Än en gång kom de här äckliga kroppshatande känslorna tillbaka. De jag kunnat leva utan så länge nu. Testdag igår och det gick åt helvete. På en sekund slungades jag tillbaka till alla jävla minus vi fått förut och jag var SÅ ARG på mig själv som faktiskt börjat hoppats. Mensen lyste ju med sin frånvaro. Jag var tröttare än vanligt och brösten gjorde ondare än innan. Det liksom pulserade i en punkt mitt i livmodern som jag tyckte mig känna igen. Där i sängen klockan 4 när jag väntade på att klockan skulle ringa och barnen skulle upp för att göra sig iordning. Där jag kämpade med en kissnödighet redan då. Där tillät jag mig att hoppas att det skulle gå vägen.

Fortfarande får jag ångest av gravtesterna och jag mådde illa och var stressad när jag klev upp. Självklart kände A-V på sig detta och startade ett bråk innan hon skulle iväg till skolan. Mormor, som i vanliga fall måste hålla sig borta pga pandemin, skulle gå med dom till föris och skolan. Hon väntade på trappen ute i kylan och A-V satt på golvet i hallen och vägrade ta på sig sina täckbyxor. Jag blev arg och hon skrek och grinade. När de gått kände jag mig som världens sämsta mamma. Det gör man ofta tycker jag. 

Jag gick in till E som lagt sig i sängen för att sova lite efter att han väckt och gjort iordning barnen. Sa "ska vi kissa på en pinne?" och gick in på toaletten. Han vågade inte följa efter. Händerna var skakiga när jag öppnade paketet från Falun och jag kissade onödigt länge på stickan. Tittade ner och såg att kontrollstrecket syntes tydligt. Blev sittande på toaletten och tittade ett tag. Såg att det inte skulle bli ens en liten antydan till ett spökstreck. Ropade det till E. Satt kvar och tittade. Kände hur orken bara rann ur mig. Jävla helvetes skit!

Jag gick tillbaka till sängen och vi kramades ett tag. Var överens om att vi båda vågat hoppas lite ändå och att vi återigen låtit oss tro att det skulle gå "lätt". Jag gick och duschade och grät en stund men sen stängde jag av känslorna. Åkte till stan och tatuerade hela låret och lät smärtan från nålen ersätta det jag kände i kroppen.

Jag ringde aldrig Falun utan ska göra det idag. Hela natten hade jag ångest och tänkte på hur fan vi ska fixa detta. Alla pengar som ryker. Vi försöker spara till ett nytt badrum. Skulle vilja gifta oss nån gång. Vi har varit tillsammans i 20 (!!) år men något bröllop ser det inte ut att bli. 18 000 har Falun höjt frysförsöken till nu. Det är ju fan inte klokt vad mycket pengar! Och stöter mig kropp bort embryon hur fan mycket kommer vi kunna punga ut innan det går? Eller innan vi inte orkar mer? Tänk om det aldrig mer blir barn? Klarar jag det? Vi? Hur mycket går mitt mående ut över barnen redan? Vad missar jag? 

Jag ringer Falun kl 10. Vet inte vad jag gör om de vill sätta mig på Letroxol igen. Kan jag erkänna att jag självmedicinerade Menopur förra gången? Kommer det att engagera sig i att sätta in något som hjälper embryot att fästa eller ska vi bara fortsätta att anta att min kropp bara kommer att till sist godta en graviditet? 

Kommer jag att gråta när jag ringer? Vet inte. Har inte släppt ut gråten än. Den sitter i halsen som en äcklig klump men kommer inte ut. Om jag mår såhär efter ett första misslyckande, hur ska jag klara av den resan som vi ska göra? Om den blir lång...

Förvånande nog var resten av ruvardag 11 otroligt lugn. Lite småattacker av hugg och stick i äggstockarna men annars inget speciellt. Jag är tröttare än vanligt men det kan bero på både progesteronet och mörkret. Jag åkte till gymmet och körde ett styrkepass med Amanda vilket är det enda som får mig att inte tänka (och googla). Resten av kvällen låg jag i soffan bredvid E och slumrade. Natten var också lugn vilket var skönt. Innan jag la mig fick jag ett meddelande från min tatuerare att han har en tid imorgon som är min om jag vill ha den. Jag bokade den och tänker att om det blir ett minus imorgon får jag trösta mig där. Får vi ett pluss går tiden till min syster. Hoppas!

