 Februari, pojke, 3410 gram och 50 cm.

Längtar efter tresamhet: 5 Februari, flicka, 3965 gram och 53 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: 7 februari, flicka, 3670 gram och 51 cm.

ANNONS
Av EVL - 25 januari 2015 21:02

Först om främst, tack! för alla fina och stödjande svar/tips ang mitt förra inlägg. Jag ska svara och godkänna dom så fort jag får tid över.

Här hemma går vi vuxna omkring som två yra höns. Höns som lever i förnekelse och en känsla av att vi liksom bara drömt alltihop. Att det ska komma en bäbis, ett till bar, en ny individ...det kan vi liksom inte ta in. Flera gånger går snacket typ såhär:

(Vi lagar mat tillsammans)
Jag - Fattar du att vi snart ska vara med om en förlissning igen?!
E - Näe herregud!
Jag - Vi kan liksom ha två barn... Imorrn eller inatt. Helt plötsligt bah!
(E ser ut att grubbla)
E - Aaaa
Jag - Jag menar, här står vi och gör pizza. Vi kanske inte ens får äta den. Mitt vatten kanske går typ nu och sen är det bråttom...
E - Men sluta du gör mig nervös!
Jag - Eller så äter vi den men sen går vattnet inatt och vi åker på förlossningen och så kräks jag upp pizzan där...
E - Nä nu måste jag gå på toa!
(Han rusar iväg och jag står kvar)
...
(Jag går efter honom)
Jag - Men du, jag vill inte kräkas! Tror du jag måste det denna gång?! Det vill jag inte!
E - Nu får vi sluta prata om det här!

Ja. Vi är duktiga på att skruva upp varandra. Mest påverkar min nervositet tydligen Es stackars mage. Idag åkte jag iväg på ett fotouppdrag och innan jag åkte sa jag att jag hade som mensvärk. Spekulerade i om det tänkte dra igång. Sen åkte jag och E fick springa på toa flera ggr tills jag kom hem igen.

Den här overklighetskänslan tycker jag är större nu än första gången, märkligt nog. Är rädd varbe gång jag varit och kissat. Tänk om slemproppen gått! Vet inte hur jag kommer att reagera men det blir antagligen inte bara med ro.


Det vi kommit fram till iaf är att det bara blir att "följa med" även denna gång... Och att det är ok att E går på toa hela tiden. Det är ljudisolerat på förlossningen ;)

Av EVL - 23 januari 2015 09:10

Mamma tar A-V till dagis på morgonen vilket är guld värt. Jag sköter hämtningen. Iallafall gjorde jag det fram tills igår. Nu går det inte längre. Igår var det riktigt fruktansvärt faktiskt. Alla barnen hade fått samlas på den mellersta avdelningen och när jag kom in dit såg jag henne springa omkring och leka och vara glad. Så fort hon såg mig blev hon arg och sprang iväg. Alltså, världens iskallaste blick fick jag och jag förstod att det inte skulle bli en lätt hämtning - den dagen heller. Två fröknar stod och tittade på när jag försökte få med mig henne hem. Hon började skrika på en gång och sa "stick", "jag vill INTE se DIG!" och "åk hem mamma!!".


Redan där började jag känna mig ledsen. Ledsen för att jag hade saknat henne så mycket medans hon bara ville att jag skulle åka igen, ledsen för att jag saknade min lilla gosiga tjej som alltid varit så glad när jag kom och hämtade. Ledsen för att nuförtiden är det ingen fröken som berömmer henne för att hon alltid är så snäll och glad.


Jag bönade och bad att jag inte skulle behöva bära henne därifrån men såklart slutade det med att jag fick ta henne under armen och gå därifrån. Hon sparkades och slogs och ville såklart inte ta på sig någon overall. Hon kastade mössan rakt in på avdelningen och orken bara tog slut för mig. Självklart kom en annan fröken fram precis då och skulle prata. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna medans A-V satt på golvet och slog med benen som en tokig. "Ja hon måste nog fortfarande få sova på dagarna men eftersom hon vägrar finns det liksom inget vi kan göra" sa fröken.


