Igår gick vi in i vecka 35 (!) och det var dags för föräldrautbildning för första gången. Vilken lycka det var bara att få gå in och sätta sig i väntrummet bland alla magar och känna att man verkligen hade något där att göra. Det var vår barnmorska som höll i gruppen och eftersom hon är lite virrig och lite sprallig så blev det snabbt en ganska avslappnad stämning där inne i lokalen. Vi var ca 7 par, varav 6 st tillhör samma vårdcentral, så vi kommer säkerligen att tussas ihop även efter att alla fött sina barn.

Efter en presentationsrunda pratade BM om förlossningen och hon delade med sig av såväl roliga gester som berättelser om hur det kännts för henne och hennes man när det begav sig. Vi fick också se en film där två par födde barn. För första gången på länge kunde jag känna mig riktigt peppad och taggad inför förlossningen. Det kändes jätteskönt eftersom jag inte har särskilt många i min omgivning som vill/kan tala positivt om hur det är att föda. Min mamma kunde ju inte föda vaginalt, min lillasyster är förlossningsrädd efter sitt första barn och min bästa vän bröt svanskotan och tyckte att det var jättehemskt. Jag har alltid sett på det som något jag absolut kan klara av men när tiden sprungit iväg och det börjat närma sig så har tvivlen kommit krypande. Faktiskt så kändes det som värst dagen innan föräldrautbildningen, men nu såhär efter hennes pepp så känns det mycket bättre. Jag känner också att E förändrats väldigt under den här resan. Han som var så sjukhusrädd och obekväm när man vistas ihop med många andra satt helt lungt och stilla och lyssnade på vad BM berättade. Vi pratade lite om det som kommer när vi gick därifrån och jag märker att han verkligen är redo att vara det stöd jag kommer att behöva. Jag ser inte på honom som en rädd liten grabb längre utan som en stark man som vet vad jag vill och behöver. Det kanske är gravidhormonerna som talar (herregud vad blödig jag blivit på sista tiden) men åh vad jag älskar honom!

När barnet till slut föddes till världen i slutet av filmen fick både jag och E titta in i väggen för att inte gråta. Jag såg att många andra gjorde samma sak. Tänk vad mycket längtan det fanns i det rummet just då!

Vecka 35 (34+0)