EttVanligtLiv

Alla inlägg under februari 2013

Av EVL - 25 februari 2013 15:49

Nu har äntligen förkylningen gett med sig och vi spenderade hela gårdagen med att städa ut den. Imorse firade jag och A-V genom att åka på babysången. Vi missade förra veckan så det var länge sedan vi var där. På en gång vi kom innanför dörrarna sken hon upp. Det var så roligt att se! När vi satt i ring och sjöng de första låtarna fnittrade hon förnöjt och stod upp i mitt knä hela tiden.

Imorse började vi misstänka möjlig UVI igen. Kisset luktade lite märkligt. Ja vi luktade båda två :/ man blir grymt oäcklad som förälder tydligen. Har föresten blivit en sån där som luktar efter bajs på utsidan blöjan, fastän det var typ det äckligaste jag kunde tänka mig och fastän jag sa att jag aldrig skulle göra så... Iaf så ser vi inga tecken på uvi just nu men håller koll på om hon får feber. Hoppas verkligen inte att hon får det igen. Inte bara för att det är jobbigt för henne utan också för att det antagligen skulle innebära ett fel i njurarna som måste opereras :(.

Idag frågade Es syster när vi ska ha barn igen. Det är indirekt en fråga från min svärmor för så är det alltid. Känns konstigt att de redan tänker på sånt. De fick inget svar. Vi vet ju inte ens om vi kan igen. Vi vet bara när vi vill börja försöka men det är privat. Vore skönt om inte hela släkten vet om allting i förväg denna gång.

Av EVL - 22 februari 2013 15:40

A-V är mycket bättre men jag och E är bara vrak. Jag börjar känna mig lite som en människa idag så jag fick "nöjet" att åka och handla allt sånt där nödvändigt (glass, mer glass, läsk, soppa... ja sånt). Halsen knöt såklart ihop sig redan i bilen så jag fick panikhandla och försöka djupandas så gott det bara gick. Passade på att köpa ett gott te och mörk choklad till mamma som nu också ligger hemma hos sig i influensa.

Precis innan jag gick utanför dörren började A-V att skrika otröstligt. Hon satt i Es famn i soffan och sträckte armarna mot mig. Lillhjärtat verkar ha förstått att jag ska åka iväg när jag tar på mig jackan. Jag gick in till henne och gosade ett tag och då blev hon glad. När jag gick till hallen började hon igen. Verkligen hjärtslitande!

Som om det inte var nog med en rejäl förkylning så tyckte mensen att det var jättebra läge att komma tillbaka just nu! Än så länge inte så mycket blod men väl molvärk och en välkänd känsla. Min syster som hade en hemsk upplevelse när hon födde sitt första barn tyckte att den första mensvärken påminde så mycket om värkarna att hon fick lite ångest. Jag kommer nästan inte ihåg alls hur det kändes så det blir intressant att se om jag får några flashbacks.

E var ju lite rolig idag också:
Jag - nu får jag nog mensen tillbaka känns det som
E - vad bra då kan du ju bli med barn
...
Båda - *Gapskratt*

Av EVL - 20 februari 2013 17:22

Både jag och A-V är sjuka. Jag är nästan mansförkyld, ni vet sådär så att man tror att man är dödssjuk. Vilken himla tur att E är frisk (än så länge) så att han kan ta hand om lillan. Imorgon ska han till jobbet och jag får väl droga mig med Ipren eller något för att orka.


Nu när hon är sjuk har vi märkt att hon luktar jätteäckligt! Det är snoret som verkligen stinker. Inatt när jag låg åt hennes håll började jag till och med må lite illa, så äckligt luktar det. Tydligen är bajsblöjorna också rekordhemska för alla gånger E fått byta på henne idag så har jag hört "urk, åh fyyyy f*n!", "men hur är det möjligt?" och en massa kväljningar. Kanske tur att lukt och smaksinnet är borta för mig när det är min tur att ta hand om henne imorgon ;)!

Av EVL - 19 februari 2013 10:35

Jag är som en blandning mellan Emil i Lönneberga och Madicken. När jag var liten var jag absolut bannlyst från butiker som ex Duka. Alla loakler med värdefulla föremål var off limits. Anledningen var en blandning av att inte kunna hålla mina fingrar i styr och allmän virrighet. Det sitter fortfarande i i vuxen ålder, "typiskt mig att tappa bort nycklarna till huset" "typiskt mig att råka stöta till den där vasen inne på Ikea". E tycker att det är skitjobbigt att handla med mig för jag råkar alltid ut för sånt. Jag är den där tjejen på affären som bara måste ta den understa burken i stapeln så att alla konserver åker ut på golvet i ett stort brak.


