Ruvardag 7 idag och på något sjukt sätt glömmer jag hela tiden bort vilken dag jag är på. Har liksom siktet inställt på Onsdag och Torsdag då det är 16 dagar från ägglossning resp. Ovitrellen. Förväntar mig inte att se blod innan och hoppas som faan att det inte ska komma något då heller. Men särskilt hoppfull är jag inte nu när det kommer lite mensvärksduster när jag sitter ner på jobbet. Tvingar mig själv att stå och jobba för att slippa knäppa upp byxorna och kallsvettas hela tiden.

Hur känns det då? Jo brösten gör fortfarande lite ont faktiskt. De svider liksom hela tiden och när jag tar på dom utanpå bh:n känns det lite som små blåmärken (fast det kan ju faktiskt vara riktiga blåmärken... det måste jag kolla, haha) Det klias lite i dom och det svider lite ut mot armarna.

Förutom det trycker det vid höfterna och på sidorna av naveln. Ibland sticker och trycker det i livmodern också men mest när jag sitter och i rätt korta stunder. Har faktiskt haft mer ont i själva magen från naveln och uppåt denna gång.

Imorse på fikat hann jag tänka att det är så skönt att slippa mensvärken och sekunden efteråt började det mola. Blev så less och trött att jag låste in mig i vilorummet på lunchen och försökte sova ett tag. (Fast först grät jag en skvätt och sen åt jag en iskall Daim. Inget är så gott som tröstchoklad) Undrar hur många ggr jag tagit det rummet i besittning? Säkert två ggr i veckan under längtansåren innan A-V och typ varje dag då jag var gravid och trött. De kan ju typ lika gärna flytta ner min dörrskylt dit istället.

E höll om mig och magen igår innan vi skulle sova och vi pratade ett tag om hur nervösa vi är. Fastän vi är så lika varandra i så mycket är det är sån stor skillnad på hur vi klarar oss igenom ruvardagarna. Jag våndas från början till slut medans han njuter av att vi är gravida tills motsatsen bevisas. Hans sätt är ju klart bättre och jag önskar att jag också vågade hoppas och glädjas.

Ruvardag 6 har varit lugn och mysig. Igår kände jag mig nere och nästan panikslagen men idag har jag kunnat tänka på annat och varit i nuet på ett helt annat sätt. Mycket såklart tack vare A-V.

Jag känner inte så mycket alls förutom ett ständigt tryck/håll/ilande vid höftbenen men liksom mer in på magen...Det känns som om någon sitter och trycker mig i magen på sidorna av naveln.

Ingen mensvärk men magsmärtor pga att magen verkar ha stannat av helt. Fy, vilka magsmärtor jag haft pga den jäkla Lutinusen. Magen är uppblåst som en ballong och det är verkligen svårt att hitta några kläder att ha som sitter bra. Idag har brösten börjat kännas lite också men bara lite stick och svid samt att de känns lite ömma om jag tar på dom med bh:n på, men det kommer och går.

Från och med imorgon går vi in i veckan då vi får veta. Oerhört skrämmande men samtidigt måste vi ju få svar. Önskar bara att jag vågade tro mer än jag gör. Önskar så ofantligt mycket att bubblan valt att stanna kvar!

Härliga underbara fina barn, som vi älskar dig och som du lyser upp vårt liv! Ord kommer aldrig att räcka till för att beskriva hur du tar upp hela vårt hjärta och hela huset. Det händer så mycket med dig hela tiden och det är oftast svårt att sätta ord på de saker vi upplever tillsammans men jag ska försöka skriva lite om hur du är nu:

Du sover fortfarande inne i vårt sovrum trots att du har en egen "stortjejssäng". Den använder vi till bokläsarsäng tills vidare. Innerst inne är jag glad att du inte vill sova i eget rum än för jag behöver höra dina andetag. Nu när du går på dagis vaknar du tidigt och oftast väcker du mig genom att kasta kudden i ansiktet på mig. När jag kikar upp på dig vill du genast till oss och när jag lägger dig mellan oss smeker du mig på kinden och säger "hej hej". Sen vänder du dig till pappa och gör samma sak för det ska vara jämnt. Det går inte att få dig att somna om och du pekar på tv:n och säger "den, den!". Barn-tv brukar hålla dig lugn i några extra minuter.

Du hjälper till så mycket. Dukar fram, städar undan, stökar fram ;), tar på dig ytterkläder och vill gärna vara med i köket. Vill alltid vara nära. Iaktar det vi gör och försöker göra likadant. Du förstår verkligen allt vi säger men vill inte gärna säga så många ord. Oftast svarar du med "ja" eller "nej".

Varje dag då jag hämtat dig från dagis och satt dig i bilen frågar jag om du saknat mig och du svarar alltid "ja"! Jag förklarar ofta att vi älskar dig och du lägger huvudet på sned som om du förstår.

Du älskar att bada och då vi inte hinner med tar du av dig kläderna och springer runt i blöjan. Ibland sölar du med vilje för att få sitta i badkaret. Vi kämpar med pottan och du gillar att få sitta på den men kissar helst utanför. Hatar att ha på dig strumpor. Ratar vissa tröjor och älskar skor, helst de gula tennisskorna från kusin Odd.

Du har ett temperament som du inte visar för så många andra än mig och pappa. Ibland blir du så upprörd att du sparkar mot oss när du exempelvis ligger på skötbordet och när du ser att vi blir ledsna vill du genast trösta. Du säger förlåt genom att smeka oss på kinden och säga "åh". Denna veckan har du börjat säga "ojojojoj" när du gjort dig illa och det blir inte bra igen förens vi blåst och pussat på ontet.

