För ett år sedan stod jag vid startlinjen på Vårruset och stampade. Det sved i ögonen och mp3:n var fylld med hårdrock. Jag tog mig runt på 28 minuter utan att stanna trots att jag hatar att springa... jag tror det var ren ilska och frustration som drev mig frammåt. Det var tredje året i rad som jag stod och stampade på samma ställe. Alla år innan hade jag tänkt "nästa år, nästa år då jävlar ska jag inte kunna springa pga att jag är stor och gravid"! Då stod jag där fortfarande utan barn i famnen eller i magen. Vid mållinjen mötte jag upp mamma som på en gång såg hur jag mådde. Det blev en kort picknick den dagen. Svårt att vara glad över sommaren som väntade för det betydde bara att allting stängde ner igen.

Nu äntligen i år får jag sitta i E´s mjukiskläder i soffan och trycka i mig piggelin istället för att springa. Äntligen kan jag känna att det är härligt att det snart är sommar. Äntligen gör Vårruset rätt för sitt namn för jag känner verkligen ett rus av glädje för våren och det som kommer.

Jag önskar bara att alla andra som just idag stod med gråten i halsen kunde få uppleva samma sak. 

Vecka 34 (33+0)