Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade sig plötsligt och Bullen gjorde inga seriösa rymningsförsök. Jag tränade på som vanligt med förvärkarna. Mest armar och rygg såklart och det gick inte fort, men jag kände mig stark.

På BF-dagen den 17:e November hade vi tid hos barnmorskan Caroline. Emil kunde följa med för andra gången denna graviditet (pga Covid) och det var så fint att han fick chansen att göra det iaf några gånger. 

Vi samtalde lite om hur det kändes i kroppen. Jag sa att jag hade mycket förvärkar och kanske att en liten bit av slemproppen börjat gå. Caroline sa glatt "ojoj nu kan det ske närsom. Ni kanske får barn idag tom". Vi lyssnade på Bullen och mätte magen. Hon snabbade sig eftersom jag knappt kunde ligga på rygg utan att vilja svimma. Innan vi gick pratade vi igen om förlossningen. Vad vi hade för önskemål osv. Jag sa att det enda som är viktigt är att de vet att jag blött väldigt mycket de andra två gångerna samt att jag vill hinna ta EDA innan det är för sent. Och att jag inte ville föda liggandes på rygg. Resten fick gå som det ville. Jag tänkte flyta med.

Vi fick ett papper med information om vad man skulle göra om graviditeten fortgick efter en vecka efter bf. Då skulle Bullen bli vräkt mha igångsättning. Det kändes supermärkligt att ha ett slutdatum! och det var verkligen en läskig tanke att kanske bli igångsatt. Allt jag hört om det är att det blir intensivt och kanske ett snabbare och ondare förlopp än om man kommer igång av sig själv. Vi skulle iaf ringa ett nr kl 8 den 25:e November om Bullen inte kommit då. Jag tänkte aldrig att det skulle bli så.

Jag firade bf med ett gympass. Precis som med Elvis så kände jag mig inte klar. Jag längtade inte intensitvt till förlossningen och att det skulle vara över. Det kändes snarare lite ledsamt att det snart skulle vara över, krämpor till trots. Jag gillar mig själv mycket mer när jag är gravid och det är så fint att få bära ett barn. Verkligen så speciellt.

Dagarna kom och gick. Vi hann med att plocka undan studsmattan och utemöblerna från gården, baka lussekatter att fylla frysen. Jag jobbade på som vanligt hemifrån, och tog kaffepauserna i soffan. Hade sagt att jag skulle jobba fram till bf den 17:e November men eftersom allt var fortsatt så lugnt så fick dagarna bara gå. Det kändes overkligt att det skulle komma en bäbis. Tittade ofta på vagnen och förlossningsväskan som stod i hörnet i vardagsrummet och tänkte att det aldrig skulle bli dags att använda dom.

Anna-Vera gav mig sin amulett som hon köpt för egna pengar och sa att den skulle ge mig kraft inför förlossningen. Så himla fint. Den fick hänga runt halsen tills Bullen kom ut och den gav mig verkligen kraft.

Tillslut närmare sig den 25:e med stormsteg och jag började inse att det kanske skulle bli igångsättning ändå. Fastän jag ville ha kvar Bullen så länge som möjligt försökte jag få värkarna att komma igång av sig själv. Jag åkte till Ikea och sprang omkring där (eller ja sprang och sprang. Jag vaggade snabbt och fick stanna ibland pga att det gjorde så ont i fogarna) samt tog raska promenader med Emil.

Pustar ut efter Ikea. Jag och en liten tant satt tysta vid samma bort och fikade. Imorgon skulle det bli igångsättning om Bullen inte plötsligt fick för sig att ta sig ut på egen hand.

Telefonen var smockfull med filmer av stormagen och Bullens rörelser för jag ville så desperat ha kvar det. På kvällen köpte vi godis och såg en film i bion. Jag bar de tunga kassarna från affären och hoppade med dom i handen ute på parkeringen för att locka igång något...men så tillslut var det bara timmar kvar innan den 25:e och jag låg i sängen och hade ångest. Kl 8 skulle jag behöva ringa för att få en tid för igångsättning. Så overkligt, och det kändes som om jag inte hade någon kontroll alls över situationen.

På morgonen tog min mamma barnen till skolan och jag och Emil vankade nervösa omkring i huset. Hjärtat nästan flimmrade i bröstet kändes det som. Eftersom jag inte hade några värkar så kändes det liksom ännu mer overkligt att det skulle vara dags nu. Mamma kom tillbaka lite senare med sin dator för att jobba hemifrån oss och för att kunna sova här med barnen om det behövdes. Klockan slog 8 och nervös som tusan ringde jag numret på lappen som gick till specialistmödravården på sjukhuset. En trevlig och varm kvinna svarade och tog mina uppgifter. Till vår förvåning var det helt fullt på förlossningen och de kunde inte ge mig en tid idag men hon ville ändå kolla hur Bullen mådde med CTG och även göra en hinnsvepning. Vi fick en tid lite senare på dagen för detta. Vilket antiklimax :D Jag blev glad för att få lite mer tid och kanske skulle kroppen komma igång av sig själv efter en svepning. Den kanske bara behövde en liten knuff i rätt riktning?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...

Har inte orkat uppdatera här alls. Vecka 8-11 har varit som en lång infuensa och magsjuka på samma gång. Som tur är har jag inte behövt kräkas men det har varit nära. Jag har gått mellan jobbdatorn och sängen hela dagarna men som av ett under har jag...