Jenny

24 februari 2014 19:09

Kloka ord! Jag tror att det kan vara svårt för oss som aldrig lyckats att få bli gravida, eller fått något barn, att förstå att längtan kan vara densamma när man fått ett barn. Att det tomrum som man har när man aldrig lyckats kan vara desamma som när man redan lyckats en gång. Jag ska villigt erkänna att jag under lång tid aldrig har kunnat förstå att det ens fanns en likhet. För mig skulle ett barn vara betydligt bättre än inget alls. Förmodligen skulle jag nöja mig och tacka min lyckliga stjärna att jag fick uppleva det stora att få barn om det inte gick vägen sedan. Men jag har märkt, på fler än dig, att längtan kan vara enormt stor även på dem som vill ha fler barn och att sorgen ändå finns där. Ju fler år som går, blir jag allt ödmjukare för både livet och för att det aldrig går att ta något för givet eller ha en plan, och jag inser att bara för att jag kände så förut så innebär det inte att det är sant. Vi kan nog inte förstå något vi inte upplevt och vi utgår från det ställe vi själva är på. Vi har alla rätt att känna som vi gör och ingen har egentligen rätt att döma vad vi känner. Det är lika tragiskt hur det än är att vi ska behöva kämpa och strida för vår önskan att få ett barn. Kram

EVL

27 februari 2014 11:58

Tack, ja det var det även för mig. Sorgen efter syskon har så många orsaker. Bla såklart vår egna längtan men också viljan att ge A-V någon att växa upp med. Önskan att få det liv vi drömt om för oss är jättestark men självklart är vi jätteglada att vi har ett barn.

Kram!

Cecilia summerar

24 februari 2014 20:56

Tack goa du! <3

EVL

27 februari 2014 12:01

Tack själv

StinaL

25 februari 2014 20:02

Rysningar! Så så så bra skrivet!
Fan att det inte gick vägen den här gången, fansjävlaskitfan.
Hoppas ni har ork att samla ihop er och försöka igen, hoppas A-V ger er hopp och styrka o tro på att ett till mirakel kommer att ske!
Kram!

EVL

27 februari 2014 12:00

Ja visst är det! Cecilia är så duktig.
Tack så mycket Stina! Det gör hon.
Kramar!