Vi är sådana zombies hemma nu. A-V har haft virusprickar och svinkoppor samt sovit jättedåligt och vi vuxna har av olika anledningar lagt oss sent eller inte kunnat sova. Imorse när klockan ringde ville inte ögonen öppna sig på någon utav oss. Tillslut masade sig E upp och satte på värmen i bilarna och jag krälade till duschen. Inte ens det varma vattnet gjorde mig pigg idag.

A-V sov kvar i mitten av vår säng tills det var dags att åka till dagis. Som tur är har hon slutat att fightas med oss om tandborstningen så alla morgonrutiner flöt iaf på, eller jag ska väl tacka E för han tog verkligen allt imorse. Nu är hon på förskolan igen efter nästan en veckas frånvaro och alla barnen blev så glada att se henne :) Inga problem att lämna idag.

A-V 19 månader

Skämtar med oss hela tiden. Gillar att gömma sig och bli jagad.
Kallar E för mamma hela tiden och skrattar åt honom när han blir frustrerad.
Älskar pussel men sitter helst med paddan ist för the real thing.

Det nya roliga är att dra en filt över huvudet, alt blunda och sen försöka gå genom rummet. *bonk*
Hjälper till att duka när vi ska äta och hämtar de saker vi ber henne om.
Börjar springa mer kontrollerat. Förut brukade det bara resultera in någon slags galopp :)
Vill gärna hålla något i handen hela tiden. Varje dag hittar hon en ny favorit som får följa med.
Älskar böcker och vill gärna att vi ska läsa. Blir dock less rätt så snabbt och hämtar en annan bok.
Kan till viss del ta på sig kläderna själv. Är riktigt duktig på att ta av sig kläderna. Kommer ofta springandes naken.
Vet när hon gör något fel eller tokigt. Oftast gömmer hon sig då under matsalsbordet.
Har sina favoritprogram på tv. Går runt och säger "Nihao" till oss och pekar på rätt saker när hon ser på "Dora".
Är mindre blyg nu än innan. Svarar högt ja eller nej när folk frågar henne något.
Säger högt "HEJ HEEEEEJ" till alla vi möter. Svarar de inte fortsätter hon tills de gör det.

Har på sista tiden haft så dåligt med tid/ork att det inte blivit så mycket film och foto taget på henne och det är så tråkigt. Måste bli bättre på det!

Jag är i det närmaste zombie idag efter en vakennatt med A-V. Hon var hur glad som helst på dagen och la sig utan mankemang, men så fort jag och E skulle gå och sova började hon skrika. Ingenting var bra. Jag bytte blöja, hon låg mellan oss, sparkade E i ansiktet, rullade runt och satt rakt upp och ner och bara skrek. Tillslut somnade hon på min arm med handen på min kind. Klockan var nog runt 4+ när det äntligen blev tyst och jag skulle upp klockan 6 för att gå på ett möte. Yippie!

Inget kaffe serverades under mötets första timme och jag satt längst fram framför VD:n. Det var jättehemskt för ögonen ville bara stänga sig eller gå i kors! Jag fick sitta och diskret nypa mig i armen och bita mig i tungan. Måste sett alldeles jättekonstigt ut men jag var sekunder från att somna sittandes och ramla med pannan i golvet. Komatrött verkligen! Fastän jag inte dricker kaffe på jobbet längre kastade jag mig över kaffemaskinen i pausen och svepte en kopp så nu är dagens ranson förbrukad redan. Hej huvudvärk.

Sprutdag 4 idag och än känns det inte direkt något i magen förutom att den är lite öm där jag sticker in nålarna. Huden har blivit mycket känsligare sen A-V gav mig mina fina bristningar. Jag får liksom provsticka några ggr innan jag hittar ett ställe som inte gör jätteont.

Jag blöder fortfarande och jag känner inte riktigt igen det som vanlig mens. Antar att det är pga att slemhinnan var så tjock vid återförandet. Kommer ihåg att E blev imponerad när han tittade på VUL-skärmen i Falun. Det är ju rätt så bra gjort av honom att numera förstå sådant när han en gång i tiden trodde att det hette livmoderstockar, haha.

VUL på måndag så ännu en gång blir det en helg som jag bara vill ska försvinna så fort som möjligt. Är dessutom själv med A-V eftersom E jobbar till 21,30 varje kväll. Börjar ställa in mig på att samla kraft och ork och pepp inför att få åka ner till kliniken igen. Än så länge känns det långt bort men jag hoppas att vi kan vara mer positiva och minst lika förväntansfulla som förra gången. Det är svårt att vara enbart positiv när vi vet att två små kan försvinna på bara några dagar. Hoppas att vi får lugnande svar av klinikerna och att jag kan känna tilltro till de nya medicinerna.

Sprutdag tre idag och nu ligger det en Ovitrellespruta och ett paket Menopur i kylen igen. Funderar mycket på hur jag ska kunna distansera mig från allting som kommer att ske. Nu är det inte alls lika säkert längre att vi får tillbaka ett embryo och resan ner till Falun kommer att bli en pina för tänk om de ringer! Ingen idé att boka hotell och försöka ta det lugnt. Vi sätter oss nog bara i bilen och kör. Skulle så gärna vilja känna mig avslappnad och helt lugn inför återförandet och ruvningstiden men det blir svårt. En liten del av mig, den ständigt negativa, planerar lite smått inför sommaren. Skulle vi hinna med ett helt ivf innan de stänger?