Du blir helt knäckt när vi inte är tillsammans, om jag måste åka iväg eller bara gå och duscha på undervåningen. Då ropar du "mamma" tills jag svarar men du vill aldrig något, bara höra att jag är där. Du vill inte sova med täcke och sparkar av dig det så fort du bara kan trots att dina små ben och fötter blir kalla under natten. På natten då du vaknar och vill byta blöja pekar du på kissblöjan i sömnen och säger "där", sen somnar du om medan jag byter på dig. Då brukar jag passa på att värma och pussa på benen och stoppar sen om dig rejält när jag lägger tillbaka dig.

Du älskar att leka ute och vi planerar så mycket roligt för dig att leka med i sommar.

Så har min dag varit idag. Vaknade med kramp i livmodern och det vägrar släppa. Huvudvärk, illamående och panikkänslor för att det inte verkar gå denna gången heller. Det var ruvardag fem det...

Jag känner mig fortfarande ungefär helt som vanligt och kan inte bestämma mig för om det är skönt eller om det är jobbigt. Hade det varit exakt som sist hade jag nojjat över det men avsaknad av symptom känns inte heller riktigt ok.

Det kan kännas lite i magen under dagen. Som mensvärk men oftast är det äggstockarna som det sticks i. Jag känner mig uppblåst och lite småillamående pga alla tankar som snurrar. Brösten är som vanligt med småstick i sidorna ibland. Förutom detta är det svårt att komma ihåg att jag ruvar. Försöker att inte jämföra med hur jag mådde efter ET eftersom kroppen var helt hormonbombad då. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det borde göra ont i brösten... Dom här jävla brösten.

Det har blivit så mycket svårare att känna mig hoppfull och jag är orolig att alla våra frysta små embryon ska gå åt. Då får vi aldrig veta hur A-Vs tvilling skulle se ut och det känns liksom taskigt om vi förbrukar perfekta små påbörjade liv pga att min livmoder inte fattar galoppen.

Kan man vara gravid fastän man inte direkt känner av några symptom? Känns det mindre andra gången?? Jag känner mig som vanligt fastän jag faktiskt befinner mig i ett ovanligt tillstånd.

E försöker påminna mig om läkarens ord hela tiden. "Försök vara optimistiska"... lätt för honom att säga tycker jag.

Sitter och läser min egen blogg från ruvardagarna med A-V. Det känns som en helt annan människa och jag kan inte tänka mig hur det var att tex ha ont i brösten. Blir jävligt avundsjuk på mig själv och irriterad på att jag inte kan hålla mig från att läsa.

Googleförbud har jag iallafall och nåde mig om jag söker efter något fertilitetsrelaterat!!

Dagarna segar sig fram fastän jag har mycket att göra. Ska bli så skönt med helg där E också är ledig och vi ska fylla den så gott det bara går med aktiviteter som får tankarna att sluta snurra.

Känner mig fortfarande ganska ok. Inte så superoptimistisk men inte totalnere heller. Denna gången känns det ingenting alls i bröstvårtorna så som det brukar göra efter Ovitrellen. Det sticks lite på sidorna i dom ibland men annars känner jag inte av dom alls. Igår hade jag ont i svanken och höfterna samt lite mensvärk mitt på dagen men det gick över.

Idag har jag en tryckande stickande känsla i livmodern men känner mig i övrigt helt som vanligt. Orkar inte fundera på om det är ett dåligt eller ett bra tecken. Trodde att jag skulle bli superförkyld eller liknande nu när imunförsvaret är nedsatt men än så länge *ta-i-trä* är jag frisk.

Om magen inte var uppblåst som en badboll på kvällarna skulle jag nog börja fundera på om jag drömt alltihop. Det känns mer som vid stimuleringen inför ett IVF för äggstockarna är jätteömma, speciellt på vänster sida.

E´s lillasyster ska ha barn snart och svärmor bad mig plocka ihop lite bäbiskläder som lillasystern lånat ut till oss när A-V var nyfödd. Ska passa på att göra det denna veckan så att det gör mindre ont i hjärtat.

Nästa vecka trappas nervositeten upp. Konstigt att jag har så svårt att komma ihåg att jag faktiskt kan bli gravid för just nu känns det lika omöjligt som det kändes innan A-V. Jag tittar på mig själv i spegeln och försöker komma ihåg hur det var att ha lyckats men det är liksom begravt någonstans långt inne. Kämpar varje dag med att slita tankarna från det där negativa tänket. Ber E att påminna mig om vad läkaren sa, att det ska gå. Det ska gå!

Det är ju faktiskt ganska enkelt att koppla från tankarna när man inte direkt känner något. Har inte ont i bröstvårtorna sen ovitrellen. Magen känns som vanligt om än megauppblåst. Jag hade lite tryckande mensvärk de två första dagarna men nu är det som vanligt förutom några småstick mest åt äggstockarna. Känner mig inte tom men har inga känningar mot något annat heller. Vet att det redan är bestämt där inne...

Än så länge har jag lyckats bra med att skjuta tankarna åt sidan. Accepterat att jag inte kan kontrollera. Försöker fokusera på annat, vad som helst egentligen. När tankarna kommer höjer jag volymen på musiken. Kanske sjunger jag med lite falskt.

Ikväll blir det en tuff prövning då E inte kommer hem förens kl 21.30 och jag ska vara ensam med mina tankar från det att A-V går och lägger sig. Känns som om Spotifylistan kommer att gå varm.