Först om främst, tack! för alla fina och stödjande svar/tips ang mitt förra inlägg. Jag ska svara och godkänna dom så fort jag får tid över.

Här hemma går vi vuxna omkring som två yra höns. Höns som lever i förnekelse och en känsla av att vi liksom bara drömt alltihop. Att det ska komma en bäbis, ett till bar, en ny individ...det kan vi liksom inte ta in. Flera gånger går snacket typ såhär:

(Vi lagar mat tillsammans)
Jag - Fattar du att vi snart ska vara med om en förlissning igen?!
E - Näe herregud!
Jag - Vi kan liksom ha två barn... Imorrn eller inatt. Helt plötsligt bah!
(E ser ut att grubbla)
E - Aaaa
Jag - Jag menar, här står vi och gör pizza. Vi kanske inte ens får äta den. Mitt vatten kanske går typ nu och sen är det bråttom...
E - Men sluta du gör mig nervös!
Jag - Eller så äter vi den men sen går vattnet inatt och vi åker på förlossningen och så kräks jag upp pizzan där...
E - Nä nu måste jag gå på toa!
(Han rusar iväg och jag står kvar)
...
(Jag går efter honom)
Jag - Men du, jag vill inte kräkas! Tror du jag måste det denna gång?! Det vill jag inte!
E - Nu får vi sluta prata om det här!

Ja. Vi är duktiga på att skruva upp varandra. Mest påverkar min nervositet tydligen Es stackars mage. Idag åkte jag iväg på ett fotouppdrag och innan jag åkte sa jag att jag hade som mensvärk. Spekulerade i om det tänkte dra igång. Sen åkte jag och E fick springa på toa flera ggr tills jag kom hem igen.

Den här overklighetskänslan tycker jag är större nu än första gången, märkligt nog. Är rädd varbe gång jag varit och kissat. Tänk om slemproppen gått! Vet inte hur jag kommer att reagera men det blir antagligen inte bara med ro.


Det vi kommit fram till iaf är att det bara blir att "följa med" även denna gång... Och att det är ok att E går på toa hela tiden. Det är ljudisolerat på förlossningen ;)