Jag har funderat på hur man igentligen räknar när det gäller veckorna. Barnmorskorna och vården räknar ju bara fulla veckor, alltså är jag "bara" i vecka 10 idag enligt dom. Alla andra räknar 10+0 som vecka 11.

Hur gör ni andra när ni exempelvis läser på nätet om den graviditetsvecka ni befinner er i? Då exempelvis Familjeliv beskriver vad som händer i magen under vecka 11, är det den vecka jag är i eller den jag kommer att vara i om sju dagar??

Snurrigt tycker jag! Detsamma gäller ju missfallsrisken som minskar efter vecka 12. Det borde väl betyda efter 12+0 och inte efer 11+0...

Iaf. Jag är superglad över den nya veckan. Nu börjar det verkligen synas på magen att jag är gravid med en tydlig bula som inte längre går att dra in. I love it!

Jag tog föresten mod till mig och köpte overallen igår. På nätet iofs men ändå ett steg i rätt riktning :)

På lunchen idag tog jag bilen för att komma iväg från jobbet och stressen ett tag. Min närmsta kollega är pappaledig och har lämnat mig åt mitt öde. Nu är jag ansvarig för flera stora projekt och samtidigt ska jag delegera ut jobb till tre konsulter, alla mycket äldre än vad jag är. Ibland går jag på toaletten en extra gång bara för att få sitta i lugn och ro och bara andas ut. Jag tycker om utmaningar och det känns bra att jag verkligen klarar av jobbet men samtidigt hade jag gärna bara latat mig och kanske gått och lagt mig en stund på eftermiddagen. Det går tyvärr inte nu så jag får krascha i soffan istället på kvällarna.

Pausen på Birsta var iallafall precis vad jag behövde. En kort stund vågade jag mig in på Kappahls barnavdelning där jag hemskt gärna skulle ha velat köpa denna:

Avdelningen var full av mammalediga tjejgäng med stora barnvagnar och jag kände mig  malplacerad. Väldigt snabbt tog jag en runda och liksom sneglade på alla fina bäbiskläderna men jag vågade inte stanna och känna och drömma sådär som jag ville. Det blev en kort visit och ingen overall blev köpt. Blir nog till att hålla sig till näthandel ett tag framöver om vi vill köpa något till barnet. Jag och E har funderat lite försiktigt på mellandagsrean men det känns fortfarande lite tidigt. Å andra sidan har vi gått 12 fulla veckor då... men jag vet inte. Vissa saker känns som om att utmana ödet. Vi får se vad som känns rätt då. 

Idag är det sista dagen på vecka 10 och jag försöker släppa oron mer och mer för varje dag. Innan vi vet ordet av är det jul och nyår vilket innebär att det då bara är en vecka kvar till inskrivning och två veckor kvar till vårt andra VUL. För att vara exakt 28 dagar till VUL och 21 dagar till inskrivning :)

Idag och ikväll skickar jag extra många tankar och kramar till Mrs L och hennes F. Jag önskar er ett stort fint plus imorgon!

Har inte skrivit på ett tag. Jobbet står mig upp i halsen och helgen har bara tillängnats lata och lugna aktiviteter.

Jag tycker inte att jag är lika illamående längre och brösten gör inte lika ont. Det gör mig irriterad och orolig. Det är hela 30 dagar kvar till vårt nästa VUL (EN MÅNAD!!!) och jag vet inte om jag kan vänta så länge. Tröttheten finns fortfarande kvar tillsammans med den svullna magen. I övrigt mår jag som vanligt och det vill jag inte göra. Våra familjer har börjat fråga oss saker om bäbisen, som namn och vad vi tror att det är för kön, och det känns så himla knäppt att ens försöka svara. Lite förbjudet.

I mina svagare stunder planerar jag att försöka boka in ett ultraljud någon annanstans än hos TF. Samtidigt gör det mig bara stressad och jag har igentligen inte tid eftersom jobbet håller på att sluka mig hel.

Jag har fortfarande inte bestämt mig för hur jag ska göra. Tant L svarar ju inte när jag ringer så där är jag väl utlåst. För att få en tid hos KK måste jag väl fejka magsmärtor och det vill jag inte. Tankarna går till den där VUL-maskinen som var ute på blocket för några tusen... skulle inte ha någonting emot att ha den stående nere i källaren just nu!

