Vi var nervösa hela dagen och självklart segade den sig fram som den gör när man längtar efter något. Runt klockan 19 samlades vi hos E´s lillasyster för att titta på hennes nyfödda lilla dotter. Vi lämnade ett paket med en mjuk Alfonsdocka och en gosig filt. Hon var verkligen jätteliten och otroligt söt. Tror att det blev lite mer verkligt för både mig och E att vi faktiskt väntar på en egen liten liten minimänniska!

När vi kom hem till svärföräldrarnas hus försökte vi få till det så att vi skulle fika allra först. Det gick ju nästan inte att hålla sig längre. E skulle få äran att säga det eftersom det är hans föräldrar och han var nog nervös för han satt väldigt länge och samlade mod. Tillsist började han äntligen prata.

E -"Var ni och tittade på lilla B i Tisdags?"

Svärmor - "Jaa, hon var så fin"

E- "Vi var också och tittade på en bäbis i Tisdags"

Svärmor - "Jaha... vilken då?"

E - "Vår egen"

.... Paus. Svärmor ser ut som ett frågetecken i en halv sekund och E´s andra syster som också sitter med i soffan utropar "åh!!"

Svärmor - "Men herregud är det sannt!?"

E -"Ja!"

Svärfar - "VA, ska ni ha en bäbis?!"

E -"Ja!"

Svärmor börjar gråta - "åh herregud jag är så glad för er skull. Och för våran"

Svärmor ställde sig upp och gav oss varsin hård kram. Jag kunder inte sluta le men fick samtidigt kämpa för att hålla tårarna tillbaka men det hjälpte nog att jag var så himla nervös. Kommer igentligen inte ihåg hela händelsen så jätteklart. Bra att jag skriver ner det nu :)

Svärfar satt mest bara i soffan och log. Han började genast fantisera om att han måste köpa en större motorbåt för alla barnbarn och hur stora godispåsar de behöver köpa till helgerna. E´s familj är väldigt liten och ingen önskar nog mer att den ska växa än just svärfar.

E´s syster sa att hon kännt det på sig men svärmor och svärfar hade absolut ingen aning. De antog att vi inte ville prata om det eftersom vi var så less på att det aldrig fungerade. De hade försökt gett oss lite andrum och hade inte vågat fråga någonting. Efter att de första tårarna lagt sig på svärmor frågade hon när vi ska ha. Jag svarade 11:e Juli och hämtade bilden på lilla pyret som de skulle få. När jag berättade att vi fick ett så tidigt ultraljud pga att vi gjort IVF förstod jag att de inte fattat att det var på det sättet vi lyckats. Tydligen hade vi gjort ett bra jobb med att dölja att vi hunnit åka ner till Falun två ggr. E´s syster frågade om det hade gjort ont och jag och E fick skryta en stund om hela upplevelsen. Vi vill gärna att de ska förstå att vi är väldigt stolta över hur vårt pyre blev till. Alla blev väldigt glada av att höra att vi har fyra st till i frysen. Svärfar utropade högt "Men vad bra, då kan ni få fem barn!"

Vilken känsla det var att berätta. Obeskrivbart. Samtidigt kändes det som om vi satt och hittade på allt. Skönt att vi hade med oss bilden som kunde bevisa det, både för dom och för oss.

Ikväll berättar jag för pappa och sen är nyheten ute. Den har gått som en löpeld genom hela släkten på andra vägar redan (läs mamma) så nu vet nog alla.

Igår när jag kom hem från jobbet var jag som vanligt inte sugen på någon slags mat. Dessutom var E ute på jobb och skulle inte komma hem förens halv 10 på kvällen. Det fick bli en stor skål med iskall mjölk och cornflakes istället samt en väldigt sur och väldigt god blodapelsin. Sen försökte jag sova för jag var så trött. Men det gick inte. Jag var alldeles ensam i ett stort kallt hus och det var för tyst helt enkelt.

Eftersom mamma lyckades ringa efter skjuts precis när E kom innanför dörren blev jag ivägsläpad i bilen och kunde inte mysa med E i soffan förens klockan var 23. Vid den här tiden brukar jag redan sova. När jag äntligen kommit hem igen blev det en snabb magbild och en isglass i soffan innan vi släpade oss mot sovrummet. På en gång när jag la huvudet på kudden började jag må illa. Fast jag var hungrig. Jag låg och vred och vände på mig ett tag innan det blev ohållbart och jag var tvungen att skynda mig in i köket. Där satte jag snabbt i mig fyra (!) rostmackor med skinka och en tablett Postafen. Kom isäng runt klockan 1 och det har satt sina spår idag. Jag känner mig bakis helt enkelt. Illamående, trött och orkeslös. Min räddning idag blir nog yogan där jag sagt till instruktören att jag bara kommer att ligga ner under hela passet. Förhoppningsvis kan jag somna utan att snarka för det vore ju pinsamt.

Ikväll ska vi berätta för E´s förlädrar. Det har jag drömt om att få göra i flera år. Vet inte riktigt varför det är så viktigt att få berätta för just dom men det har alltid varit något jag sett fram emot. Vi har försökt gått igenom vad vi ska säga men E strular alltid till det så det kanske bara blir pannkaka och helt obegripligt :)