Jag känner mig stor och börjar faktiskt inse att vi kommit rätt långt i vår graviditet. E gick runt igår och tjatade om att det snart bara är 12 veckor kvar av 40. När vi berättar för folk vilket BF-datum vi har får jag ofta kommentaren "men vad skönt att det snart är dags". Men jag känner verkligen inte så... istället skrämmer det mig för jag vill så gärna njuta länge länge av den här upplevelsen. Vi vill båda helst ha tre barn, det har vi alltid sagt, men så lätt går ju saker och ting inte till här i världen. Det lärde vi oss när vi började försöka få Anna-Vera. Man kan inte bara önska och så går det i uppfyllelse. "man makes plans and god laughs" brukar man ju säga. Dessutom vet man inte hur man har det ekonomiskt eller hur det fungerar med två barn... kanske är detta sista gången jag är gravid. Men jag hoppas verkligen inte det!

Kanske har det här med att vara gravid glorifierats lite efter alla år av längtan. Så kan det vara. Samtidigt har jag svårt att släppa saker. Klart jag längtar efter vår bäbis, jättemycket! men jag vet hur fort tiden kommer att gå när h*n väl är ute. Jag tittar på A-V varje dag och både glädjs och fasar över hur snabbt hon blir en stor tjej. Hon säger det till och med själv nu "mamma jag är stortjej". En del av mig vill bara skrika "NEJ DET ÄR DU INTE, MAMMA ÄR INTE BEREDD".

Hur jobbigt det än har varit att kämpa efter A-V och denna lilla i magen så skulle jag utan att tveka göra om det igen. Börja om med sprutor och plock och väntan och funderingarna och svängningarna i humöret. När/om man sen är på andra sidan var allting värt det, fastän det nyss varit becksvart i tillvaron.

Jag och E låg i sängen och pratade igår, om hur fort det gått med nr 2 och vilken skillnad det är från när vi väntade A-V. Inte bara det att tiden rusar iväg utan också hur vårt liv har ändrats. Graviditeten med A-V var som inslaget i mjukt fluffigt dun. Familjerna runt omkring oss mådde bra, ingen var sjuk och dog. Alla hade tid och ork att bry sig om magen och det fantastiska som hände oss. Nu är det flera i vår omgivning som antingen har svårigheter i relationen eller som redan gått ifrån varandra. Ingen frågar eller pratar om bäbisen i magen. Farmor och farfar finns inte mer och det blir bara mörkare och mörkare ute vilket gör att dagarna går fortfare och man blir mer trött än vanligt.

De olika mörkren till trots lyser såklart tanken på bäbisen och påminnelserna från magen upp oändligt mycket. Såhär känns det nu i vecka 27:

- Jag har börjat känna kraftiga svep och tryck från små fötter vid sidan av magen. Det är en riktigt stark bäbis där inne. E brukar lägga handen där och får oftast direkt en stark spark tillbaka så att han ropar till av förvåning/förtjusning.

- H*n gillar inte när magen blir lite ihoptryckt och säger ifrån genom att sparka till rejält. Jag ber A-V att plocka upp saker åt mig hela tiden för det är så jobbigt att böja sig fram eller sätta sig ner.

- Pga ovanstående anledning har jag börjat låta som en trött tant eller typisk stönande preggo när jag ska resa mig från stolar eller soffor.

- Jag är trött, så himla trött fortfarande och jag sover jättebra om nätterna. Drömmer ofta livliga drömmar. Ofta om farfar på sista tiden.

- Magen är som en hård kula och naveln blir mindre och mindre. Eftersom bäbisen helst ligger på höger sida har naveln också blivit sned. Ser jätteroligt ut.

- Jag är alltid törstig, alltså hela tiden! Helst vill jag ha saker med kolsyra.

- Älskar granatäpplen just nu. Gärna sura sådana. Och mandariner!

- Är sugen på godis konstant men jag har inte listat ut vilken sort. Blir less så fort jag börjar äta. Det enda som alltid går ner är Daim, precis som med A-V.

- Håret är grejt nu. Silkeslent och gör som jag vill.

- Har nästan ingen hormonsträng upp mot naveln. Visst finns den där men inte alls så tydlig som med A-V.