EttVanligtLiv

Alla inlägg den 20 oktober 2014

Av EVL - 20 oktober 2014 15:42

Det blev en tung men fin begravning för farmor. Jag förmådde mig inte att samla ihop några kläder dagen innan utan sköt upp alla tankar och alla förberedelser tills in i det sista. På sena kvällen när E gick och la sig satte jag mig och skrev ett brev till farmor, och grät. Mycket. Jag skrev om allt jag önskar att jag sagt och gjort. Om hur frustrerad jag var att hon plötsligt inte fanns mer. Om minnen vi delat som hon nog inte trott betytt så mycket och om hur mycket jag älskar henne och vill att hon ska ha det bra där hon nu är. Det gjorde ont långt in till själen men på något sätt kände jag mig lite lättare och kunde iallafall sova några timmar. På ett sätt kändes det nästan onödigt att stoppa brevet i ett kuvert aför tt lägga på kistan för det kändes som om hon hört mig när jag satt där och skrev.


Begravningen var klockan 14 och jag gick omkring med en sån hög puls hela morgonen. Det slog i hela huvudet och jag kunde inte äta något. Tårarna lyckades jag hålla tillbaka men då vi med långsamma steg, hand i hand, gick in i samlingssalen i gravkapellet och jag såg min pappa stå där kunde jag inte hålla tillbaka längre. Jag kramade pappa och grät länge innan jag orkade titta upp och  skaka hand med alla okända människor som stod runt omkring oss. En kvinna som varit min farmors när vän och granne kom fram till mig och sa att hon hört så mycket om mig och att min farmor varit så stolt. Jag kände att det var svårt att andas när jag tänkte på att prästen snart skulle öpnna dörrarna och att kistan skulle stå där inne.


Innan vi gick in fick jag syn på farfar. Han satt i soffan och halvsov med liksom ett leende på läpparna som jag tror beror på att hans ansikte stramats åt av undernäringen. Huden var alldeles mörkgul och han liknade mer ett vandrande skelett än någon jag växt upp med. Jag kunde inte ta mig dit, det gick inte. Plöstligt var han så otroligt dålig att han inte ens kunde gå själv. Det hade hänt bara på de sista dagarna. Jag valde att inte titta så mycket på honom för att inte få panik.


E höll mig stenhårt i handen när vi gick in i salen. Det var vackert ordnat med en ljus lokal, en ljus kista och ett kort på min farmor längst fram vid en massa ljus. Prästen predikade något men jag hörde bara bruset i mitt huvud och försökte fånga upp alla tårar i pappersnäsduken. Rätt snabbt fick jag en stor hög med papper som låg i mitt knä tillsammans med den röda rosen och kuvertet jag skulle lämna på kistan. Jag ville inte gå fram dit!


Vi satt bredvid varandra min systers sambo, min syster, jag och E. Höll varandras händer. Prästen pratade om hur min farmor och farfar träffats en gång och sen spelade han ett jättefint stycke på trumpet. Vi grät alla fyra men jag ville inte titta på E.


Då vi gick kring kistan la jag mitt kuvert och min ros. Jag läste aldrig brevet igen efter att jag skrev det och jag sparade inte heller något minne av mina ord. De var liksom bara till henne och ingen annan. Dessutom skulle det göra alldeles för ont att spara dem. Jag sa att jag älskade henne och la min hand på kistlocket där hennes huvud borde varit. Det kändes att hon inte var där.


Efteråt var det skönt att det var över, och att få äta något. Kvinnan som kommit fram till mig innan cermonin höll ett jättevackert tal om hur det varit på "lyckliga gatan" med alla barn. Hon berättade lite om hur farmor varit som mamma och jag såg hur fruktansvärt jobbigt det var för min pappa.


Trots att det var så jobbigt och tungt, det kändes som om kroppen varit med om ett träningspass efteråt, så var det ett fint avslut. Det som gör ont nu i efterhand är mitt möte med farfar. Han blev trött rätt fort och skulle få åka hem för att sova. Jag och min syster gick dit. Återigen fick jag en chock när jag såg honom. Det var som att krama ett skelett eller ett spädbarn. Huden var lika mörkgul som höstlöven på träden utanför och ögonen var ljusgula och tårfyllda. Han blev så glad att se mig och sken upp. Kom ihåg att jag väntar barn och tog mig på magen. Flera gånger sa han "lillgumman" så kärleksfullt och jag visst inte vad jag skulle säga. Jag sa att jag skulle hälsa på honom och han sa att han sover väldigt mycket. Nu i efterhand har jag hört att han sagt till en av sina söner att han hellst bara vill dö nu. Jag kommer säkert inte att se honom igen.


Ikväll åker jag till min pappa för att hålla honom från att sitta och dricka ännu en kväll. Jag får raporter om hur han mår och att han inte sover men han vägrar visa oss någonting. Vet faktiskt inte vad jag ska göra men försöker iallafall finnas där. Det blir nog en till begravning innan jul och jag försöker hitta orken till det och samtidigt vara glad åt att ett nytt litet liv växer i min mage. Vet att farmor och farfar skulle vilja att jag fokuserade på det.

Presentation

Maila EVL

ettvanligtliv@hotmail.se

Vissa känsliga inlägg är lösenordsskyddade. Vill du läsa - skicka ett mejl till mig och berätta vem du är. Tack!

Villhabarn.se

Min blogg finns numera också länkad från villhabarn.se

 

 

Det är en jättebra sida där information, articklar, forum och bloggar om barnlöshet samlats på en och samma ställe. Läs mer på www.villhabarn.se

 

 

Fråga mig

28 besvarade frågor

Kategorier

Länkar

Arkiv

RSS Feed

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6 7 8 9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Oktober 2014 >>>

Tidigare år

Besöksstatistik


Skapa flashcards