Tack för allt stöd och alla tips. Jag förundras över att ni verkar vara så starka allihopa. Känner mig inte alls så modig. I måndags ringde min pappas sambo mig för att prata. Hon jobbar inom hemtjänsten och har sett en massa sådana saker som jag inte ens klarar av att tänka på. Hon beskrev hur det var hos farmor och hjälpte mig att fatta ett beslut. Både hon och pappa tyckte att det var bättre för oss barnbarn att inte se henne så som hon var då. Hon var okontaktbar och alldeles uppsvälld i kroppen. Andades väldigt tungt och lugnt. Jag kände hela tiden innerst inne att jag aldrig skulle klara av att besöka henne och efter ett långt samtal med pappas sambo och många många tårar tog jag beslutet att det inte skulle gå. Jag grät och grät hela kvällen men samlade ändå ihop mig och följde med E för att besöka hans föräldrar.

På natten sov jag fruktansvärt oroligt och runt 5 började A-V skrika så hon fick komma över till vår säng. När jag låg där och hade hjärtklappning hörde jag plötsligt ett sånt fruktansvärt ljud. Ett läte jag aldrig någonsin hört förut och det kom från korridoren utanför vårt rum. Det var som ett skrik blandat med ett mörkt gurglande. Ljudet höll i sig i kanske tre sekunder och dånade så högt att jag blev alldeles iskall. Ingen annan hörde det och ingen annan vaknade så jag förstod att det var en varning. Något skulle hända. 

På tisdagsmorgonen tog jag inte på mig någon mascara och jag visste att pappa skulle ringa. När jag kom till jobbet skickade jag ett sms där jag bad honom säga till farmor att jag älskar henne och tänker på henne hela tiden. Han svarade att han lovade att göra det, men att hon redan vet allt detta. Klockan hann sedan bli nästan 10 innan han ringde upp mig. Farmor hade gått bort på morgonen innan de hunnit dit. Hon hade tagit ett sista djupt andetag och sen var hon borta.

Jag stängde in mig på mitt kontor och grät länge. När jag trodde att jag hade kontroll skickade jag ett chattmeddelande till min kollega som på en gång kom in på mitt rum. Självklart brast det på en gång och jag grät länge länge hos henne innan jag orkade gå mot bilen. Min första tanke var att åka hem och lägga mig för att försöka sova bort det värsta men jag kom på att min syster också jobbade den dagen. Jag vände bilen och ringde upp henne, sa åt henne att ta sig ut så att vi kunde försvinna från jobbet tillsammans.

Hon mötte upp mig och vi åkte till närmsta McDonalds och köpte kaffe och en bulle var, sen åkte vi ner till havet och stängde av bilen. Vi pratade och grät och kramades länge. Har ingen aning om vad klockan var när vi kom dit och när vi åkte därifrån. När vi var kalla åkte vi iallfall till mig och letade upp gamla videofilmer på farmor som vi tittade på. Det var så ofattbart att hon plötsligt var borta. Samtidigt kände både ett lugn på något sätt. Det var nog skönt för oss båda att beslutet var taget. Vi behövde inte våndas mer för att hon låg helt hjälplös på ett sjukhus och vi behövde inte ha ångest för att vi inte vågade åka dit.

Jag har gråtit så otroligt mycket sen dess, men nästan bara på nätterna när vi ska sova. Då har jag säckat ihop i E´s famn och jag har varit så jävla liten och rädd. Det är ofattbart att hon är borta. Min farmor blev liksom aldrig gammal. Hon fick inga gråa hår och hon var inte rynkig som en äldre människa. Hela tiden trodde jag att de andra skulle gå före henne, att hon skulle överleva dem allihop. Jag fokuserade på min mormor som var så ensam och varje gång jag gick för att träffa henne gick jag bara förbi min farmor och farfars lägenhet. När de båda blev dåliga tänkte jag ofta att jag skulle laga mat till dom för att underlätta men jag drog mig för att gå dit eftersom det gjorde så jävla ont i hjärtat varje gång. Tillslut vågade jag inte gå dit själv utan ville ha med mig pappa, vilket nästan aldrig blev av.

Igår var vi hos pappa och då blev det bara värre. Han ser helt förstörd ut, skakar om händerna och är rödgråten. Samtidigt tycker han att han tar det bra och dricker alldeles för mycket för att döva smärtan. Han berättade så mycket hemskt om hur det varit de sista dagarna och jag får inte bort den här tunga tunga sorgkänslan ur kroppen. Jag bara tänker på hur hon låg där alldeles hjälplös men ändå besvarade hans puss som hon fick. Jag tänker på hur det måste ha varit att se henne ligga där död. Hur alla bröderna fick ont i huvudet och hur det såg ut som om hon andades för att de hade på värmedynan i sängen så att kroppen inte skulle vara alldeles kall. Jag tänker på hur pappa tvingade sig själv att röra vid henne, att det var hans mamma men ändå inte. Vad säger man som det allra sista innan man aldrig mer får ses? Hur orkar man stå upp, hur orkar man andas? Hur orkar man ta med sig hennes kläder i en påse därifrån?