Igår hade jag några sådana "typiskt mig"-moments. Jag tappade bort jobbmobilen på kvällen så att hela familjen inklusive syster och mamma var involverad i ett stort sökande. Den hade bara "råkat" falla ut ur byxfickan. Som tur var återfanns den sent på kvällen. När vi skulle lägga oss för natten var det dags igen. A-V är fortfarande sjuk med en jätteläskig slemmig hosta samt snor som bara forsar. För att hon ska kunna andas genom näsan har jag burit omkring på en nässpray hela veckan. Hon verkligen avskyr när man petar med hennes näsa. Tror det är det västa hon vet, men igår när vi skulle sova var hon så täppt att hon hela tiden väcktes när hon försökte andas genom näsan och nappen gick ju inte att ha i. Jag gick för att hämta sprayen och då fanns den inte! Jag vet att jag hade gått och kännt på den under dagen men i ett förvirrat tillstånd under kvällen måste jag ha lagt ur den ur byxfickan eller tappat den någonstan.


Jag började riva upp sängen. Kollade igenom hela köket. Naken var jag också för jag var ju redo för sängen. Kallt var det också för jag hade lite feber. Irriterad var bara förnamnet för det är ju så typiskt mig. Tillslut svepte jag E´s jättejacka om mig och pölsade ut till bilen. Där var den såklart inte heller. Vid det här laget var A-V pissed off! Hon kunde inte få ro för hon kunde varken amma eller suga på nappen eftersom näsan var helt igentäppt.


Tillslut fick jag rusa ner i källaren som var svinkall, fortfarande naken för jag hade inte tid att ta på mig något. Jag drog med mig hennes lilla filt för att hålla mig varm men den nådde bara från axel till axel så jag stod i kolsvarta källaren, naken och arg med en bäbisfilt på huvudet och rotade igenom gamla lådor. Tillslut hittade jag en sån där revaxörpump som man har när man har mycket vax i öronen. E fick hålla i A-Vs lilla huvud och jag fick försöka suga ut så mycket som möjligt med pumpen medans hon skrek och skrek och skrek.


Tillslut kunde hon andas igen och vi försökte sova. Det gick inge bra. A-V ömsom snarkade som en perkulator, gled ner från hennes kuddberg som skulle hålla henne högt eller skrek för att nappen åkt ut. Jag frossade bredvid. E sov (fast frågar man honom så var han också vaken, men han sov).


Klockan 1 ville hon amma som vanligt. Då var hon täppt igen. Klockan 4 var hon klar med att äta/skrika/korva sig och perkulerade mellan oss igen. Hon kunde bara sova om jag gosade med hennes ena fot hela tiden. Jag låg med ryggen i en högst obekväm ställning och hade en ytterst irriterande handduksboll inkilad mellan skulderbladen.Några timmar senare ringde klockan för mig. Då vaknade hon och skrek. Jag gav välling för att hon skulle somna om ett tag och ge E lite sovmorgon men hon skrek fortfarande när jag stängde dörren.


Det var faktiskt ganska skönt att komma till jobbet och ha nära till kaffeautomaten idag. E hade det mindre roligt hemma med en bäbis som fortfarande är på dåligt humör. Denna förkylning kan gärna få släppa nu.


I tumultet igår när jag letade efter nässprayen till A-V hittade jag en vuxennässpray. Den hade jag behövt nu men tro det eller ej - jag tappade bort den! Får kanske använda revaxörpumpen när jag kommer hem :S

Av EVL - 16 februari 2013 20:55

A-V är sjuk igen :( denna gången med lätt feber, lite snor som rinner och en jättehosta. När hon sätter igång låter det jättehemskt. Hon tar i så att hon blir röd kring ögonen och hela kroppen skakar. Det låter ungefär som kikhosta enligt mamma. På dagarna kommer hostan bara lite då och då men nätterna är inte roliga. Inatt fick hon sova bredvid mig och jag pallade upp henne på min egen kudde + hennes två egna. Hela tiden vaknade hon av hostan eller snoret eller av att hon kanat ner. Inte mycket sömn för någon av oss alltså. Hoppas verkligen att det går mot det bättre nu.

Av EVL - 14 februari 2013 15:07

Idag firar vi inte bara vårt lillhjärta som fyller hela 7 månader(!) utan också mig och E som varit tillsammans i 11 år och förlovade i 6. Vi två kommer att gå ut på restaurang för första gången på länge länge och A-V ska få vara hemma med farmor och farfar och njuta.


Tänk att det redan gått 11 år. Vi har alltid varit nära varandra men efter resan till A-V känns det som om vi nästan sitter ihop. Det finns ingen L utan E och tvärtom.

   

 

Av EVL - 8 februari 2013 14:04

Oj det var verkligen ingen höjdare att gå tillbaka till jobbet. Tur att det "bara" rör sig om två dagar i veckan för mitt hjärta hade inte orkat med att sätta igång på 100% på en gång. Natten mot Tisdagen var värst. Det var så definitivt att det var slut på allt mys. Det kändes verkligen som om jag skulle överge henne på ett sätt. Låg till och med och grät ett tag innan jag kunde somna.


