Än en gång kom de här äckliga kroppshatande känslorna tillbaka. De jag kunnat leva utan så länge nu. Testdag igår och det gick åt helvete. På en sekund slungades jag tillbaka till alla jävla minus vi fått förut och jag var SÅ ARG på mig själv som faktiskt börjat hoppats. Mensen lyste ju med sin frånvaro. Jag var tröttare än vanligt och brösten gjorde ondare än innan. Det liksom pulserade i en punkt mitt i livmodern som jag tyckte mig känna igen. Där i sängen klockan 4 när jag väntade på att klockan skulle ringa och barnen skulle upp för att göra sig iordning. Där jag kämpade med en kissnödighet redan då. Där tillät jag mig att hoppas att det skulle gå vägen.

Fortfarande får jag ångest av gravtesterna och jag mådde illa och var stressad när jag klev upp. Självklart kände A-V på sig detta och startade ett bråk innan hon skulle iväg till skolan. Mormor, som i vanliga fall måste hålla sig borta pga pandemin, skulle gå med dom till föris och skolan. Hon väntade på trappen ute i kylan och A-V satt på golvet i hallen och vägrade ta på sig sina täckbyxor. Jag blev arg och hon skrek och grinade. När de gått kände jag mig som världens sämsta mamma. Det gör man ofta tycker jag. 

Jag gick in till E som lagt sig i sängen för att sova lite efter att han väckt och gjort iordning barnen. Sa "ska vi kissa på en pinne?" och gick in på toaletten. Han vågade inte följa efter. Händerna var skakiga när jag öppnade paketet från Falun och jag kissade onödigt länge på stickan. Tittade ner och såg att kontrollstrecket syntes tydligt. Blev sittande på toaletten och tittade ett tag. Såg att det inte skulle bli ens en liten antydan till ett spökstreck. Ropade det till E. Satt kvar och tittade. Kände hur orken bara rann ur mig. Jävla helvetes skit!

Jag gick tillbaka till sängen och vi kramades ett tag. Var överens om att vi båda vågat hoppas lite ändå och att vi återigen låtit oss tro att det skulle gå "lätt". Jag gick och duschade och grät en stund men sen stängde jag av känslorna. Åkte till stan och tatuerade hela låret och lät smärtan från nålen ersätta det jag kände i kroppen.

Jag ringde aldrig Falun utan ska göra det idag. Hela natten hade jag ångest och tänkte på hur fan vi ska fixa detta. Alla pengar som ryker. Vi försöker spara till ett nytt badrum. Skulle vilja gifta oss nån gång. Vi har varit tillsammans i 20 (!!) år men något bröllop ser det inte ut att bli. 18 000 har Falun höjt frysförsöken till nu. Det är ju fan inte klokt vad mycket pengar! Och stöter mig kropp bort embryon hur fan mycket kommer vi kunna punga ut innan det går? Eller innan vi inte orkar mer? Tänk om det aldrig mer blir barn? Klarar jag det? Vi? Hur mycket går mitt mående ut över barnen redan? Vad missar jag? 

Jag ringer Falun kl 10. Vet inte vad jag gör om de vill sätta mig på Letroxol igen. Kan jag erkänna att jag självmedicinerade Menopur förra gången? Kommer det att engagera sig i att sätta in något som hjälper embryot att fästa eller ska vi bara fortsätta att anta att min kropp bara kommer att till sist godta en graviditet? 

Kommer jag att gråta när jag ringer? Vet inte. Har inte släppt ut gråten än. Den sitter i halsen som en äcklig klump men kommer inte ut. Om jag mår såhär efter ett första misslyckande, hur ska jag klara av den resan som vi ska göra? Om den blir lång...