Vecka 10 idag! Yey <3

Är så tacksam över att äntligen få vara i vecka 10. Det är magiskt. Kvällen bjuder endast på täcken och kuddar och halstabletter i soffan eftersom jag har otroligt ont i halsen och är dödstrött. Dessutom har jag vansinnigt mycket att göra på jobbet... men vad gör det?! Ikväll får jag ju ta en ny magbild <3

Igår försvann värken ett tag men återkom i bilen påväg hem. E körde som tur var och jag satt bredvid och grinade för att det gjorde så ont. Innan jag var hemma hann jag ringa sjukvårdsupplysningen bara för att få höra samma sak som från TF. Inget missfall, säkert bara tarmarna... La mig i badet på en gång jag kom innanför dörren och bad till Gud att äggstocken inte skulle explodera, för det var så det kändes. Efter ca 20 minuter i varmt vatten gick jag upp och satte mig och åt mina flingor, då släppte det (tack och lov!). Vi skulle ju bort senare på kvällen och det ville jag inte ställa in.

Idag känns det bättre men jag är fortfarande väldigt hård i magen. Dricker så mycket vatten jag bara kan och hoppas att jag slipper uppleva det där igen.

Kl 8 var jag på mitt första samtal inom vården som gravid. E kom inte från jobbet så jag fick gå själv men det var helt ok. Barnmorskan var jättetrevlig och varm. Innan vi gick in i rummet ursäktade hon sig att hon hade med sig en kaffekopp och frågade om jag mådde illa av lukten. "Ja just det" tänkte jag "jag är ju gravid!!" Det kändes så himla fantastiskt att bara få vara i rummet i den situationen så jag sken nog som en sol hela tiden. Flera gånger om dagen stannar jag upp och inser hur fantastiskt tacksam jag är för varje steg, dag och symptom.

Barnmorskan frågade en massa om vår livstil och informerade lite om vad som kommer att hända framöver. Jag fick en påhittat tid för senaste mens eftersom det måste man ha. Hon räknade också hela graviditetsveckor så hon skrev att jag är i vecka 8 vilket inte kändes så kul. Jag går ju in i vecka 10 imorgon :)

Vår nästa tid för inskrivning är den 3 Januari. Då påbörjar de skriva på den journal som kommer att följa oss hela vägen till förlossningen. Min fina mamma har sparat min gamla journal från när jag kom till världen så jag kommer att kunna jämföra vår lilla bäbis med hur jag själv växte i magen :)

Jag är så tacksam för att magen känns mycket bättre idag. Även barnmorskan lugnade mig och sa att det kommer att komma fler gånger då det känns konstigt i magen. Jag ska försöka slappna av och veta att det "bara" är livmodern som växer och krampar. Nu känner jag mig faktiskt lite lugnare och med det kom också en förkylning.

Halsen gör ont och jag tror att jag har lite feber. Att jag är supertrött och har en miljon saker att göra på jobbet spelar säkert också in. Men jag klagar inte. jag njuter. Barnmorskan sa att ibland kan man bli så trött och illamående att man tänker tankar som "det är inte värt det" osv. Det kommer aldrig att hända mig. Allt som kommer är värt det. Jag blev till och med lyriskt glad över att jag inatt var tvungen att ta en samarin eftersom jag hade så mycket halsbränna :D

Idag har varit en riktig skitdag, ursäkta språket. Redan på morgonen fick jag en ordentlig värk långt ner i magen, speciellt mot vänster äggstock. Det var nästan outhärdligt att sitta ner eller att gå. Magen blev uppblåst som en ballong fylld med eld. Gjorde skitont att ta på den. Såklart blev jag livrädd!

Efter att ha provat att ligga ner och vila på golvet utan resultat fick jag sätta mig på toaletten och försöka för allt jag hade att göra no 2. Inte roligt när man redan är hård i magen och det känns som om äggstocken ska sprängas.

Tillslut släppte det tack och lov mitt på dagen så att jag fick andas lite. Sen kom det tillbaka efter lunch.

Det kändes precis som de där hemska mensvärksliknande molvärken jag hade innan jag plussade, med tillägget att äggstocken på vänster sida kändes som en infekterad blindtarm.

