Idag vaknade vi till en ny vecka. Vecka 12 (11+0). Det känns härligt att det närmar sig veckan då de flesta pustar ut något. Även fast många gynekologer inklusive TF säger att risken för missfall minskar efter att man sett hjärtat slå i vecka 8-9. Undrar om man någonsin kan slappna av? När slutar man tillexempel analysera papperet på toa? När får man inte längre panik över minsta lilla magknip?

Jag är så oerhört tråkig nuförtiden. Allt bara handlar om jobbet och när jag kan gå hem och lägga mig framför tv:n. Jag är oftast väldigt trött och lite äckelmagad på kvällen så ingenting känns spännande förutom att ligga under en filt i mina stora mjukisbyxor. På dagen mår jag bättre men är fortfarande trött och brösten är fortfarande ömma som blåmärken när jag har på mig bh:n. Kanske inte världens sexigaste och trevligaste person just nu alltså men E verkar stå ut :) Det är ju för en god sak. Skulle inte ändra på något för allt i världen!

Julen har blivit väldigt mycket lidande detta år och det finns inte en julsak framtagen än. Vi har iofs en röd vägg i vardagsrummet men den är alltid röd så jag räknar inte med den :) Som en effekt av min lathet kommer jag att stå och lägga in sill och koka senap dagen före Jul. Tack och lov har jobbet släppt hem mig hela Fredagen så att jag hinner med mig om jag stressar lite.

Angående att göra om bloggens första del till en bok så har jag tittat på bloggtillbok.se men inte riktigt gillat att man är så låst till deras design. Jag har därför beslutat att göra den själv. Det går minst lika bra om man har tillgång till InDesign eller liknande verktyg. Nu kan jag lägga in fler bilder och kanske till och med revidera vissa inlägg som skulle vara för magstarka för familjen att läsa. Boken kommer att vara till för mig och E som ett minne men det finns nog några stycken i släkten som skulle vilja/behöva läsa den.

Det är inte utan att gråta en skvätt som jag går igenom bloggen, från det allra första inlägget till idag. Jag har länge tänkt låta göra en bok av vår historia och nu blir det nog verklighet. En bok som beskriver hur det var för oss den första tiden när vi började försöka bli med barn, när vi lärde oss att på något sätt överleva i barnlöshetsdjungeln. De allra flesta inläggen är så blåögda och man får nästan lust att ge sig själv en örfil. Jag läser om hur jobbigt det var med de första gynekologbesöken och hur vi försökte tänka positivt som bot på det som inte ville komma. Ju längre tiden gick blev inläggen mer syniska och mörka men på något sätt orkade vi fortsätta. Tillslut var vi framme vid det jag varit så rädd för och nu är det förhoppningsvis det som ger oss vårt första barn. Tänk vad livet kan ta en på en åktur.

Kanske kommer jag alltid att gråta när jag läser boken men det spelar ingen roll. Det är vår historia och jag tror att det finns många i vår närhet som skulle vilja läsa om hur vi har haft det. Jag ska ju inte sluta blogga och jag kommer säkert att göra fler böcker av inläggen i framtiden. Den bok som görs av bloggen då kommer säkerligen få mig att gråta lika mycket men förhoppningsvis av glädje istället för sorg. Nu hoppas vi kunna lägga undan den mörkaste tiden och fokusera på att skapa en blogg full av glädje istället. Om allt går bra får vi vår lilla älskling. Visst det var lång leveranstid och h*n var väldigt dyr, men när man längtat och kämpat finns det inget man inte skulle ge för sitt barn. Ingenting annat har något värde. Alla sprutor, piller, tårar och dagar av hjärtskärande sorg har varit värt det i slutändan. Fick jag önska bara en sak skulle jag vilja att alla fina människor som kämpar skulle få lyckas.

Vecka 5 - Någon dag innan testdagen. Undrade om det bodde någon där eller inte.

Vecka 6

Vecka 7

Vecka 8

Vecka 9

Vecka 10

Vecka 11

Nu finns det magbilder i en egen flik. Bilderna är tagna på kvällen då magen är som störst. På morgonen är den något plattare.

Idag har jag invigt mina första gravidmjukisar. Trodde aldrig att det skulle vara härligt att ha något som går över nästan hela magen men nu vill jag inte ta av dom mer. Tänk om man fick gå med dom på jobbet! Vilken dröm.

Sen någon vecka innan vi visste att vi är gravida har jag drömt skumma, hemska, intensiva och konstiga mardrömmar. Ofta vaknar jag och känner mig snurrig, illamående och irriterad. Men det händer också ibland att jag drömmer om något riktigt riktigt hemskt. Inatt drömde jag att jag började blöda, eller att det började komma rosa flytningar. Jag vaknade med ett ryck och kände mig äckelmagad av bilden som fortfarande fanns kvar av hur det hade sett ut i drömmen. Hela dagen kan ju bli förstörd bara pga en liten dum dröm. Det gäller ju också att inte tillåta kroppen att somna om direkt för då kan man kastas tillbaka. Så jag kämpade ett tag med att hålla ögonen öppna.

