Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.

Sommaren kom och gick och magen och Bullen i den växte. Pga pandemin fick inte E vara med på RUL men jag hade en supermysig barnmorska som tog sig tid och filmade en massa som jag sen kunde skicka till E på jobbet. Han fick gå iväg till ett hörn och gråta en skvätt. Måste vara jobbigt att inte få vara med.

Jag har fortsattt med träningen genom hela graviditeten och tom blivit starkare (i armarna). Det var otroligt jobbigt i början då tröttheten och illamåendet gjorde mig galen men mellan kanske vecka 14-32 har varit toppen. Efter det började småkrämpor som foglossning smyga sig på. Den där bekanta känslan av att inte riktigt sitta ihop mellan benen. När jag sov på natten (med en stor haj mellan benen som jag snott av A-V) och skulle vända på mig kunde bäckenet knäcka till som ett högt pistolskott. Numera är jag van att hålla ihop knäna och vända mig långsamt i liksom fyra omgångar.

Vecka 38:

Precis som med de andra barnen i magen kan jag inte sova så bra på min vänstra sida. På en gång börjar magen (magsäcken?) låta och jag måste liksom rapa :D Kommer ni ihåg en sån där leksak man hade när man var liten? En stav liksom som lät roligt när man vände den åt olika håll? Exakt så låter kroppen när jag ligger på vänster sida. Har också haft nätter med EXTREM halsbränna då jag fått halsat minst tre samarin pga detta och sen sovit sittandes.

Efter vecka 30 blev det svårt att ligga på rygg och en gång höll jag på att svimma inne hos barnmorskan. Från den veckan har jag också haft stark känsla av andnöd och många kvällar har jag stått på alla fyra i soffan och haft panik över att inte få tillräckligt med luft. BM har förklarat att pga att jag fött två barn förut så finns det mycket plats i bäckenet. Bullen ligger liksom som hen vill och det är, precis som med de andra två, gärna precis under höger revben. Jag känner små hälar eller fötter eller knän som drar på insidan av min vänstra och högra sida. När de är där tar jag tag i dom och gosar med dom. Får nästan panik av att inte få känna detta sen. Det är verkligen magiskt.

Jag känner ingen pepp inför förlossningen vilket gör mig ledsen och lite rädd. Med Elvis var jag superpeppad, även om jag gärna hade varit gravid lite längre än bf+3. Nu är jag mest orolig. Vet inte om det beror på att jag tyckte det var rätt traumatiskt på slutet när jag snurrade bort i lustgasen som jag inte ville ha och sen slutade det inte blöda förens en läkare kom in och körde upp hela näven i livmodern. För att förbereda mig går jag på gravidyoga med Therese precis som förra gången och det har hjälpt mycket. E är mer beredd att vara ett stöd för mig denna gång även om det blir som sist att jag sluter mig och vill vara ifred.

Ett tag trodde BM att Bullen vänt sig med huvudet uppåt och jag fick ett ultraljud för att utesluta säte. Det var första gången som jag kände att jag ändå ville föda vaginalt och skulle bli ledsen om det inte blev så. Det var en fin känsla fastän jag var orolig. Som tur var såg vi direkt en liten, eller rätt så stor, Bulle som låg och sög på sin stortå med huvudet neråt i mitt bäcken. Stortån var 1cm (!!!). Vi hade tur med barnmorskan även denna gång och E fick följa med in. Det var första gången sedan det tidiga ultraljudet som han fick se sitt barn. 

Vi håller på att renovera vårt stora badrum på övervåningen och det har varit ett evighetsprojekt verkligen. Alla toaletter har blivit berörda och allt vatten i hela huset har dragits om. Har knappt fått bada någonting alls under graviditeten och det är ledsamt. Badkaret står i hallen nu i kartong :( Istället får jag duscha ofta. Varje gång sjunger jag mormors låt "I min blommiga blå krinolin" för Bullen, precis som jag brukade göra med de andra barnen när jag väntade dom.

Bullen är superaktiv i magen i omgångar. Jag säger godmorgon när jag känner att hen vaknar runt frukost och så smeker jag magen och myser med de kroppsdelar som sticker upp. Hen rotererar rätt ofta ner mot ligamenten i bäckenet nu och jag känner fladdret av små händer där nere. Ovanför naveln sticker rumpan ofta ut. Bullen verkar vig för hen kan sträcka ut sig så att det blir två små bullar stora som en fot eller knä långt ut mot min högra och vänstra sida samtidigt.

Allt är klart här hemma (förutom badrummet då) och det känns så märkligt att ha en barnvagn och skötbord igen. Det är svårare för oss att förstå att det kommer ett barn denna gång. Men SÅ underbart.

Magen är stor och trycker på väldigt. Det känns som om jag ska sprängas ibland. Naveln har varit utplånad några veckor och nu börjar den nästan puta utåt istället. Jag går omkring i mjukisbyxor eller ett par superstretchiga tajts här hemma. När jag måste till kontoret (varje tisdag och torsdag) så har jag ett par gravidbyxor och två tröjor jag får varva med. De sitter åt och gör mig svimfärdig varje gång. Tror inte jag varit på kontoret en gång utan att känna panik över att jag kanske svimmar. Svetten har runnit längst ryggen och jag har fått stänga dörren till kontoret och lägga huvudet mellan benen ett tag.

Några gånger har jag trott att det varit dags. Senast natten till lördag denna vecka 38. Magen har kajkat ur och svidigt/värkt osv och i lördags hade jag också en konstant molande mensvärk. Försökte klocka dom för att se om det gick men utan framgång. Jag tog det lugnt med träningen i några dagar och det har lugnat ner sig. Vill verkligen inte föda tidigt. Även om Bullen är färdigbakad där inne nu. Jag vill ha kvar det magiska vi har tillsammans ett tag till.

Mina cravings är och har varit:

Iskallt vatten med is i. Sen knaprar jag i mig isen när den smält lite. Har alltid ett gäng isbitar på g i frysen.

Sura äpplen, helst Aroma.

Iskalla morötter.

Yoggi med körsbärssmak.

Riskakor med ostsmak.

Nu på slutet - Julmust! OMG

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...

Har inte orkat uppdatera här alls. Vecka 8-11 har varit som en lång infuensa och magsjuka på samma gång. Som tur är har jag inte behövt kräkas men det har varit nära. Jag har gått mellan jobbdatorn och sängen hela dagarna men som av ett under har jag...