Fina underbara författarCecilia (och vänCecilia) skriver så träffsäkert om hur det är att längta syskon. Hennes inlägg hittar ni här.

Då har de sista tårarna fått falla för vårt första och misslyckade FET. Nu vet Falun att det blev minus och än en gång fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna när jag pratade med en väldigt förstående och beklagande sköterska. Jag frågade om man kan misstänka något med kvalitén på våra frysta men allt de kan se är att det ser bra ut för oss. Ibland klarar inte ens de bästa embryon att tinas upp och de vet inte varför. De funderar på om de ska lägga till någon extra behandling till efter återförandet, kanske Trombyl, men det bestäms senare.

Det känns att jag börjar repa mig när jag kan "gråta klart" på bara någon minut. Dessutom ger A-V mig annat att tänka på. Som nu idag t.ex så fixar hon höstblåsor och vabb för mig i veckan så att jag inte behöver sitta på jobbet och grubbla ;) Hon är så omtänksam!

Idag gör jag de två sista jobbiga handlingarna för FET nr1. Det värsta var helt klart att behöva ta ett gravtest när urinen ser ut att innehålla mer blod än urin. Det är verkligen en sån bekant och hemsk känsla att se ett negativt resultat. På andraplats kommer telefonsamtalet till Falun som jag snart ska ha där jag meddelar resultatet. TF har fått reda på att jag börjar om ikväll och första VULet bli 3 Mars kl 14.20 Det känns fortfarande lite tungt men mycket lättare att andas. Sorgklumpen i bröstet har lättat.

Skönt att ha det här gjort så att vi kan börja se frammåt mot nästa försök. Det är väl både positivt och negativt att få börja om så snabbt. Svårt att gå från att vara ledsen och uppgiven till att vara upprymd och förväntansfull. Samtidigt är det ju, nu i efterhand speciellt, självklart att vi inte skulle lyckas på första försöket. Vi känner oss faktiskt lite dumma som nästan tog för givet att alla embryon skulle klara sig, att det skulle gå smidigt och lyckas på en gång. Ofta har vi pratat om "syskonen" i frysen. Nu är det två små kvar och vem vet om de klarar av att tinas upp. När misslyckandet kom var det nästan som ett uppvaknande, "ja just det ja... vi har ju svårt att få barn". Tvivlen kom om vi borde börjat tidigare men samtidigt ville vi inte förstöra den första viktiga tiden med A-V genom att börja om direkt. Vi ville såklart mysa och vara i bäbisbubblan som alla andra i den situationen. Jag hade inte orkat starta om tidigare. Mådde illa av tanken och ville skydda mig mot den där sorgen som jag visste fanns kvar någonstans djupt inom mig. Kanske lyckades jag för bra med att trycka undan barnlösheten för vi var nog lite för naiva.

Vi får "helt enkelt" ställa in oss på att det blir till att kämpa igen. Dumt att vi tänkte att det kanske skulle gå relativt enkelt den här gången. Det är nog bättre att tänka flera behandlingar frammåt i tiden. Slappna av. Någon gång måste det fungera igen!

Redan nu börjar jag fundera på vad jag ska göra annorlunda. Ber nog om Crinone, kommer att prata mycket om kvalitén på våra frysisar både med TF och med Falun, kanske börja med E-vitamin, ska kolla upp om det är några andra mediciner jag borde få... vet att en nära vän äter Trombyl och något mer vid varje FET.

Suck, slappna av var det ja...