Vi har alltid velat ha tre barn men samtidigt sagt att vi nog inte skulle orka ett till IVF. Någonstans trodde jag också i min enfald att min pco skulle "bli lättare" med tiden och kanske skulle det kunna komma ett barn på naturlig väg... Jag började med p-piller något år efter att Elvis föddes för att jag trodde att det skulle förbättra mitt mående, vilket det inte gjorde. Av någon anledning fortsatte jag bara. Kände nog att jag inte var redo för det där "kanske naturligt-barnet".

Efter förra sommaren började vi känna att det var nu eller aldrig. Jag fyllde 34 och fick nån sorts åldersnojja över det. Vi slutade med p-pillren och mensen gick tillbaka till att strula och cyklerna var välkända 60-70+ dagar. Trots det lyckades vi med att inte tänka så mycket på det. Det fanns ingen stress. Jag tränar väldigt mycket och det var skönt att vara stark och smal. Tillslut bokade jag ändå en tid hos TF, som vid den tiden gått i pension men tog emot för 1200 (!) kr/besök. Lite halvt om halvt hade jag fortfarande trott att min äggreserv skulle ha tunnats ut nu men ett vul gjorde det tydligt att så inte var fallet. "Du kanske kan bli gravid på naturlig väg, men det blir nog isåfall någon gång efter 40". 

Vi satte igång och pratade lite löst om ivf. TF skulle följa oss hela vägen även denna gång och jag åkte hem och pratade med E. Båda två har haft jätteblandade känslor över detta. Både såklart en längtan men också en känsla av att vi är egoistiska och såklart en rädsla över att det inte ska gå bra denna gång. Av någon anledning var det svårt att liksom ta klivet. Tiden gick och vi skjöt på det. Vi pratade om det och jag grät, han grät, vi bestämde att det kanske inte var för oss.... men varje gång vi sa det så var det som om något gick sönder inom mig. Det fanns en längtan där ändå. Igen.

I januari tog vi upp kontakten med TF igen och skulle bestämma ett datum för ett första samtal. Lite senare så gick min älskade mormor bort och jag orkade inte med något mer än att sörja henne oändligt. När jag kom ut på andra sidan var Covid-19 i full blom och vi kom överens om att det inte var rätt tid nu heller. Tiden gick och jag hade några tillfällen av hopp om att vi kanske skulle kunna på egen hand ändå, men mensen dök alltid upp tillsist. Det var iaf lättare att ladda om nu. Jag grät inte direkt. Jag accepterade och gick vidare. Tränade stenhårt och tyckte det var skönt att få göra det.

Så skulle jag fylla 35 och åldersnojjan blev ännu större. Covid till trots, det var nu eller aldrig. Jag mejlade TF och fick till svar att vi sätter igång. Så gick dagarna och ingen mer information från honom. Vi hade pratat om att köra långa protokollet som sist och väntade på ett schema osv. Jag mejlade tillslut kliniken och fick till svar att han är sjukskriven och kommer att vara det länge. Vi fick gå genom kliniken i Falun direkt istället och de valde att köra på helt andra protokoll. Det kändes märkligt och liksom opersonligt men vi hade inget val.

Så en dag i augusti fick jag börja med sprutor igen. Menopur 125 iu. Vi hann med två ultraljud i Härnösand hos Malin som tagit över efter TF (också för 1200 kr/besök) innan de ringde och sa att vi fick avbryta. För många äggblåsor var på gång och de var också för små. Hade 15 stora och säkert 20 mindre på g. Detta var första gången på den här resan som jag grät ordentligt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...