Idag är det dagen före testdagen och jag börjar bli riktigt nervös. Ibland känner jag mig faktiskt gravid. Men det går väldigt fort över. Det kan vara för att jag nog börjar bli lite förkyld igen. Och för att jag sover dåligt på natten. 

Ruvardag 12:

Trött. Somnade på lunchen under ett täcke i soffan. 

Lite ont i halsen och känner mig hängig. Svettas på natten och har svårt att sova.

Kanske lite hungrigare än vanligt men är ju iofs alltid hungrig pga tränar varje dag.

Ont i huvudet. 

Brösten gör lite ont ibland när jag tar på dom utanpå tröjan. Bröstvårtorna inte direkt så onda. Ibland kan det sticka lite i sidorna.

Lite mensvärksont under dagen. Crinonen rinner och gör mig livrädd för att gå på toaletten.

Jag känner liksom pulsen i livmodern på nått sätt. 

Skicka på översättning eller översätta själva.

Natten mot idag (ruvardag 11) var ett rent helvete. Redan i soffan på kvällen fick jag en bekant äckelkänsla i magen. Runt mitten på magen och långt ner. Hela kroppen skrek "MENSDAGS!". Vi la oss kort därpå och då satte det igång. En sån fruktansvärd mensvärkskramp i livmodern. Som eftervärkar ungefär. Jag var 100% säker på att varje gång jag kontrollerade skulle se att hela sängen var full i blod. Efter ett tag gick värken upp mot mellangärdet och det molade i bäckenet, livmodern och magsäcken. 

Jag snurrade och kallsvettades hela natten. Ibland somnade jag till men vaknade direkt av att det gjorde ont. Låg och tänkte på hur många dagar det är kvar av december och vad jag skulle säga till falun när jag ringde imorgon. 

Klockan 4 eller så kom Elvis in och bad om att få sova skavfötters med mig. Han brukar oftast gå till A-V på nätterna nu så det var mysigt att få känna hans små varma ben mot mina. 

När jag vaknade imorse hade det fortfarande inte kommit något blod. Det ilar ut med ljumskarna och jag fick ta min medicin mot magkatarr för att ta bort en fruktansvärd halsbränna. Annars känns det som förut fast lite tröttare såklart pga noll sömn. Det är tacksamt ändå att behöva jobba hemma nu under pandemin. Jag sitter i soffan med ljuset släckt i hela huset. Så fort det är dags för fika eller lunch lägger jag mig ner under A-Vs täcke och sover. Dricker te i tystnaden. Skönt.

Ruvardag 11:

Halsbränna och lite ont i halsen pga detta.

Brösten är lite... inte ömma. Men det kan sticka lite i sidorna ibland. Annars väldigt ofylliga och ogravidiga.

Det stramar och ilar i ljumskarna. Småsticker i äggstockarna då och då. Speciellt i vänster sida.

Magen känns som om jag ska få diarré hela tiden men så blir det inte.

Trött pga sover inte.

Huvudvärk pga sover inte.

Nedstämd och har dåligt tålamod pga... ja. Allt.

Som väntat är det även denna gång ren pest och pina att ruva. Jag har gått igenom varenda familjelivstråd, varje blogginlägg och jämfört minsta lilla känning med hur det var den gången vi lyckades med Elvis. Känner verkligen att jag håller på att tappa greppet ibland.

Ruvardag 6 kom den jäkla Crinonen ut i rosa klumpar, vilket såklart gjorde mig panikslagen. Fast man tycker att jag borde lärt mig. Sen dess har det kommit lite laxrosa rester från den där hemska gelen i omgångar. De gör mig lika panikslagen varje gång. Jag får liksom stålsätta mig för att torka... i övrigt har känningarna varit rätt konstanta. Vissa gånger har jag haft en bra känsla och för ett litet tag trott att det fungerat. Andra gånger, typ nån minut senare, är jag alldeles säker på att det inte tagit sig. Samma tanke som förra gångerna: "Det räcker inte".

Det som håller mig över ytan är träningen då jag släpper alla tankar på känningar hit eller dit. Jag har inte slagit av på något tempo utan gör det som känns bra för kroppen.

Symptom de här dagarna:

Trött på kvällen. Det sticker i ögonen och jag skulle nog kunna somna i soffan om jag bara tillät mig själv att ligga ner.

Fryser och svettas om vartannat.

Sover svindåligt. Vaknar och kan inte somna om. 

Svettas något otroligt på natten. Jag vrider och vänder mig och känner hur täcket är alldeles blött.

