EttVanligtLiv

Alla inlägg under augusti 2013

Av EVL - 28 augusti 2013 11:47

6.27 igår morse slog jag upp ögonen igår bara för att sekunden senare se klockan slå om till 6.28 Symboliskt.

Nu är jag ett år närmare 30 men det känns ganska ok ändå. Har precis som mamma och pappa och alla andra över 23 börjat tänka att jag inte fyller år längre. Lite tråkigt att det inte är lika spännande och längtansfullt att fylla år nu längre som det var när man var liten.


Motorcykeln fick jag i födelsedagspresent för några veckor sedan men jag fick frukost på sängen och ett fint kort som A-V fått välja själv på affären. Hon hade på en gång sträckt sig efter ett lila kort med grodor på. På insidan hade hon nyvaket målat ett litet virrvarr av svarta streck medans E hade förberett fikat. Vi myste alla tre i sängen och hon fick smaka jordgubbsyoghurt av mig och tänkte nog att detta var en märklig morgon.


Innan jag gick till jobbet hade E på något mirakulöst sätt fått henne att somna om igen.


I helgen väntar kalas x2 och med det en massa bakning innan. Imorgon är det dags för A-V att besöka sjukhuset igen för fler tester efter urinvägsinfektionen hon hade för flera månader sedan. Denna gång ska de spruta in någon slags vätska i blodet och sedan röntga. Förhoppningsvis blir detta det sista vi och framförallt hon behöver gå igenom efter den dumma infektionen.



Av EVL - 26 augusti 2013 23:59

Min sista dag som 27-åring såg ut såhär. Det första hela året som mamma. Vilken överväldigande känsla! Tack fina underbara älskade A-V för att du finns till.

Av EVL - 21 augusti 2013 14:50

Jag har alltid varit en känslomänniska. Skulle aldrig kunna jobba med hemtjänst eller inom vårdyrket på något sätt. Jag får ont i hjärtat när jag ser äldre människor och döden skrämmer mig något så fruktansvärt. Tänker jag för mycket på det får jag svårt att andas. Sen A-V föddes har det bara blivit värre och som många andra nyblivna föräldrar gick det upp för mig att "herregud jag ska ju dö ifrån henne!". Vad himla taskigt! Och hur ska hennes liv bli och kommer jag att finnas där och om jag nu är så gammal att jag har egna barn hur gammal är då inte min mamma och pappa.. jag har växt upp, när hände det?!... osv osv.


Jag har hört att det är väldigt vanligt att man börjar tänka mer på döden och allt som skrämmer en när man fått barn, men jag tänker verkligen på det hela tiden. Denna veckan har det varit mer än vanligt. Stundtals har det kännts ganska tungt. Det beror på flera personliga saker som jag inte vill gå in på här men som är irriterande att behöva ta hand om för jag orkar inte/tycker inte att jag som den yngre generationen ska behöva reda ut den äldre generationens skit. Det men också vårt besök hos min farmor och farfar satte spår. Jag, E och A-V lekte i lekparken nära deras hyreshus och bestämde oss för att hälsa på för en gångs skull. Vi har inte haft så mycket kontakt med dom på sistone och så har det iofs alltid varit med dom. De ringer aldrig för att höra hur det är med oss eller för att de saknar oss. Det har alltid varit upp till oss barnbarn att hålla kontakten.

Iallafall så ringde vi på dörren och redan när farmor svarade i porttelefonen hörde jag att något hade ändrats. Hon har börjat bli rejält dement. Hon lyckades inte ens trycka på rätt knapp så att vi kunde öppna dörren. När vi väl kom in i lägenheten slogs vi emot av en skarp urinlukt. Golven var skitiga och det var ostädat överallt. Farmor kan nästan inte gå och sitter ofta ensam så jag förstår att det är brist på stimualans som är boven. Det har gått väldigt fort nerför för henne. När vi satt där och pratade insåg jag att det nog inte finns så många tillfällen kvar för oss att träffa henne såhär.


Och då blev jag såklart ledsen, men också arg. Arg för att livet går så jävla fort, för att de aldrig hör av sig, för att jag inte varit på besök på länge, för att jag ville hjälpa till men inte visste hur och arg för att jag inte bara kan vara glad och lycklig som äntligen har en liten dotter utan måste gå och oroa mig och vara rädd för döden.

Nuförtiden när jag hälsar på min mormor (vilket händer ganska ofta för hon visar stort intresse för både mig och A-V) är jag livrädd varje gång hon försvinner in på toaletten utan att säga något eller när hon blir trött av att ha stått upp för mycket. Ibland sätter hon i halsen så att hon hostar länge och ibland har hon till och med kräkts för att hon ätit för lite och/eller för dåligt på dagen. Ibland har jag tvingat mig att gå till henne utan att ha någon annan med.