På morgonen ammade jag henne strax innan jag åkte iväg. Hon var så glad och skrattade åt mig när hon var mätt och belåten. Hon förväntade sig att få mysa med mig ett tag i sängen och att få somna om i min famn. Istället la jag henne tätt intill E och försvann ut ur rummet med tårar i ögonen. Det var hemst.


På kontoret hade tiden stått stilla. Det var så märkligt att vara där. Allting påminde om antingen behandlingen, barnlösheten eller graviditeten och jag står ju utanför allt det där på ett sätt, tills vi försöker få syskon. Jag satte upp bilder i varje skrå för att få känna att hon var där med mig.


Dagen segade sig fram och amningshjärnan gjorde att det tog ett ganska bra tag att komma in i arbetet igen. Jag fick bara en vettig sak gjord på hela dagen. När jag äntligen kom hem möttes jag av en uttröttad E som hade jätteont i huvudet. A-V hade inte alls kunnat somna om när jag gick och för första gången i sitt liv hade hon krävt att gå upp klockan halv 8. Ingen sovmorgon där inte. Efter den tidiga uppstigningen hade alla rutiner gått om intet och hon hade skrikit nästan hela dagen och sovit bara någon timme.


När hon först såg mig blev hon SÅ glad. Hon ville upp i min famn och tog mig i ansiktet om och om igen ungefär som för att kolla att jag verkligen var där. Det var faktiskt en härlig känsla att se henne så glad, men eftersom E var så trött var det jag som fick åka och handa. Jag var alltså tvungen att lämna henne ännu en gång och det var verkligen ingen höjdare för henne. Hon blev SÅ arg. När jag kom hem från affären ville hon nästan inte se på mig. Hon hade en anklagande blick och vägrade skratta eller ens prata sådär som hon brukade. För att muntra upp henne gick jag och badade med henne. Det är typ det bästa hon vet.


Alltså, om ni kunde ha sett hennes min. Hon var så arg men ville liksom plaska ändå. Hon plaskade i vattnet med armarna lite lojt, samtidigt som hon tittade arg på mig. Humöret höll i sig ända tills hon fick mat och somnade i min famn. Det gjorde så ont i hjärtat och samtidigt visste jag att allting kunde upprepa sig morgonen efter.


Tack och lov så gick det mycket bättre på Onsdagen. Jag ammade henne inte innan jag gick utan smög bara upp. Det var jobbigt att viska hej då men inte alls lika hjärtslitande som det var i Tisdags.


Idag är det Fredag och jag njuter, förkylning till trots. Har föreslagit för E att jag kan vara hemmafru men det gick tyvärr inte hem :) Nu ska vi snart bada. Denna gång utan arga miner!



 

 

Av EVL - 5 februari 2013 13:50

Sitter på kontoret igen för första gången sedan A-V föddes och det känns som om tiden stått stilla. Märklig känsla att vara ifrån A-V, som om jag lämnat en kroppsdel och gått till jobbet utan armar. Och utan hjärtat. I en kaffekopp hittade jag menopursprutor sen behandlingen. Jag gick på toaletten och tvållukten påminnde om så många olika stunder. Där inne har jag både myst av spegelbilden på stormagen men också gråtit ihopkurad på golvet många många gånger.


 


Fy vad jobbigt det var att gå iväg imorse och lämna henne där i sängen. Jag ammade en sista gång och hon tittade upp på mig med sitt vanliga glada morgonhumör. Jag la henne intill E och skyndade mig därifrån med tårar i ögonen. Hon förstod nog inte alls varför jag inte la mig bakom henne och snosade i nacken tills klockan blev 9 så som vi brukar. För första gången sen hon föddes kunde hon inte somna om och E fick påbörja pappaledigheten med en tidig morgon.


De har det jättebra där hemma men rutinerna verkar ha fått sig en törn. Det kommer säkert att ordna till sig om någon dag. Det är mig det är synd om ;) Så fort jag är ifrån henne så känns det som om allt det underbara som hänt bara var en dröm. Det är så självklart att hon är vår och att jag är hennes mamma men den känslan har jag mest när jag är nära henne. Det har faktiskt funnits några ggr då jag blivit rädd att jag bara inbillat mig allting. Då hon ligger och sover och då huset är tyst. En overklighetskänsla är det. Kanske kommer det alltid att kännas så, att barnlösheten satte sig så djupt att vissa känslor lätt kommer tillbaka. Jag har pyntat kontoret med bilder på henne. Överallt tittar hennes vackra ögon på mig och påminner om att hon kom tillslut. Det gör det enklare att härda ut till 17.


Att man kan älska någon så mycket!


 

 

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skapa flashcards