Brösten spänner lite, sticker lite i sidan någon gång under dagen och ibland kan det ila i dom när jag tar på dom. Inte alls känsliga bröstvårtor eller så som jag hade när vi lyckades sist. Dom är liksom ovanligt ofasta just nu vilket är störigt som tusan.

Huvudvärk ofta som sitter i pannan. Däremot är jag inte superkänslig mot värme som sist. Jag sticker in huvudet i ugnen då och då (ja på riktigt) för att kolla. Andas djupt inne i te- eller kaffemuggen för att analysera. Igår i bastun så gjorde det ont men vet inte om det var inbillning.

Mensvärk och det sticker och ilar kring ägstockarna. Det kommer några attacker om dagen med jobbig värk.

Crinonen rinner och är irriterande. Är rädd varje gång jag ska sticka in den där pinnen.

Nytt för idag ruvardag 10 är att jag börjar känna mig förkyld. Hoppas det inte är Covid.

Testdag om tre dagar. Undrar om vi kommer att komma dit.

Jag visste ju att det är terror med ruvardagarna men på något sätt var jag ändå inte beredd. Fyfan vad det går segt. Det värsta tycker jag är att jag inte känner någonting alls. Inte ens progesteronet känner jag av. INGENTING i brösten alls. Vid det här laget, i min naturliga stuliga oägglossande cykel, så ömmar brösten veckorna innan mens. Nu har jag dessutom tillfört Crinone två ggr/dagen men INGENTING.

Inatt vaknade jag runt 5.30 helt svettig och med panikkänslor. Det var länge sedan jag kände mig så TOM. Det kändes som om jag saknade både äggstockar och livmoder. Ingen huvudvärk, inget illamående, inget stick i livmodern (förutom lite lite ruvardag 1) och det är SÅ många dagar kvar. Dessutom kom Crinonen ut rosa/orange på ruvardag 3 vilket fick mig att tappa modet så himla mycket. 

Ska ändå försöka lista vad jag känner:

Ruvardag 4

Ilande värk i höfterna och ländryggen. Beror nog till 99% enbart på en träningsrelaterad skada jag dragits med ett litet tag.

Ibland lite mensvärkskänning. Ibland känns det vid äggstockarna som under en stimulering.

Nedstämd.

Första december idag och testdag om 9 dagar. Jag vet inte hur jag ska få dagarna att gå men jag ska börja med att värma julgröt, tända ljus och se på julkalendern med barnen i soffan.

12.30 skulle vi vara på plats i kliniken så för att inte stressa så begav vi oss iväg så tidigt som möjligt. Mamma hämtade barnen för att skjutsa till skola och förskola så direkt efter en massa pussar och kramar satte vi oss i bilen och körde mot ljuset. 

Pga väglaget så tog vi det lugnt. Stannade för att köpa kaffe och fika i Tönnebro. Lyssnade på p3 serie under hela färden. Det var mörkt, varm och mysigt. Väldigt likt hur det kändes sist. Lite som att kastas tillbaka i tiden.

Så redo.

Vi strögick en sväng i centrala Falun tills det var dags att checka in på kliniken. Det var tomt på folk och efter "incheckning" fick vi sitta utanför entrén i korridoren. Efter bara någon minut kom en kvinnlig läkare i full mundering för att hämta mig. Pga pandemin får Emil inte följa med denna gång heller. Vi pussades hejdå och han gick till bilen för att sova lite.

Det var helt tomt på avdelningen. Tydligen var jag sist ut för dagen. Jag fick ett hårnät och en sjukhusrock att ta på mig utanpå kläderna. Plockrummet var varmt och mörkt som vanligt och jag fick rabbla mina personuppgifter till embryologen som väntade där inne. Sen fick jag se vår blastocyst på skärmen. 

"Ja det här är er blastocyst. Och ni har ju 7 kvar i frysen då. Den här har en del kvar att utvecklas" sa läkaren och jag blev tillfälligt dum i huvudet och frågade inte alls några följdfrågor. Nu såhär efteråt vill jag ju såklart veta vad det betyder. Är det dåligt? Hade den inte kommit så långt som de ville? Är den av sämre kvalité? Inget frågade jag. Jag bara fotade och skickade till Emil.

Efter detta var det dags för stolen - sättas fast med den där mysiga grejen som låser livmodertappen och så tvätten med bomullstopsen. Läkaren kollade med ultraljud och kunde konstatera att jag ägglossat fint från vänster äggstock *YEY* och slemhinnan var tjock och fin. Hon pratade om våra blastocyster i frysen och sa "ja du hinner ju få flera barn om du vill". Jag berättade lite om A-V och Elvis, att de var gjorda där och att de är från samma plock. Hon log och sa "ja jag vet jag läste på om dig innan". 