Det gör så himla ont ändå in i själen och jag får inte sova. Ikväll vill mamma åka till min farfar och jag vet inte om jag klarar av det alls. För det första är han så sjuk. Tunn och svag och har nästan ingen röst. Tydligen är han alldeles gul. Dessutom måste jag gå in i lägenheten och se att hon inte är där. Jag kommer att bli ännu mer förstörd och jag är rädd att den här overklighetskänslan som jag ändå har ska försvinna och att det då blir ännu värre. Jag har inte fattat riktigt att hon är borta, men kanske måste det bli så smärtsamt tydligt ikväll.... sen ska jag hem och klistra på ett leende inför några vänner som ville komma över.

 

akna

2 oktober 2014 22:57

Jag beklagar sorgen vännen <3 <3
Jag var med när min farmor dog efter att ha fått hjärnblödning och många andra komplikationer, och jag kan ångra det.. Det var bara ett tomt okontaktbart skal som låg där, själen var borta och jag är ledsen att det är den sista bilden jag har av henne, samtidigt är jag glad att hon inte var själv när hon somnade in. Jag förstår till fullo varför du inte valde att åka <3
Det där ljudet du hörde, jag har också varit med om det innan en släkting gick bort... Men jag hörde bara tunga andetag högt i rummet.. Läskigt men ändå inte.

Tänker på dig, kramar
<3 <3

EVL

8 oktober 2014 14:06

Tack så mycket vännen! Förstår vad du menar... läskigt men samtidigt vet man vad det betyder. Kramar tillbaka!!

 

Fia

3 oktober 2014 08:12

Först; fyyyy vad ledsamt! Jag blir själv tårögd när jag läser din berättelse.

Men bra ändå att du är nöjd med att inte besöka henne. Viktigast är att ta ett aktivt beslut.

slutligen; du behöver inte klistra på någonting. Varför skulle du det? Om de är riktiga vänner så förstår de hur du har det och annars får de väl komma en annan dag. tänker jag. :-)

EVL

8 oktober 2014 14:05

Tack så mycket vännen!

Nej du har helt rätt!

 

Jenny

3 oktober 2014 11:15

Usch, livet är så svårt ibland. Det finns inga ord. Det är ingen tröst att alla måste gå igenom samma sak men livet är ju som det är, begränsat. Sånt här får ju en att känna perspektiv på saker. Att det gäller att leva, medan tiden är. Sköt om dig vännen, skickar varmaste kramen till dig. Kram Jenny

EVL

8 oktober 2014 14:04

Tack för den varma kramen vännen! Kramar tillbaka!

 

Azielle

3 oktober 2014 11:36

Jag är så otroligt ledsen för din (er) förlust.
Min pappa dog efter att Vilda föddes och strax efter att Toke föddes så gick min mormor bort. Det är så jäkla svårt när någon inte längre finns. Det gör så ont och jag önskar att jag kunde lätta lite på ditt onda.
Det som gjorde sorgen lite lättare för min del var de nya små liven. Min pappa och min mormor lever vidare i mina barn.
Jag önskar att du hittar pauser från sorgen, att du hittar något som lättar den och att du får allt det stöd och all den kärlek du behöver nu.
♥

http://azielle.blogg.se

EVL

8 oktober 2014 14:04

Tack dina du! Så oerhört ledsen jag blir av att läsa att du förlorat två så nära. Det är hårt. Som du säger så lättar sorgen när man får umgås med de små. KRamar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gick tre dagar över tiden med de andra barnen så jag var nog inställd på att gå över även denna gång. Fastän kroppen testat mig lite då och då i flera veckor innan bf. Jag sa rätt ofta "Nä den här bäbisen kommer att komma tidigare" men bf närmade...

Precis som när jag var höggravid med Elvis så kände jag mig aldrig riktigt färdig med att vara gravid. Jag ville hålla kvar vid tiden så mycket som det bara gick och hade nästan ångest över att det snart skulle vara över. Visst var det jobbigt. Det v...

Jag vaknar till på morgonen av att E ska gå upp. Upptäcker att Elvis ligger vid mina fötter och hans varma små ben trycker sig mot min rygg. Han är 6, snart 7, men kommer ändå alltid in till antingen oss eller A-V under natten. Måste känna någons vär...

Men HEJ! Har gått en hel graviditet snart utan att skriva ner ett jota. Har också haft ångest över det men med två andra barn och en badrumsrenovering som visade sig ta över halva huset så har inte tiden funnits.   Sommaren kom och gick och magen...

Vecka 12 och livet känns lättare att leva. Jag är lite piggare och mår inte lika galet illa hela tiden. När jag ligger ner känner jag livmodern ungefär 5 cm ovanför blygdbenet. När jag är kissnödig på morgonen trycker livmodern upp urinblåsan eller...