Tillslut gick hon äntligen och jag försökte lägga A-V över mitt knä och dra på henne mössan. Hon slog mig hårt mot magen och tårarna började komma. Jag slet på henne mössan och en tjocktröja. Allt annat packade jag ner i en påse. Fastän A-V såg att jag grät under hela den här tiden lugnade hon inte ner sig. Jag fick ta henne under armen och gick snabbt förbi dagisfönstren och bad till Gud att de inte skulle titta ut och att det inte skulle komma någon förälder för att hämta barn precis då.


Jag satte henne i bilen och klev in bakom ratten. Så grät vi båda ett tag innan vi åkte hem. När jag stannade bilen grät jag fortfarande. Orkade inte prata med henne. Vi tog oss in i huset och jag la mig i badet. Efter ett tag tog hon av sig kläderna och ville hoppa i hon med. Kändes rent fruktansvärt att jag var så ledsen och liksom besviken på henne. Ingenting blev gjort hemma förens E kom hem och då fick han ta henne. Mata och göra iordning för sängen. Hon var på dåligt humör och ville göra tvärtemot hela tiden. Vi la henne en timme tidigare än vanligt och hon somnade själv i sin säng utan att gå upp.


Imorse kom hon till mig och ville kramas. Önskar att vi på något sätt kunde ha kvar vår lilla gosiga dotter hela tiden och slippa den där trotsen.. men mest av allt önskar jag att jag hade mer tålamod och tjockare hud. Bara att inse att jag är rätt labil just nu.


Mamma tar hämtningen idag. Jag jobbar min sista dag och bjuder på tårta och packar ihop mina saker. Många blandade känslor. Hoppas jag kan hålla tillbaka tårarna hela dagen.

Av EVL - 22 januari 2015 10:10

Vi är nere på 9 (NIO!) dagar kvar till beräknad födsel. "Det är helt galet"  - tror jag skrivit det i nästan varje gravidinlägg jag gjort med barn nr 2, men det går liksom inte att få grepp på det som händer. Känner mig lite ledsen över det faktiskt, att det känns som om det bara rusat förbi och för att det skuggats av så mycket tråkigheter med familjen och jobbet. Det har verkligen inte varit som med A-V då det bara fanns tid för glädje och förberedelser. Nu har jag inte ens en amningsbh eller några amningsinlägg! Huset ser ut som "hej-kom-och-hjälp-mig" och tvätten, tvätten! Det tar aldrig slut på tvätt!!


Än så länge känner jag nog inget (på dagarna) som tyder på att det är förlossning på g. Fast jag sagt "näe den här bäbisen kommer nog snart" ungefär varje kväll nu i några dagar. Med A-V fick jag värkar i en vecka innan vattnet gick och faktiskt har en liten jobbig mensvärk börjat ge sig till känna på kvällarna. Mår illa mest hela tiden och så fort jag äter känns det som om magen gör uppror. Magen har sjunkit ner en bra bit och E har kontrollerat att huvudet sitter mycket mer fast i bäckenet nu, fortfarande lite ruckbart dock.


 


För min del kan jag vara så här stor och ovig ett bra tag till men bäbisen börjar nog tycka att det får räcka snart. Igår när vi skulle sova var jag tvungen att hämta videokameran och filma på magen ett tag. Det var ett sånt otroligt liv därinne! Vi kunde se hur ett knä och ett ben tog spjäl från ena sidan magen och liksom sparkade sig över till andra sidan så att magen blev avlång och liksom platt. När E pratade och puttade på magen svarade bäbisen genom att sträcka på sig åt hans håll och hela jag blev sned :)


Igår på fikat hade en barnvagn lämnat en stor vattenpöl på golvet och folk började genast spekulera i om det var mitt vatten som gått :D Nästan så att folk är lite oroliga att det ska sätta igång på jobbet tror jag. Det är föresten jag med :S men imorgon jobbar jag sista dagen och sen börjar vi bara vänta på att något ska hända. A-V ska få gå på dagis ändå så att jag kan få vila vilket känns oerhört skönt och välbehövligt. Hoppas på att bäbisen håller sig inne tills iaf någon dag över beräknat datum. Jag vill njuta så länge det går. Och dricka julmust!



Uppdaterar gissningslistan <3


Gissningslista:

Sarah: 27 Januari, pojke.

Inte som vi tänkt: 28 Januari, pojke, 3590 gram och 52 cm.

