Jag visste ju att det är terror med ruvardagarna men på något sätt var jag ändå inte beredd. Fyfan vad det går segt. Det värsta tycker jag är att jag inte känner någonting alls. Inte ens progesteronet känner jag av. INGENTING i brösten alls. Vid det här laget, i min naturliga stuliga oägglossande cykel, så ömmar brösten veckorna innan mens. Nu har jag dessutom tillfört Crinone två ggr/dagen men INGENTING.

Inatt vaknade jag runt 5.30 helt svettig och med panikkänslor. Det var länge sedan jag kände mig så TOM. Det kändes som om jag saknade både äggstockar och livmoder. Ingen huvudvärk, inget illamående, inget stick i livmodern (förutom lite lite ruvardag 1) och det är SÅ många dagar kvar. Dessutom kom Crinonen ut rosa/orange på ruvardag 3 vilket fick mig att tappa modet så himla mycket. 

Ska ändå försöka lista vad jag känner:

Ruvardag 4

Ilande värk i höfterna och ländryggen. Beror nog till 99% enbart på en träningsrelaterad skada jag dragits med ett litet tag.

Ibland lite mensvärkskänning. Ibland känns det vid äggstockarna som under en stimulering.

Nedstämd.

Första december idag och testdag om 9 dagar. Jag vet inte hur jag ska få dagarna att gå men jag ska börja med att värma julgröt, tända ljus och se på julkalendern med barnen i soffan.

12.30 skulle vi vara på plats i kliniken så för att inte stressa så begav vi oss iväg så tidigt som möjligt. Mamma hämtade barnen för att skjutsa till skola och förskola så direkt efter en massa pussar och kramar satte vi oss i bilen och körde mot ljuset. 

Pga väglaget så tog vi det lugnt. Stannade för att köpa kaffe och fika i Tönnebro. Lyssnade på p3 serie under hela färden. Det var mörkt, varm och mysigt. Väldigt likt hur det kändes sist. Lite som att kastas tillbaka i tiden.

Så redo.

Vi strögick en sväng i centrala Falun tills det var dags att checka in på kliniken. Det var tomt på folk och efter "incheckning" fick vi sitta utanför entrén i korridoren. Efter bara någon minut kom en kvinnlig läkare i full mundering för att hämta mig. Pga pandemin får Emil inte följa med denna gång heller. Vi pussades hejdå och han gick till bilen för att sova lite.

Det var helt tomt på avdelningen. Tydligen var jag sist ut för dagen. Jag fick ett hårnät och en sjukhusrock att ta på mig utanpå kläderna. Plockrummet var varmt och mörkt som vanligt och jag fick rabbla mina personuppgifter till embryologen som väntade där inne. Sen fick jag se vår blastocyst på skärmen. 

"Ja det här är er blastocyst. Och ni har ju 7 kvar i frysen då. Den här har en del kvar att utvecklas" sa läkaren och jag blev tillfälligt dum i huvudet och frågade inte alls några följdfrågor. Nu såhär efteråt vill jag ju såklart veta vad det betyder. Är det dåligt? Hade den inte kommit så långt som de ville? Är den av sämre kvalité? Inget frågade jag. Jag bara fotade och skickade till Emil.

Efter detta var det dags för stolen - sättas fast med den där mysiga grejen som låser livmodertappen och så tvätten med bomullstopsen. Läkaren kollade med ultraljud och kunde konstatera att jag ägglossat fint från vänster äggstock *YEY* och slemhinnan var tjock och fin. Hon pratade om våra blastocyster i frysen och sa "ja du hinner ju få flera barn om du vill". Jag berättade lite om A-V och Elvis, att de var gjorda där och att de är från samma plock. Hon log och sa "ja jag vet jag läste på om dig innan". 

Mm detta blir isåfall tredje och sista barnet sa jag och skrattade till. Det lät så märkligt att säga det. Tredje barnet. 