I panik skickade jag iväg ett mejl till TF, stackars dom, och fick svaret att det nog var tarmen eller molvärk som spökar. Tydligen kan man ha ondare i sin graviditet när man behandlats med hormoner än om man lyckats på egen hand. Om det skulle bli värre skulle jag söka akut i min hemstad.

Nu känns det ok igen men jag bävar inför att behöva äta nånting så att det kommer tillbaka. Ok att det gör skitont, det var jobbigt, men att behöva vara rädd för att det ska vara ett missfall höll på att ta kål på mig. E från TF sa att det inte är så ett missfall börjar men jag kan inte låta bli att bli skräckslagen ändå. Jag har ju inte haft så hemskt mycket molvärk på ett tag. Knasigt att det ska sätta igång just nu.

Nä fy vilken jobbig dag. Har jobbiga tankar, jobbigt jobb att sköta och hela dagen känns just... ja ni förstår.

Igår bjöd jag in pappa och hans respektive på en film och myskväll. E jobbade sent och skulle ansluta till fikat runt kl halv 8. Hela filmen satt jag och funderade på hur jag skulle berätta den roliga nyheten. All planering hade gått till hur vi skulle säga det till E´s föräldrar. Pappa trodde jag att det skulle bli lätt att säga det till men så kändes det verkligen inte igårkväll. När E äntligen kommit hem hade jag bestämt mig för hur det skulle göras.

När mamma och pappa väntade mig berättade dom det för min farmor farfar genom att fråga dom om de lärt sig sticka än? De skulle ju behöva det nu när de skulle få ett barnbarn som behöver en dopklänning.

Skitbra idé! tyckte jag. Pappa skulle ju förstå på en gång.

Så satte vi oss ner för att dricka kaffe. Tillslut tog jag mod till mig och frågade.

Jag - "Pappa... har du lärt dig att sticka än då"?

Pappa - "Va? Nä det kan jag verkligen inte" (konstig blick på mig)

Nu visste jag inte hur jag skulle gå vidare. Det här hade jag ju inte räknat med!

Jag - "Pappa... när frågade du någon om det sist?"

Pappa - "Inte vet jag... det har jag väl aldrig sagt. Vad knasig du är"

Jag  - "Jo, du och mamma frågade någon om det"

Pappa - "Nähähä det har vi absolut inte gjort"

Jag - "Joo för sådär en 26 år sedan frågade ni farmor det"

Pappa - "Nää... ja när vi skulle ha barn"

Ganska lång paus

Pappa - "Ska ni ha barn!"

Jag nickar.

Pappa kastar sig över mig och kramar mig hårt. Han släpper inte taget och jag förstår att han gråter. Jag börjar såklart också grina. Efter ett tag tittar vi på varandra med tårar som rinner nerför kinderna.

Jag - "Vilken tid det tog"

Pappa - "Ja men det är det värt"

Jag - "Haha, ja men jag menar innan du kom på det. Jag kunde hålla mig när vi berättade för E´s föräldrar men inte nu".

Efter några minuter när kramkalaset var över och både jag och pappa torkat tårarna kunde vi berätta att det var genom ivf. Även de blev överaskade eftersom de inte visste något om att vi varit iväg till Falun. Vi fick än en gång skryta lite om behandlingen och visa ultraljudsbilden. E sa högt och stolt "och vi har fått titta på lillhjärtat"

Pappa blev glad av att höra att vi har fyra st i frysen. Det tyckte han var fantastiskt.

Efter detta försökte vi fika men jag såg att pappa satt och tänke på det hela tiden. Flera gånger frågade han om de små i frysen. Fina pappa

Idag har jag sovit ut och hade jag inte lite ömma bröst när jag tar på dom och vore jag inte lite trött och seg skulle jag inte tro på att jag är gravid om jag inte redan visste det. Inget illamående idag och det borde jag väl vara glad för. Superdupertrött har jag nog aldrig varit... fast jag skulle inte ha något emot det. Börjar oroa mig lite över de få symptomen och får nog ta och läsa inlägget om vad TF sa om symptom.

Åh vad glad jag blev när jag gick in i M´s blogg och fick se att de äntligen plussat! Så fantastiskt!

Stort stort grattis till er!!