Lina: 28 Januari, pojke, 3780 gram och 51 cm.

Min mamma: 29 Januari, pojke, 3430 gram och 53 cm.

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke, 3309 gram och 51 cm.

Syster Malin: 30 Januari, pojke, 3425 gram och 49 cm.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: 7 februari, flicka, 3670 gram och 51 cm.


Av EVL - 20 januari 2015 10:11

Jobbar min sista vecka innan mammaledighet/enarbetslösheten och ironiskt nog är jag himla eftertraktad. Kollegor sliter i mig hela tiden och jag kan inte själv komma vidare med något eget eftersom jag ständigt delegerar och släcker bränder. Orkar faktiskt inte heller tokjobba och grotta ner mig i något så jag tar varje lugn sekund till att bara andas och vila. Har så mycket på jobbet som måste packas ner men det får vänta till de sista dagarna. Det känns faktiskt jobbigare än jag trodde att gå hem. Inte för att jag kommer att sakna det hektiska tempot utan för att jag kommer att sakna att ha ett arbete, en identitet utanför den jag är hemma. Nu blir jag verkligen heltidsmamma. Hemmamamma, hemmafru. Det är typ ett av de mysigaste orden jag vet men det kändes mycket bättre förra gången när det fanns något stabilt att gå tillbaka till.


I söndags gick vi in i vecka 39. Trettionio! Helt sjukt. Jag är sprickfärdig i kroppen men inte alls förberedd i knoppen. Varje gång jag går på toaletten är jag rädd när jag ska torka mig och tänker "tänk om slemproppen gått nu". När det väl sätter igång kommer jag att få en chock tror jag. Med A-V hade jag förvärkar/pinvärkar i minst en veckas tid innan förlossningen och det skulle jag faktiskt välkomna nu. Då skulle jag få en chans att göra mig mentalt förberedd på det som komma skall. För det kommer ju snart, faktiskt kan det komma närsomhelst! :O


A-V känner nog också på sig att det är nära nu. Dels för att jag vaggar som en pingvin och är på dåligt humör och ligger i badet så fort jag får chansen. Hon brukar fråga "mamma, du ont i magen?" och klappa lite snällt på den. I helgen ställde vi iordning den lilla spjälsängen inne i vårt sovrum och bäddade rent. A-V satte sig bredvid mig när jag bäddade och sa "mamma jag fattar ingenting"... Fick så dåligt samvete! Klart hon inte fattar. Hur skulle man kunna det? Hur ska hon reagera när det verkligen kommer en liten varselse som ska ta upp så mycket av det som brukade vara hennes tid?


Förut tänkte vi nog att A-V och bäbisen skulle få dela rum när det blir dags. Nu börjar vi mäta och planera för att datarummet ska få bli barnrum istället. Det är kanske bäst att A-V får ha sitt rum ifred ändå. Vi kommer ju att invadera hela hennes vardag alldeles strax.


Hon är föresten väldigt väldigt trotsig nu. Man märker att det är jobbigt för henne att inte få bestämma. Pottan vill hon absolut inte gå på. Hon vill ha blöja och gärna bli buren som en bäbis. Hon vill inte till dagis och hon vill inte hem därifrån. Hon vill inte sova och hon vill inte ta på sig overallen. Häromdagen fick hon en massa skålar och fat och koppar i porsil att leka med. Hon bjöd direkt på låtsasfika men så fort vi tog upp en kopp för att dricka blev hon jättearg. Tillslut satt hon och vaktade kopparna med en liten plastkniv så att vi inte skulle ta i dem. Samtidigt hällde hon upp kaffe och sa att det var till oss :)

 




Magen och kroppen vecka 39:


Magen har sjunkit ner och det är lättare att ligga på rygg korta stunder. Inatt vaknade jag flera gånger av känslan att jag inte längre var gravid. Det kändes inte som om magen var där. La mig på sidan och väntade på rörelser som turligt nog kom nästan direkt. Å vad jag kommer att sakna det där!


Har en jobbig känsla i magen nästan jämnt. Det känns som om jag ska bli superlös, som om jag ätit en dålig kebab eller något. Mår ofta illa och är yr.


Supertäppt i näsan hela tiden. Trött trött trött.