Läkaren satte dit katetern i livmodertappen och ropade "nu är vi redo" varpå embryoligen och kom ut en en spruta med en liten hängande plastslang. Där i låg vår blastocyst. Gud så skumt det är alltså. Läkaren förde upp slangen i katetern och jag kände hur det stack till några gånger i livmodern. Ett VUL efteråt konstaterade att den låg jättefint. En liten cirkel strax ovanför slemhinnan.

Efter det var det hopp ner ur stolen och av med alla kläder. Jag fick träffa en barnmorska som gav mig ett graviditetstest och ett testdatum - 10 december. Hon visade mig in till ett rum som jag direkt kände igen som det rum jag låg i när jag fick droppet efter vårt frysförsök som resulterade i Elvis. Hon satte nålen och sen var det bara att ligga där nån timme medans droppet sakta gick in i kroppen.

Fort var det gjort och jag kunde bege mig ut mot Emil. Klockan var bara runt 13.30 så vi bestämde oss för att köra hemåt direkt medans det var ljust. 

Dagarna innan vårt FET var jag otroligt nervös för att bli sjuk. Covid ökar lavinartat också i vår kommun och det är många sjuka runtomkring oss. Jag åt vitaminer och drack ingefärashot som en galning och varje minsta lilla raspighet i rösten på mig eller någon i familjen gjorde mig rädd. Det kändes som om dagarna gick i ultrarapid. Vi stod i valet och kvalet om vi skulle sova över en natt i Falun eller om vi skulle hem samma dag. Barnen var tvungen att vara hos min mamma under tiden och vi var rädda för att de skulle bli sjuka.

Vi hänger utmhus med familj och släkt. Här är en bild från ett utekalas där vi firade min kusin som fyllt 25. Vi promenerade ihop, matade änder och fikade.

Det kändes ju verkligen inte på något sätt bra eller säkert att på egen hand medicinera med menopur innan det sista VUL:et men jag hade inget val. Läkaren vägrade ge mig en ordination på någon dosering samtidigt som sjuksköterskan i princip erkände över telefon att det antagligen inte skulle gå med så dålig tillväxt. Jag injicerade 75 ie varje kväll tills den sista droppen från menopuren jag använt innan äggplocket. Det räckte precis till den 17:e då det var dags för VUL igen. Jag var SÅ nervös men det fick verkligen bära eller brista. Hade inga höga förhoppningar alls när jag la mig i stolen. 

Till en början såg jag en äggstock med väldigt små äggblåsor och hann tänka alla möjliga svordomar. Slemhinnan nästa anhalt. Den såg bra ut nu på runt 11 mm. Så gick staven vidare mot vänstersidan med ytterligare 100 små blåsor och så äntligen sa hon "men se där!" och en stor blåsa syntes på skärmen. Jag hade räddat det!! Så så så himla skönt. Hon mätte den till runt 14 mm (tydligen är de ovala så den var 17 mm på ena håller och något mindre på andra så totalen blev runt 14).

"Och du gjorde det här bara på EN dos Letrozol?" frågade Malin (läkaren) och jag vågade inte säga något annat än ja. Funderade i huvudet på om jag skulle erkänna för henne och om hon skulle förstå eller om hon skulle skvallra för Falun. Hon hade antagligen inte sagt något men jag höll det ändå för mig själv.

Väl hemma ringde Falun och gav mig tid för Ovitrelle den fredagen 20 November samt ett FET på fredagen den 27:e. Lättnaden! och sen paniken....

Jag förstod ju att jag behövde fortsätta med menopuren fram till Ovitrellen och jag hade mer på recept. MEN när jag hämtat barnen från förskola och skola och bara skulle springa in lite fort på apoteket så var det slut på Menopur. I HELA STADEN. I HELA KOMMUNEN! Jag åkte runt med två sura barn i bilen till två andra apotek men samma svar överallt. Tillslut var det en snäll kvinna i personalen som ringde till Härnösand och kollade och som tur var fanns det en förpackning kvar där. Ca 100 meter från kliniken jag gjort VUL på tidigare under dagen... De skulle stänga om 1.5 timme och jag bor ca 1 timme därifrån så det var bara att fortsätta köra dit med barnen i bilen. Vi lyssnade på musik och jag mutade med glass så så mycket gnäll blev det ändå inte.