Direktlänk till inlägg 29 juli 2016
Anna-Vera har nyss fyllt 4 år. Hon håller stolt upp fyra fingrar och vi pratar om att det snart är "en hel hand". Hon tycker att hon är stortjej och klarar det allra mest helt själv. Vill göra saker själv och ibland vill hon krypa ihop hos mig och vara så liten som en hjälplös bäbis. Jag njuter av båda stunderna.
Elvis fyller snart ett och ett halvt år, vår lilla stora grabb. Helt ofattbart att han då kommer att gå mot att vara tvååring. Det känns som igår som jag bar omkring honom i babyskyddet och han hade sin röda bäbismössa försiktigt snörad runt den lilla halsen. Samtidigt är det svårt att på riktigt komma ihåg hur det var när han var ny i världen. Det känns som om den perioden var så intensiv och så speciell att jag kanske inte hann njuta eller tänka efter. Jag glömde bort att bara vara i stunden helt enkelt. Tog inte lika mycket bilder eller filmade så som jag gjorde när A-V var liten. Nu när jag tänker efter har jag nog befunnit mig i en sorts "tidskris" en längre tid. Inte så konsitigt när jag tänker efter på vad som kan vara orsaken.
"Tvåbarnschocken" pratade man mycket om innan förlossningen och den upplevde vi verkligen sedan när vi väl var en familj på fyra. Vid tiden kring Elvis födelse skakades också både min och E´s släkter i grunden av saker som vi som par inte kunde påverka. Det är ju så... att man sällan kan påverka något själv. Det lär sig barnen just nu, att fastän viljan är så stark måste man ibland (oftast) vika sig för andra makter. Man får försöka acceptera och flyta med, eller gömma sig. Vi gjorde lite av båda.Det var en jobbig tid, som egentligen tog sin början redan när jag var i 6:e månaden då både farmor och farfar plötsligt gick bort. Det var starten på en period som jag nu efteråt ser tillbaka på som både mörk och ljus. Jag satt på deras begravningar och grät så ögonen var alldeles röda men var fortfarande i samma stund så levande och glad för Elvis som äntligen fanns där inom mig. Hjärtat kunde liksom samtidigt både rivas i tusen bitar och svämma över av lycka... Jag och E grät tillsammans ihopkurade i soffan över det som hände i hans familj samtidigt som vi myste med längtansmagen och kände lycka över det miraklet. Vi isolerade oss tillsammans från släkten och försökte koncentrera oss bara på det fina som äntligen skulle komma. Jag oroade mig för händelser i min egen släkt men försökte slå bort dom med gravidyoga och genom att köpa nya små bäbiskläder. Och så A-Vs trots som startade någon månad innan jag var beräknad...
Så när han äntligen kom hade vi inte så mycket energi över till varandra jag och E. Vi gled isär på ett sätt. Fast jag kan inte direkt förklara hur. Det var inte bra helt enkelt. Det var som en urladdning. Vi hade förändrats båda två på något sätt och behövde hitta tillbaka. Behövde acceptera varandra igen. För vi var båda helt andra människor nu än innan.Kanske var båda för upptagna med alla andra känslor än de som vi hade, eller såklart fortfarande HAR, för varandra.
Det var en underbar tid när lillebror kom men det var samtidigt oerhört påfrestande och därför känner jag att jag missat så mycket. Jag har liksom fått nån sort tidspanik när det gäller barnen. Allt har gått så fort och varit så intensivt att jag blivit apatisk. Det HAR funnits tid att dokumentera på bloggen och/eller i deras böcker men jag har inte gjort det. Jag har nästan fått panik av tanken att sätta mig och skriva ner allt för jag vill komma ihåg det som jag SER det. Som jag KÄNNER det i stunden och inte genom några ord. Jag vill STANNA tiden inte bara kunna drömma mig tillbaka. Jag känner en sån ångest över allt jag redan nu inte kommer ihåg och det jag snart kommer att glömma. Jag känner mig snuvad på den här första tiden och ju mer jag våndas över det ju mer tid förspiller jag på ångest istället för att njuta av det som är NU. Och så får jag panik över det och så går det runt och runt och runt.
Antar att det enda jag kan göra är att acceptera och flyta med. Acceptera att saker och ting går vidare och förändras. Människor kommer och går. Barn blir större och alla åldrar är underbara. E är inte statisk. Jag är inte statisk.
Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...
Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits. Sommaren kom och gick och magen...
Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...
Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se
Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 |
26 |
27 |
28 |
29 | 30 |
31 |
|||
|