Någon slags extrem tröttma har tagit över mig sen i helgen. Vi gick in i vecka 34 och i samband med det bara small det till. Kanske ville jag för mycket med julklappsinhandling och fika hit och dit, kanske är det liksom bara såhär det ska vara nu. Att vara höggravid på vintern har säkert sina fördelar också men just nu kan jag bara tänka på hur bekvämt det var på sommaren. Ljusa dagar och kvällar. Lite kläder på sig. Man behövde inte bekymra sig över att man inte kunde stänga jackan.

Detsamma gäller för E. Jag tror att han är sympatigravid :)

Det är inte bara liksom otrolig trötthet utan också en obekväm känsla i kroppen på något sätt, som om jag har feber hela tiden. Illamåendet och huvudvärken har kommit tillbaka och jag är så galet törstig hela tiden att det kan kännas som om jag gått en kvart i Sahara bara någon minut efter att jag druckit ett stort glas vatten.

Trots tröttman så njuter jag så gott jag bara kan. Badar ofta när jag kommer hem från jobbet. Somnar i soffan. Blir serverad och myst med när E inte själv glidit in i gravidkoma. På Söndagen vaknade jag med öronsus som om jag varit på rockkonsert. Det höll i sig hela dagen och höll på att driva mig till vansinne! E googlade och läste att det kan vara en effekt av lågt järn vilket jag vet att jag har. Blev lite rädd att det skulle sitta i tills BF men tacksamt nog var det borta när jag vaknade dagen efter.

Vi var till BM i måndags för att lyssna på bäbisen. Hjärtat slog i 133 och magen hade växt en cm sen förra gången och sf är nu 32... fast det stämmer nog inte för så fort jag la mig ner sjunk barnet så djupt in i magen att BM hade svårt att känna toppen på livmodern. Jag däremot kände att h*n låg lååångt upp, nästan direkt under brösten, så jag skulle tippa på att sf-måttet är något större ändå. Järnvärdet låg på 105 vilket var en liten liten ökning sen förra besöket då det låg på 103.

Även denna gång låg barnet med huvudet neråt och jag gissar att h*n inte kommer att vända sig mer. Dessutom känner jag enbart händer och fötter och armbågar och knän som trycker ut mot ovansidan och sidorna. BM bad mig andas in och andas ut samtidigt som hon tryckte in sina fingrar i mina ljumskar. "Åh vad mysigt, kom får du känna!" skrek hon till och E fick bråttom att ställa sig bakom henne. Han la sina händer under hennes och fick känna på huvudet som låg i bäckenet. Så fint <3!! Nu kan han hålla koll på om bäbisen sjunker ner mer eller inte.

A-V charmades som vanligt och fick mest uppmärksamhet. Denna gång tyckte hon det var kul att lyssna på hjärtljuden och hon skrattade till flera gånger.

På kvällen var det dags för A-Vs allra första Luciatåg. Jag mådde verkligen pyton och funderade lite på om jag skulle behöva kräkas/svimma/glida in i koma innan vi åkte men väl på plats ute i friska luften gick det bra. Det var så fint!!! Jag höll på att tappa fotfästet och dö sötdöden när de började tåga ut från avdelningen. A-V hade valt att vara stjärngosse, något som dagiset inte hade haft på flera år. Hon var ensam om det valet så hon stod ju ut bland alla tomtar och pepparkakor. Hon sjung med så fint i de melodier hon tränat på hemma, typ "lusselelle" och "då kommer någon däääär, ja vet nog vem det är SANKTAA LUUUCIIIIAAA" osv. Då och då vickade hon på höfterna och när vi applåderade gjorde hon det med. Efter ett tag fick hon syn på oss men vinkade bara glatt och stod kvar bredvid fröken.

Det var så svårt att hålla tillbaka tårarna <3 Verkligen en stor stor stund i våra liv. Efteråt åkte vi hem och myste. Jag badade och A-V massakerade granen på julgranskulor. Vi åt lussekatter och gosade i soffan innan det var dags för henne att sova. Verkligen en dag att minnas!