Igår gick vi in i vecka 24 (!) och nu börjar jag bli rätt stor. Det känns så bekant att smeka över magen men samtidigt är denna bäbis mycket mer aktiv än Anna-Vera var, så det är nytt att få känna småsprattel och sparkar hela tiden. Magen hoppar rätt bra när h*n där inne avfyrar en spark eller vänder på sig. Ibland känner jag att det är små fötter eller händer som liksom smeker/undersöker på insidan. H*n reagerar på våra röster nu och kommer igång ungefär samtidigt som A-V på morgonen. Som regel är det mest liv där inne när jag lägger mig ner och ska sova. Magen blir fortfarande rätt platt men bäbisen känns ändå uppe vid revbenen nu. Ofta är magen lite sned åt höger.

Jag är jättehungrig hela tiden men försöker tygla mig eftersom jag känner att vikten lätt kommer att dra iväg. Nästa vecka är det dags för det första riktiga barnmorskebesöket och då får jag ju väga mig igen. Vid inskrivningen vägde jag 66.6 kilo och det blir väldigt intressant att se hur mycket jag gått upp hitills. Många säger att jag mest bara har fått en stor mage men jag och E märker stor skillnad på den övriga kroppen också. Mina glasögon t.ex är för tajta i tinningen nu så de ger mig huvudvärk.

Det känns lite bättre, längtan och sorgen efter farmor. Tror jag har lyckats distansera mig rätt bra och jag försöker att fokusera på annat. Jag har inte besökt deras lägenhet och jag har inte läst hennes dödsannons i tidningen. Det känns oftast mest som en mardröm men verkligheten kommer ikapp och slår ner som en bomb varje gång jag ser hennes bild någonstans och det blir smärtsamt tydligt att jag inte riktigt förstått än att hon verkligen är borta. Vi bjuder hem pappa ofta för att han ska få tänka på roliga saker också. Tycker mig se att han inte darrar lika mycket om händerna längre. Denna veckan är han med sina bröder i och sin pappa i fjällstugan som farfar byggt på 70-talet. Antagligen är det sista gången farfar är där, men jag hoppas att de kan njuta lite av att vara tillsammans också. Det måste vara oerhört tungt att precis ha förlorat sin mamma och samtidigt behöva förbereda sig på att även pappan kommer att gå bort inom en snar framtid. Jag har inte träffat farfar än. Tydligen ska han vara alldeles gul och ha tappat rösten. Han är väldigt svag och jag samlar fortfarande mod. Min syster kontaktade honom förra veckan och fick höra att farmor sagt att hon ville dö... det var antagligen därför hon slutade äta. Tungt att tänka på.

Mitt i allt elände finns det mycket som lyser upp. Det största är min familj såklart. Förutom att jag myser allt jag kan dom så fotar jag mycket vilket gör mig glad. Igår när vi satt i soffan och tittade på tv ringde min längtanssyster och jag visste på en gång vad det gällde. Mycket riktigt är hon gravid!!! och jag blev så otroligt fantastiskt underbart glad. Äntligen står det rätt till och vi är gravida samtidigt precis som förra gången. Idag fick jag glada besked från min bästa vän som varit på VUL och sett två(!) tickande små hjärtan. Det gör mig så glad och lättar verkligen på allt det mörka. Stort grattis till er, ni är underbara båda två <3!

Anna-Vera är två år och två månader nu och det verkligen rasslar in nya ord och meningar hela tiden. Nu har hon börjat använda sina ord till att beskriva saker hon gjort och sånt hon varit med om. Axplock av det vi hör ofta just nu:

"Kom igen då mamma"
"Oookidååå"
"Nära ögat pappa"
"Inte sova nu...sen"

"Det kanske gick bra mamma"
"Jag har varit sjuk, jag har kräkits" (efter magsjukan är detta väldigt populärt att prata om)

"Inte dagis nu"

"Sova stora Pippi-sängen"

"Jag älskar mamma och pappa... och kitten och tutten. Jag älskar bäbisen... sen ut"

Idag är E hemma med A-V hela dagen och då jag ringde hem för att kolla läget lät han alldeles tårögd. A-V hade dragit världens berättelse:
"Pappa jag har varit på bio med mamma och pappa.. och mormor var där, och Odd och Vidar och Pelle... och jag fick popcorn. Vi såg Findus"

E hade dragit fram videokameran men då hade hon såklart vägrat återberätta :)