Längtar till Måndag så jag får prata med TF om allting. Förhoppningsvis får jag svar på många frågor som gnager och kanske också ytterligare en medicin att ta efter återförandet. Ju fler hormoner och ju mer hjälp vi kan få desto mindre behöver jag förlita mig på min egen kropp.

Igår försökte jag och E köpa lite kläder inför en 30-årsfest till helgen. Det var inte roligt alls. Redan nu har hormonerna (och onyttigt tröstätande) gjort magen degigare och större. Kände mig puffig och inga kläder ville sitta bra. Jag visste ju i förväg att det skulle bli såhär men när det fortfarande fanns en chans att vi lyckats gjorde några extra kilon såklart ingenting. Nu känns det jobbigt. Det blev inga kläder, det blev storhandling och sen en spruta i magen inträngd i bilen på ICA´s parkering.

Borde träna ikväll. Suck.

Igår när jag kom hem sent på kvällen låg det ett paket i hallen och jag bara visste på en gång vem det var ifrån. Innuti paketet låg det tre olika chokladprodukter och världens finaste brev som jag läst flera flera gånger redan. Både jag och E älskar! choklad och vi satt resten av kvällen och bara njöt. Tack för den fina gåvan och för att du alltid finns här för mig vännen <3!! Det betyder så mycket!

Fina underbara författarCecilia (och vänCecilia) skriver så träffsäkert om hur det är att längta syskon. Hennes inlägg hittar ni här.

Då har de sista tårarna fått falla för vårt första och misslyckade FET. Nu vet Falun att det blev minus och än en gång fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna när jag pratade med en väldigt förstående och beklagande sköterska. Jag frågade om man kan misstänka något med kvalitén på våra frysta men allt de kan se är att det ser bra ut för oss. Ibland klarar inte ens de bästa embryon att tinas upp och de vet inte varför. De funderar på om de ska lägga till någon extra behandling till efter återförandet, kanske Trombyl, men det bestäms senare.

Det känns att jag börjar repa mig när jag kan "gråta klart" på bara någon minut. Dessutom ger A-V mig annat att tänka på. Som nu idag t.ex så fixar hon höstblåsor och vabb för mig i veckan så att jag inte behöver sitta på jobbet och grubbla ;) Hon är så omtänksam!

Idag gör jag de två sista jobbiga handlingarna för FET nr1. Det värsta var helt klart att behöva ta ett gravtest när urinen ser ut att innehålla mer blod än urin. Det är verkligen en sån bekant och hemsk känsla att se ett negativt resultat. På andraplats kommer telefonsamtalet till Falun som jag snart ska ha där jag meddelar resultatet. TF har fått reda på att jag börjar om ikväll och första VULet bli 3 Mars kl 14.20 Det känns fortfarande lite tungt men mycket lättare att andas. Sorgklumpen i bröstet har lättat.

Skönt att ha det här gjort så att vi kan börja se frammåt mot nästa försök. Det är väl både positivt och negativt att få börja om så snabbt. Svårt att gå från att vara ledsen och uppgiven till att vara upprymd och förväntansfull. Samtidigt är det ju, nu i efterhand speciellt, självklart att vi inte skulle lyckas på första försöket. Vi känner oss faktiskt lite dumma som nästan tog för givet att alla embryon skulle klara sig, att det skulle gå smidigt och lyckas på en gång. Ofta har vi pratat om "syskonen" i frysen. Nu är det två små kvar och vem vet om de klarar av att tinas upp. När misslyckandet kom var det nästan som ett uppvaknande, "ja just det ja... vi har ju svårt att få barn". Tvivlen kom om vi borde börjat tidigare men samtidigt ville vi inte förstöra den första viktiga tiden med A-V genom att börja om direkt. Vi ville såklart mysa och vara i bäbisbubblan som alla andra i den situationen. Jag hade inte orkat starta om tidigare. Mådde illa av tanken och ville skydda mig mot den där sorgen som jag visste fanns kvar någonstans djupt inom mig. Kanske lyckades jag för bra med att trycka undan barnlösheten för vi var nog lite för naiva.

Vi får "helt enkelt" ställa in oss på att det blir till att kämpa igen. Dumt att vi tänkte att det kanske skulle gå relativt enkelt den här gången. Det är nog bättre att tänka flera behandlingar frammåt i tiden. Slappna av. Någon gång måste det fungera igen!

Redan nu börjar jag fundera på vad jag ska göra annorlunda. Ber nog om Crinone, kommer att prata mycket om kvalitén på våra frysisar både med TF och med Falun, kanske börja med E-vitamin, ska kolla upp om det är några andra mediciner jag borde få... vet att en nära vän äter Trombyl och något mer vid varje FET.

Suck, slappna av var det ja...

Stort stort grattis till fina intesomvitankt.blogg.se som plussat <3<3 vi är så himla glada för er skull! Äntligen är det er tur vännen!!