Rätt mycket sammandragningar men de gör inte ont än så länge. Bäbisen ska ligga neråt men kan ändå på något sätt sparka ut en fot precis bakom naveln och även spjäla emot så att det sticker ut kroppsdelar på var sin sida av magen. Kulan blir då lång som en korv och ser helt galen ut!


Ont i brösten till och från men de växer ingenting. Verkligen ingenting. Irriterar mig rejält på detta men kommer kanske ihåg att det var först efter att A-V föds som de plötsligt exploderade i storlek.


Bäbisen i magen reagerar på våra röster och när jag sjunger för den i duschen. På morgonen när A-V vaknar och gråter sprattlar det ofta till samtidigt i magen.


Det spricker och ilar neråt, speciellt när jag böjt mig fram eller då jag hostar/skrattar/nyser. Ibland känns det som om en liten hand liksom sticker ut :O


Kulan är hårt och stor och det är jobbigt att ens sitta upp. Jag håller ut några minuter på fikat för att prata lite med kollegorna men längtar oftast tillbaka till min kontorsstol på en gång. Det trycker ofta uppåt mot höger revben och eftersom bäbisen är så stor där inne känner jag hur den tar spjärn både mot liksom lungorna och mina ljumskar.


Känner huvudet på barnet låååångt långt ner. Ibland roterar h*n så att en liten axel vrids förbi min hand. Jag kan följa en liten fot på ovansidan magen och håller jag handflatan mot den när jag är ute och går känner jag hur den guppar med där inne.


Igår i duschen märkte jag att jag blödde från magen. Ett litet litet stick som vägrade sluta rinna. Antagligen ett blodkärl som brustit. Nu är det trångt. Synd bara att jag fortfarande är typ i vecka 25 i huvudet. Hoppas på att hitta lite jävlaranamma när det väl är dags!


 




Gissningslista:

Sarah: 27 Januari, pojke.

Inte som vi tänkt: 28 Januari, pojke, 3590 gram och 52 cm.

Lina: 28 Januari, pojke, 3780 gram och 51 cm.

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke, 3309 gram och 51 cm.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: 7 februari, flicka, 3670 gram och 51 cm.

Av EVL - 16 januari 2015 14:56

A-V peakar just nu i någon sorts för-trots innan 3 årstrotsen. Allting ska hon ha tvärtemot, även det hon själv vill ha/göra. "Jag lill inte ha strumpor"  och när hon inte får dom "JAG lill HA STRUMPOR!"osv osv. Det har varit en liten kamp då och då, speciellt med mitt tålamod som är allt annat än bra just nu. Att hämta och lämna på dagis är inte längre så jättekul. Mamma har varit snäll och avlastat mig några morgnar iaf. Då har det varit så skönt att slippa sätta sig på huk eller böja sig fram för att försöka ta på henne overallen! Nu för tiden känns det som om det trycks ut en liten hand eller något där nere så fort jag klämmer magen eller om jag hostar, eller om jag nyser, eller om jag skrattar.


Hämtningen sköter jag fortfarande varje dag och igår var det riktigt riktigt hemskt. Istället för att få en kram och en puss fick jag genast onda ögat av A-V när hon såg mig stå i dörren. "Jag lill inte hem nu mamma". Tydligen var den lilla tomma plastskålen mycket mer intressant än vad jag var. Utan grin lyckades jag lura med mig henne till kapprummet men där bröt helvetet lös. Hon skulle inte med och på bara några sekunder låg hon som en mask på golvet och skrek och slog som en galning. Jag svettades som en galning, och skämdes.


Har ni märkt detta?: När man hämtar sitt barn på dagis och det är lite bråkigt, då tycker de andra föräldrarna att det är lite kul... Då får man den där medlidande, leende nicken och så gulligullar de lite extra med sina barn bara för att visa att de minsann har det så bra och lätt den där dagen. Samma sak tycker jag att det är när man kommer sent för att lämna på morgonen. De föräldrar man möter utanför som redan vinkat av sina barn har ett alldeles speciellt liksom nöjt flin när man hejjar. Antagligen hejjar jag likadant på den stackaren som kommer efter mig, springandes med barnet under armet och med svetten sprutandes.... fast tyvärr är det 99% av gångerna jag som är den där panikföräldern som man nickar åt. Nicken som betyder "jag vann över dig ;P"


