EttVanligtLiv

Direktlänk till inlägg 29 juli 2016

Barnen och tiden

Av EVL - 29 juli 2016 09:42

Anna-Vera har nyss fyllt 4 år. Hon håller stolt upp fyra fingrar och vi pratar om att det snart är "en hel hand". Hon tycker att hon är stortjej och klarar det allra mest helt själv. Vill göra saker själv och ibland vill hon krypa ihop hos mig och vara så liten som en hjälplös bäbis. Jag njuter av båda stunderna.


Elvis fyller snart ett och ett halvt år, vår lilla stora grabb. Helt ofattbart att han då kommer att gå mot att vara tvååring. Det känns som igår som jag bar omkring honom i babyskyddet och han hade sin röda bäbismössa försiktigt snörad runt den lilla halsen. Samtidigt är det svårt att på riktigt komma ihåg hur det var när han var ny i världen. Det känns som om den perioden var så intensiv och så speciell att jag kanske inte hann njuta eller tänka efter. Jag glömde bort att bara vara i stunden helt enkelt. Tog inte lika mycket bilder eller filmade så som jag gjorde när A-V var liten. Nu när jag tänker efter har jag nog befunnit mig i en sorts "tidskris" en längre tid. Inte så konsitigt när jag tänker efter på vad som kan vara orsaken.


"Tvåbarnschocken" pratade man mycket om innan förlossningen och den upplevde vi verkligen sedan när vi väl var en familj på fyra. Vid tiden kring Elvis födelse skakades också både min och E´s släkter i grunden av saker som vi som par inte kunde påverka. Det är ju så... att man sällan kan påverka något själv. Det lär sig barnen just nu, att fastän viljan är så stark måste man ibland (oftast) vika sig för andra makter. Man får försöka acceptera och flyta med, eller gömma sig. Vi gjorde lite av båda.Det var en jobbig tid, som egentligen tog sin början redan när jag var i 6:e månaden då både farmor och farfar plötsligt gick bort. Det var starten på en period som jag nu efteråt ser tillbaka på som både mörk och ljus. Jag satt på deras begravningar och grät så ögonen var alldeles röda men var fortfarande i samma stund så levande och glad för Elvis som äntligen fanns där inom mig. Hjärtat kunde liksom samtidigt både rivas i tusen bitar och svämma över av lycka... Jag och E grät tillsammans ihopkurade i soffan över det som hände i hans familj samtidigt som vi myste med längtansmagen och kände lycka över det miraklet. Vi isolerade oss tillsammans från släkten och försökte koncentrera oss bara på det fina som äntligen skulle komma. Jag oroade mig för händelser i min egen släkt men försökte slå bort dom med gravidyoga och genom att köpa nya små bäbiskläder. Och så A-Vs trots som startade någon månad innan jag var beräknad...


Så när han äntligen kom hade vi inte så mycket energi över till varandra jag och E. Vi gled isär på ett sätt. Fast jag kan inte direkt förklara hur. Det var inte bra helt enkelt. Det var som en urladdning. Vi hade förändrats båda två på något sätt och behövde hitta tillbaka. Behövde acceptera varandra igen. För vi var båda helt andra människor nu än innan.Kanske var båda för upptagna med alla andra känslor än de som vi hade, eller såklart fortfarande HAR, för varandra.


Det var en underbar tid när lillebror kom men det var samtidigt oerhört påfrestande och därför känner jag att jag missat så mycket. Jag har liksom fått nån sort tidspanik när det gäller barnen. Allt har gått så fort och varit så intensivt att jag blivit apatisk. Det HAR funnits tid att dokumentera på bloggen och/eller i deras böcker men jag har inte gjort det. Jag har nästan fått panik av tanken att sätta mig och skriva ner allt för jag vill komma ihåg det som jag SER det. Som jag KÄNNER det i stunden och inte genom några ord. Jag vill STANNA tiden inte bara kunna drömma mig tillbaka. Jag känner en sån ångest över allt jag redan nu inte kommer ihåg och det jag snart kommer att glömma. Jag känner mig snuvad på den här första tiden och ju mer jag våndas över det ju mer tid förspiller jag på ångest istället för att njuta av det som är NU. Och så får jag panik över det och så går det runt och runt och runt.


Antar att det enda jag kan göra är att acceptera och flyta med. Acceptera att saker och ting går vidare och förändras. Människor kommer och går. Barn blir större och alla åldrar är underbara. E är inte statisk. Jag är inte statisk.

 
 
Ingen bild

Fia

29 juli 2016 23:04

Känner igen mig på flera sätt. Här har det också skakats om och jag försöker få grepp om allt igen. Jag läser en bok nu om förlust och sorg (muntert!) och författaren skriver att allt ska förloras och livet har aldrig lovat oss någonting. Allt vi får är plus.

Jag vill också skriva ner mer om barnen men har inte hittat någon form som passar mig. Skriver så himla dåligt för hand och på mobilen, datorn startar jag sällan. Tips?

EVL

30 juli 2016 18:42

Så sant . Man borde bli bättre på att tänka på det

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av EVL - 10 februari 2022 15:51


Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Av EVL - 15 december 2021 19:53

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Av EVL - 15 november 2021 09:18

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Av EVL - 2 november 2021 11:34

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Av EVL - 4 maj 2021 16:00

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skapa flashcards