Det är så svårt att acceptera det som kommer att hända oss alla. Det värsta är att det kommer att drabba A-V. Ibland känner jag mig skyldig som vill ha flera barn för att vara omringad av en stor familj som kan ge mig kärlek.


Jag vet inte hur man kan skaka av sig den här rädslan.

Av EVL - 18 augusti 2013 17:50

Så fort jag gick tillbaka till jobbet blev jag förkyld. Anledningen är en ac med utblås precis ovanför huvudet på mig där jag sitter och jobbar + element som de vägrar att slå på. Nu har jag smittat E också så han har blivit helt däckad och är sådär farligt mansdöende ni vet ;).

A-V verkar ha ett bra immunförsvar för hon är bara lite snorig. Hela lördagen hade vi dåligt samvete för att vi inte orkade gå ut till lekplatsen med henne så idag har hon fått vara med mormor och plastmorfar i sommarstugan. Jag och E släpade oss till Ikea för att titta på kök men orkade bara en liten stund och gick ganska snart till korvkiosken istället.

Nu är hon på väg hem, äntligen.

Av EVL - 13 augusti 2013 12:43

Idag jobbar jag första dagen efter semestern. Jävulusiskt trött efter en natt där A-V vaknade minst fem ggr och ville över till vår säng. Ställde sig upp och slängde över sin kudde på mitt huvud. Det är som om hon förstått min och E´s pågående disskusion om när vi ska flytta in henne till ett eget rum för enda sedan E började propsa på det har hon behövt mer närhet. Det går som vanligt jättebra att lägga henne för natten men då hon vaknar till för första gången vid ca 2 är det jättesvårt att få henne att finna ro igen. Hon trevar efter min hand och vill helst känna min hand ovanpå hennes panna. Inatt var inget undantag och när Hon inte höll Mig vaken höll jag mig själv uppe genom att ligga och lyssna efter hennes andning då hon envisades med att borra ner huvudet i kudden så djupt att bara öronen stack upp på sidan.


Men jag ska inte klaga igentligen. Tror ni mig när jag skriver att hon sovit i snitt till 10 varje morgon under semestern? Vilken tur att hon fick mina tröttgener iställer för E´s morgonpigga uppochhoppa-gener.


___________________________________________________________________________________



Så fort jag kom till kontoret imorse ringde jag Kvinnokliniken. Nu är A-V över året och mensen har fortfarande inte kommit igång. Däremot kan det komma nån droppe efter sex. Och det känns ju sådär :/ Många ggr har jag tänkt "nä nu måste den vara på väg" och det gör ofta ont i magen precis som om den skulle komma... men inget händer.

Det första rådet jag fick var som vanligt "ta ett gravtest" men det finns verkligen ingen chans att det skulle kunna vara något sådant på g. Det andra rådet var att avvakta. Inte så oväntat. Hade kännts bättre med en tid för cellprov eller något. Får väl sluta tänka på det så kanske den dyker upp.

Ikväll ska jag iväg och titta på en ny motorcykel. Det har kännts jätteroligt och spännande men nu de sista dagarna har den känslan mattats av efter kommentarer och blickar från släktingar. Mest från min mamma och min moster. Det verkar som om jag inte ska få ha en hobby bara för att jag är mamma och för att vi håller på att renovera köket. Inte för att de har någon som helst inblick i vår ekonomi. "Men ska du verkligen köpa ny hoj du som är mamma!?" "Du kommer aldrig att kunna köra på den och nästa sommar är du säkert gravid igen och då kan du ju heller inte åka" "Ni som håller på att renovera köket, ska du köpa dyr hoj då?!".


Jag har inte ens vågat säga något om det inför E´s föräldrar för jag vet inte hur det skulle reagera. På något sätt känner jag mig hemsk nu som ens tänker tanken på att byta till en något dyrare hoj.


Undrar om de skulle reagerat likadant om det var E som ville köpa motorcykel. Det är så typiskt att man måste känna sig skyldig och dum när man som mamma/kvinna/tjej vill unna sig något. Att det är mest från andra kvinnor reaktionerna kommer är ju faktiskt hemskt det också!


Vi får se hur det blir.




Av EVL - 12 augusti 2013 01:54

Som vi övat och lockat och testat! Ingenting kunde få henne att ta de där efterlängtade små första stegen, tills moster sätter sig ner och håller ut sina armar... då händer det plötsligt. Två små korta stapplande steg och en oändligt stolt liten tjej. Oändligt stolta föräldrar också såklart med tårar i ögonen. Oj vad stor hon blivit!

Av EVL - 7 augusti 2013 01:24

   


Försöker klämma ut det mesta av sista semesterveckan. Ska svara på alla kommentarer så fort jag får tid <3! Hoppas ni mår bra! Kramar från oss

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2013 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skapa flashcards