Iaf så hade jag ett helvete på hämtningen. Tillslut gick läraren därifrån istället för att stå och stirra på mig. Jag fick dra henne till mig och blåhålla henne i famnen medans jag med tvång drog på henne overallen. Hon skrek och slog och sparkades. Jag slet av mig halsduken och mössan medans jag försökte få henne att stå själv. Det gick såklart inte. Provade alla knep, ALLA. "Vill du göra mamma arg"? --ingen respons---- "Jamen då går mamma nu då" --- hon brydde sig mindre än noll---

Tillslut tog jag fram mitt bästa vapen, det som alltid funkat förut och som hon av någon anledning är rädd för:


NU RÄKNAR MAMMA TILL TRE!


Hon bara tittade på mig och sen fortsatte hon skrika medans jag började räkna högt. Tillslut började jag närma mig tre och tänkte "jaha, vad faaan ska jag hitta på nu då?" Jag hade aldrig behövt komma till tre förut :O


Det slutade med att hon låg vid dörren, högröd och svettig som en dansk korv iförd rosa overall. Hon skulle inte ta på sig skorna. Sparkade och slog mig mot magen. Det var väl typ här mitt humör tog slut helt. Jag slet av henne den sko jag efter 10 minuter lyckats krångla på henne och tog ungen under ena armen och sakerna i den andra. Sen slog jag upp dörren och gick mot bilen med henne skrikandes och sprattlandes. Väl i bilen skulle hon inte sitta ner och blev som en båge i bilbarnstolen. Jag stängde bara dörren och lät henne skrika där inne. Stod utanför och andades och försökte låta bli att börja gråta. Tänk att någon så underbar kan bli ett sånt litet dagismonster helt plötsligt.


Kvällen slutade med dålig onyttig mat, eftersom jag inte orkade något mer avancerat, samt ett bad och sen fick hon ligga i vår säng och titta på what ever på Netflix. Jag låg bredvid som i koma.


Om en timme är det dags att hämta igen. Jag bävar.



När E kom hem fick vi som vanligt kanske en timme tillsammans innan det var dags för sängen. Vi bestämde oss för att öva på att andas rätt under förlossningen och hur han kan hjälpa till för att hålla mig lugn. På en gång han la sina händer på mig, trots att jag såklart inte hade några värkar, så kände jag mig irriterad. För någon utomstående skulle det sett ut och låtit ungefär såhär:


(Jag lägger mig över soffkanten och imiterar värkar. Han står bakom och tittar mest åt tv:n)

Jag - Oki, nu har jag ont då. Aj aj aj.

Han - Ja.....

Jag - ....

Jag igen - ... JA MEN GÖR NÅTT DÅ.

Han - Vad ska jag göra då, du har ju ont.

Jag - Suck. När jag har en värk kan du trycka ihop höften tex...... NEJ inte där det där är ju bara rumpan!

Han - Jaha, här då.

Jag - Jamen tryck hårt då, vad är det där för fesigt tryck?

Han -  Men det är ju jobbigt för händerna fattar du väl.

Jag - Jaha, synd om dig då. Men mellan värkarna kan du ju massera svanken iaf.

*Han tar i så att hela jag vispas omkring över soffan*

*Jag sätter mig i soffan istället*'

Jag - Oki, såhär då... när jag har en värk kommer axlarna att åka upp automatiskt och jag spänner mig. Du måste få mig att lugna ner mig och andas...

Han - Eh ok.

Jag  - Aj aj aj, nu har jag en värk.

*Han tittar på tv:n och lägger en hand på mitt huvud*

Jag - Men vafan. Du måste ju säga typ "slappna av nu så andas vi ihop. Försök släppa på spänningen i axlarna"

*Han härmar mig ordagrant*

Jag - SUCK! Efter värken är det skönt om du tar på mig, men inte mesigt utan liksom rejält. Tryck med hela handen från huvudet och ner till fötterna.

Han - Jaha, såhär...

Jag - Nej

Han - Men såhär då?

Jag - Nej

Han - Men vafan såhär då?!

Jag - Vi försöker andas ihop istället.

*Vi satte oss på soffkanten båda två och djupandades tillsammans i ca en minut*


Jag - Nu vill jag sova.


