Vill inte bara skriva om det som gör mig ledsen utan lite om vardagen också, för fastän vi alla är så ledsna så finns det ju mestadels ljusa stunder. Stunder som kanske försvinner i lite av det här ångestbruset som jag går omkring i... förhoppningsvis släpper det lite efter morgondagen.

Det är jättemysigt med gravidyoga. Jag gick på det förra gången också men då hos en annan studio. Precis som då är jag klart ovigast bland allihopa men det är ok. Jag fokuserar på att andas och varje gång jag andas ut mina långa andetag känner jag att bäbisen sparkar lite.

Denna gången är det en ung tjej som håller i passen och redan första gången jag var där förklarade hon för klassen att hon inte har några barn men att hon jobbar på det. Jag kände direkt lite synd om henne. Undrar hur länge de försökt.. det måste vara jobbigt om man börjar längta barn och samtidigt ska hålla i yogaklasser där alla kvinnor har stora magar. Då hon går igenom rörelserna pratar hon om barnen i magarna och beskriver så hjärtligt och med sån inlevelse hur fantastiskt det är att de finns där inne. En del av mig vill bara kliva upp och krama om henne. En annan del känner mig lite skyldig och jag skulle gärna förklara vår situation. Antagligen har hon inte försökt allt för länge och tycker nog inte att det är så jobbigt, jag hoppas att det är så.

[[ Det är märkligt det där vad man får upp ögonen för vilka främlingar man möter som antagligen är ofrivilligt barnlösa. Det är något med blicken och känslan de utstrålar. Även denna gång tycker jag att det är jobbigt att gå runt och visa magen. ]]

Anna-Vera fick vara hos min moster under tiden och hon var så glad när hon skulle åka dit. Hon fick en liten tygpåse och gick omkring i huset för att plocka ihop leksaker som hon ville ta med. När jag frågade vad hon lagt däri sa hon bara hemligt "saker"... "bara en".

"Bara en" är något hon säger väldigt ofta och jag har ingen aning om vart hon fått det ifrån. Det dyker upp nya saker hela tiden. Igår när vi skulle in genom dörren hemma sa hon plötsligt "jag har också bäbis, magen" och så pussade hon mot sin egen mage "jag älskar bäbis". Vid nattningen sa hon "mamman, är du glad?" flera gånger och så ville hon "pussa bågen" vilket visade sig vara ögonbrynen. Det var tydligen viktigt att de fick sig en rejäl godnattpuss.

Bäbisen i magen är väldigt aktiv, hela tiden. Det petas och roteras och det är så mysigt. Nu kan jag ligga precis som jag låg med A-V, på sidan i sängen med handen instucken under magen och känna på hela bäbisens tyngd. Oftast ligger h*n mot höger sida och det kommer gärna pet och sparkar upp mot ovansidan magen. Jag tycker fortfarande att jag bär honom eller henne rätt långt ner vilket får mig att tro mer och mer att det är en liten pojke där inne. Magen är stenhård nu när jag tar på den och då bäbisen rör sig blir den om möjligt ännu hårdare. Kommer jag åt att ta där bäbisen trycker på som mest gör det riktigt ont.

Brösten gör ont när jag tar på dem och nu har de börjat ömma några gånger under dagen också. Det känns lite som när mjölken rinner till - det liksom ilar. Vårtgårdarna (så jäkla fult ord) är jättemörka, likaså mitt eldsmärke på magen.

Jag känner sådan ångest inför morgondagen och farmors begravning. Det vänder sig i magen så fort jag tänker på det och jag är rädd för att jag inte har någon aning om hur jag kommer att klara av situationen.

En viss del av rädslan sitter i att se farmors kista och att liksom "vara uppe i" döden. Det blir så påtagligt, speciellt när jag bär på ett nytt liv... Det ska liksom vara fokuserat kring födelse och glädje, inte det motsatta!

En annan del är att jag är rädd för att se min pappa, och min mamma för den delen, så ledsna. Jag är också rädd för mina egna känslor nu när jag är gravid. Jag blir så himla ledsen, det känns som om det inte finns någon gräns längre. Jag kan gråta hysteriskt och det finns inget som stoppar. Tillslut blir jag rädd för att jag inte ska kunna ta ett andetag för all gråt. Tänk om jag kräks där inne. Tänk om jag svimmar. 

Den sista och värsta delen är att se min farfar som tydligen ska vara i väldigt dåligt skick just nu och alldeles gul. Det blir första gången jag ser honom utan farmor, vilket känns helt fel! Vad ska jag säga till alla? Hur ska jag möta mina släktingar utan att bryta ihop? Hur ska jag repa mig?

Den var 13 år sedan min älskade morfar gick bort och sen dess har vi varit förskonade från begravningar, förutom för något år sedan då E´s farmor gick bort. Jag kände inte henne så väl men blev ändå väldigt berörd och trycke i mig säkert 4 lugnande (växtbaserade) tabletter innan begravningscermonin. De gjorde mig spy- och svimfärdig men liksom avtrubbad på något sätt. Önskar att jag kunde ta till något denna gång för att lugna nerverna men det går ju inte.

Ikväll måste jag försöka välja något att ha på mig. Och köpa näsdukar och nässpray....och försöka sova. Vilken helvetesdag. Kan ingen bara ta över min kropp ett tag? Någon som är starkare.