Mm detta blir isåfall tredje och sista barnet sa jag och skrattade till. Det lät så märkligt att säga det. Tredje barnet. 

Läkaren satte dit katetern i livmodertappen och ropade "nu är vi redo" varpå embryoligen och kom ut en en spruta med en liten hängande plastslang. Där i låg vår blastocyst. Gud så skumt det är alltså. Läkaren förde upp slangen i katetern och jag kände hur det stack till några gånger i livmodern. Ett VUL efteråt konstaterade att den låg jättefint. En liten cirkel strax ovanför slemhinnan.

Efter det var det hopp ner ur stolen och av med alla kläder. Jag fick träffa en barnmorska som gav mig ett graviditetstest och ett testdatum - 10 december. Hon visade mig in till ett rum som jag direkt kände igen som det rum jag låg i när jag fick droppet efter vårt frysförsök som resulterade i Elvis. Hon satte nålen och sen var det bara att ligga där nån timme medans droppet sakta gick in i kroppen.

Fort var det gjort och jag kunde bege mig ut mot Emil. Klockan var bara runt 13.30 så vi bestämde oss för att köra hemåt direkt medans det var ljust. 

Dagarna innan vårt FET var jag otroligt nervös för att bli sjuk. Covid ökar lavinartat också i vår kommun och det är många sjuka runtomkring oss. Jag åt vitaminer och drack ingefärashot som en galning och varje minsta lilla raspighet i rösten på mig eller någon i familjen gjorde mig rädd. Det kändes som om dagarna gick i ultrarapid. Vi stod i valet och kvalet om vi skulle sova över en natt i Falun eller om vi skulle hem samma dag. Barnen var tvungen att vara hos min mamma under tiden och vi var rädda för att de skulle bli sjuka.

Vi hänger utmhus med familj och släkt. Här är en bild från ett utekalas där vi firade min kusin som fyllt 25. Vi promenerade ihop, matade änder och fikade.

Det kändes ju verkligen inte på något sätt bra eller säkert att på egen hand medicinera med menopur innan det sista VUL:et men jag hade inget val. Läkaren vägrade ge mig en ordination på någon dosering samtidigt som sjuksköterskan i princip erkände över telefon att det antagligen inte skulle gå med så dålig tillväxt. Jag injicerade 75 ie varje kväll tills den sista droppen från menopuren jag använt innan äggplocket. Det räckte precis till den 17:e då det var dags för VUL igen. Jag var SÅ nervös men det fick verkligen bära eller brista. Hade inga höga förhoppningar alls när jag la mig i stolen. 

Till en början såg jag en äggstock med väldigt små äggblåsor och hann tänka alla möjliga svordomar. Slemhinnan nästa anhalt. Den såg bra ut nu på runt 11 mm. Så gick staven vidare mot vänstersidan med ytterligare 100 små blåsor och så äntligen sa hon "men se där!" och en stor blåsa syntes på skärmen. Jag hade räddat det!! Så så så himla skönt. Hon mätte den till runt 14 mm (tydligen är de ovala så den var 17 mm på ena håller och något mindre på andra så totalen blev runt 14).

"Och du gjorde det här bara på EN dos Letrozol?" frågade Malin (läkaren) och jag vågade inte säga något annat än ja. Funderade i huvudet på om jag skulle erkänna för henne och om hon skulle förstå eller om hon skulle skvallra för Falun. Hon hade antagligen inte sagt något men jag höll det ändå för mig själv.

Väl hemma ringde Falun och gav mig tid för Ovitrelle den fredagen 20 November samt ett FET på fredagen den 27:e. Lättnaden! och sen paniken....

Jag förstod ju att jag behövde fortsätta med menopuren fram till Ovitrellen och jag hade mer på recept. MEN när jag hämtat barnen från förskola och skola och bara skulle springa in lite fort på apoteket så var det slut på Menopur. I HELA STADEN. I HELA KOMMUNEN! Jag åkte runt med två sura barn i bilen till två andra apotek men samma svar överallt. Tillslut var det en snäll kvinna i personalen som ringde till Härnösand och kollade och som tur var fanns det en förpackning kvar där. Ca 100 meter från kliniken jag gjort VUL på tidigare under dagen... De skulle stänga om 1.5 timme och jag bor ca 1 timme därifrån så det var bara att fortsätta köra dit med barnen i bilen. Vi lyssnade på musik och jag mutade med glass så så mycket gnäll blev det ändå inte.