Det blir nog bra det här. ;P



Uppdaterar gissningslistan:

Gissningslista:

Sarah: 27 Januari, pojke.

Inte som vi tänkt: 28 Januari, pojke, 3590 gram och 52 cm.

Lina: 28 Januari, pojke, 3780 gram och 51 cm.

Kajsa: 29 Januari, pojke, 3340 gram och 52 cm.

A: 29 Januari, pojke, 3309 gram och 51 cm.

Marielle: 30 Januari, pojke, 3274 gram och 51 cm.

Millis: 31 Januari, pojke, 3550 gram.

Syskonjakt: 1 Februari, flicka, 3810 gram och 49 cm.

Att vara mammor: 2 Februari, pojke, 3030 gram och 49 cm.

EVL: 3 Februari, pojke, 3640 gram och 50 cm.

Åren går: 3 Februari, flicka, 3555 gram och 50 cm.

Lilla jag: 4 Februari, pojke, 3470 gram och 51 cm.

C: 6 Februari, flicka, 3542 gram och 49 cm.

PiOmiO: 7 februari, flicka, 3670 gram och 51 cm.

Av EVL - 14 januari 2015 09:03

Jag står ännu fast vid att jag nog inte kommer att bli less på att vara gravid, men fasiken vad jädra less jag är på omständigheterna runtomkring just nu! Att vara höggravid på sommaren, och puffas upp som en ballong och svettas, var ingenting i jämförelse med att vara det på smällkalla vintern. Igår nästan grät jag över att de inte skottar vår gata och skickade ett arg mejl ang detta. Fick igen nästan på en gång, för när jag kom hem hade de skottat och lämnat världens största snövall utanför vår parkering. De hade dessutom som vanligt gått alldeles för långt ut från tomtgränsen (3 meter!) vilket gjorde att vi blev av med all parkering på sidan av infarten. Det fanns alltså inget annat val än att ställa sig att skotta. A-V somnade i bilen under tiden och jag fick bära henne och alla saker upp till huset. Hade så mycket sammandragningar efter detta att jag fick lägga mig i ett varmt bad i en timme innan jag orkade röra på mig.


Imorse försov jag mig, för jag sover så dåligt. Märkte på en gång att ögoninflammationen var tillbaka, eller så har jag lyckats peta in något i ögat. Ser ut som om jag nyss bölat eller varit i slagsmål. När jag lyckats duscha och göra mig iordning vad klockan redan tjugo i 8 och det blev panik att få upp A-V alldeles själv. VARJE gång jag böjer mig frammåt är det som att bäbisen försöker trycka sig ut och det spricker och ilar och liksom krampar. Hittade inte bilnycklarlna och när vi väl kom iväg i bilen möttes vi av långtradare, 14 bilar och en gubbe som körde 30 på 70-väg. Jag skrek "men gubbsatan!" och hörde A-V säga "men mamma" från baksätet.


Väl på dagis var vi såklart försenade och jag börnade in på parkeringen. Fick springa med A-V i famnen och alla barnen satt redan och åt frukost när jag kom flåsandes in. Personalen tyckte synd om mig. "Hur gåååår det för mamman och magen?". Ja mamman och magen skulle behöva gå hem och vila nu innan födseln, inte jobba arslet av sig pga att man måste hänga sig kvar vid sitt jobb så länge som möjligt...


Ville mest bara gråta i bilen på väg till jobbet. Hamnade bakom en annan bil som hade problem med gasfoten. Försökte lyssna på Queen för att lugna ner mig. Ökade och ökade volymen.


Idag är det informationsmöte på förlossningen. Var på det förra graviditeten med men hade gärna åkt ifrån jobbet för att vara med även denna gång. Det går tyvärr inte för jag har fortfarande en viktig roll i ett stort projekt och ska hålla i ett möte om en timme. Känns onödigt att vara så behövd när jag samtidigt är bortslängd. Måste städa och lämna över datorn till konsulten som är släkt med chefen. Mejlade VDn igår som inte kunde ge mig något mer svar om någon fortsatt anställning men han ville att jag skulle höra av mig längre fram. Bara att börja packa ihop kontoret alltså.


Kaffemaskinen fungerar inte heller. Over and out.

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

27 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se