Natten mot idag (ruvardag 11) var ett rent helvete. Redan i soffan på kvällen fick jag en bekant äckelkänsla i magen. Runt mitten på magen och långt ner. Hela kroppen skrek "MENSDAGS!". Vi la oss kort därpå och då satte det igång. En sån fruktansvärd mensvärkskramp i livmodern. Som eftervärkar ungefär. Jag var 100% säker på att varje gång jag kontrollerade skulle se att hela sängen var full i blod. Efter ett tag gick värken upp mot mellangärdet och det molade i bäckenet, livmodern och magsäcken. 

Jag snurrade och kallsvettades hela natten. Ibland somnade jag till men vaknade direkt av att det gjorde ont. Låg och tänkte på hur många dagar det är kvar av december och vad jag skulle säga till falun när jag ringde imorgon. 

Klockan 4 eller så kom Elvis in och bad om att få sova skavfötters med mig. Han brukar oftast gå till A-V på nätterna nu så det var mysigt att få känna hans små varma ben mot mina. 

När jag vaknade imorse hade det fortfarande inte kommit något blod. Det ilar ut med ljumskarna och jag fick ta min medicin mot magkatarr för att ta bort en fruktansvärd halsbränna. Annars känns det som förut fast lite tröttare såklart pga noll sömn. Det är tacksamt ändå att behöva jobba hemma nu under pandemin. Jag sitter i soffan med ljuset släckt i hela huset. Så fort det är dags för fika eller lunch lägger jag mig ner under A-Vs täcke och sover. Dricker te i tystnaden. Skönt.

Ruvardag 11:

Halsbränna och lite ont i halsen pga detta.

Brösten är lite... inte ömma. Men det kan sticka lite i sidorna ibland. Annars väldigt ofylliga och ogravidiga.

Det stramar och ilar i ljumskarna. Småsticker i äggstockarna då och då. Speciellt i vänster sida.

Magen känns som om jag ska få diarré hela tiden men så blir det inte.

Trött pga sover inte.

Huvudvärk pga sover inte.

Nedstämd och har dåligt tålamod pga... ja. Allt.