Klockan var nog runt tre och efter att jag gått på toaletten hade jag istället svårt att somna om. Då började jag tänka på att kring vecka 11 kan många känna livmodern som sticker upp en bit ovanför bäckenbenet. Eftersom magen är som en ballong på kvällen är morgonen den enda tiden på dagen då jag har en chans att klämma och känna lite. Så jag låg där och kände efter, men det gick inte att känna någonting. Då blev jag lite orolig för det också :/

Nu såhär på morgonen när känslan av den dumma drömmen gått över så är jag väldigt tacksam över att brösten iallafall gör ont. Att jag är trött är ju inte konstigt med tanke på hur jag sover. Illamåendet kan man förklara med at det är Måndag och jobbet står mig upp i halsen ;)

Någon som visat sig vara en oändlig källa till lugn är min lillasyster M, som väntar sitt andra barn i Januari. Hon är på något sätt så otroligt jordnära och samlad när det gäller graviditeten och små barn. Då andra skulle få panik, om barnet skriker nonstop eller om det sätter i halsen, är hon lugnet själv. Jag blir så stolt av att se henne som den fantastiska mamma hon har blivit. Från att ha varit strulig och tagit dagen som den kommer är hon nu supermom som alltid tänker steget före.  Nu kan jag som storasyster vända mig till henne med alla frågor jag har och jag blir alltid lugnad. Det bästa är att det inte gör ont i hjärtat att hon kommit så mycket längre än vad vi har. Förr kunde det vara otroligt jobbigt. Nu är hon mitt lugn <3 

Har inte direkt haft något att skriva om de senaste dagarna. Jobbet tar fortfarande alla krafter och jag försöker härda ut till Jul. Lukter har blivit mer jobbiga nu och jag har äntligen kommit på vad det är som gjort mig så illamående då fort jag öppnat kylskåpet. Färsk gurka luktar äckelpäckel och är därför förbjudet att ha på mackan :)

Har också problem med en kollega som är en verklig storrökare. Mitt jobb är att sätta henne i jobb vilket innebär att hon är inne på mitt rum väldigt ofta samt att jag måste sitta hos henne ibland. Röklukten får mig att må så illa!

Idag har vi åkt runt till olika familjemedlemmar och bara legat och degat i soffan. Mamma visade upp tre jättefina bodys som hon köpt till vår lilla bäbis i smyg

Vi fick också ett paket av min syster innehållande "boken om mig", en handbok för föräldrar, ett tyghjärta, kort man kan skicka när bäbisen är född och en liten sagobok. Det är ett paket från Goboken som man kan skicka efter som gravid. Ett hett tips :)

Det var så mysigt att äntligen få läsa och prata om vårt  kommande barn och samtidigt veta att den verkligen finns i magen. Vi kunde berätta för mamma vilka namn vi tänkt oss utan att det sved i hjärtat. Jag satt och läste i handboken resten av besöket.

Stort stort GRATTIS till fina Du och jag och framtiden och M som idag fått sina älskade barn! En liten tjej och en liten pojke har kommit till världen. Tänk att det är dom vi väntat på, önskat och hejjat för hela tiden

Sen jag blev gravid har jag väldigt ofta haft livliga och märkliga drömmar. Dvs under de nätter då jag verkligen sover för det är inte alltid kroppen tillåter det trots en väldig trötthet. Inatt drömde jag att jag var på studiebesök på något slags sjukhus och hittade där en liten liten nyfödd bäbis med ljust fint hår. Han låg på mitt bröst och jag kände en stor närhet till honom. Han var sjuk och hade ett onormalt stort huvud och bred nacke. Från näsan gick det slangar. Han var inte vårt barn men jag ville så gärna ta hand om honom för han var så hjälplös och det kändes liksom rätt att ha en liten liten bäbis tryckt mot bröstet.

I nästa stund var jag hemma i huset framför tv:n. Svärföräldrarna hade precis kommit på besök och ropade på mig från hallen. Trots att jag var gravid även i drömmen stod jag där i mörkret och skyndade mig att sticka in en Ovitrellespruta i magen. Tror det hade något att göra med den lilla sjuka bäbisen jag drömde om innan. Att vi ville adoptera honom och då var man tvungen att smyga med sprutor...

När jag vaknade tänkte jag direkt att det var en mardröm och avfärdade den. Sen blev jag rädd att det ska vara något fel på vår bäbis i magen! Kanske hör det ihop med att jag funderat på det här med KUB-test på sistone. Då har det varit för att få ett extra ultraljud och en koll mer än att jag är orolig att något inte ska stå rätt till... Nu blev jag faktiskt lite rädd. Jag drömmer aldrig sanndrömmar och barnet i drömmen var inte våran men ändå... tänk om.

Usch, nej jag ska inte tänka så något mer. Undrar varför mina drömmar inte kan samarbeta mer med mig? Innan och efter vi plussade drömde jag om blod och under alla år av behandlingar fick jag inte en enda dröm om att vi skulle lyckas. Det måste ju betyda att jag inte ska oroa mig över att något ska vara på tok med vårt lilla pyre...

Jag påminner fortfarande mig själv flera gånger om dagen att vi verkligen är gravida. Ibland går jag på toaletten bara för att få titta och känna på magen. Ibland sneglar jag lite på barnkläder eller inredning till barnrummet. Undrar när det verkligen går in på riktigt. Vissa säger att det blir verkligt när man får upp bäbisen på bröstet. Isåfall får jag nog fortsätta påminna mig själv ett bra tag till :) 209 dagar kvar till BF. 26 dagar till VUl och 19 dagar till inskrivning

Jag har inte kunnat tänka eller fungera ordentligt idag eftersom jag bara suttit och uppdaterat Mrs L´s blogg hela hela tiden. Ganska länge har jag varit säker på att det gått vägen men när hon inte uppdaterade på hela morgonen blev jag riktigt rädd. Nu när jag för 511:e gången gick in på sidan fick jag verkligen stålsätta mig för att inte skrika rakt ut på jobbet! Fina L och hennes F är äntligen gravida!! Vilken lycklig dag... Tänk att vi ska bli mammor nästan samtidigt! Vilket fantastiskt avslut på ett fruktansvärt jobbigt år!

Stort stort grattis <3