Något som är fruktansvärt störigt med att ha pco (när man inte försöker bli med barn såklart) är att det aldrig går att veta när man ska ha mens. Den är lika okonsekvent som spridningen på en hagelbössa. Ibland går det flera månader innan den behagar dyka upp och ibland tar det bara runt 40 dagar. Och aldrig kommer jag ihåg hur det brukar kännas i kroppen innan den kommer. Varje gång blir jag irriterad över att jag verkat gått upp i vikt eller att jag känner mig fulare än vanligt... Men det värsta är nog ändå humöret.

Undrar om det inte börjar bli dags snart. Känner mig så jädra nere och liksom arg. Lättstött och skör i själen. Ensam, fastän jag inte är det. Jag får nog nästan HOPPAS att det är mens på gång så att jag inte går runt och mår såhär utan anledning.

E har lärt sig att hålla sig undan och ger mig lite space när jag mår såhär men annat är det såklart med barnen. A-V är inne i en fas där hon ska ta på oss hela tiden. Hon kan inte bara gå bredvid utan kolliderar in i våra ben hela tiden. Hänger kring dem. Sitter vi i soffan sätter hon sig supernära och liksom trycker sig mot oss. Hoppar upp och ner på dynan så att hennes ben slår mot mina höfter. När jag lagar mat drar hon sin stol intill mig och ställer sig så nära hon bara kan, hänger på mina axlar för att se. På natten smyger hon in och lägger sig vid mina fötter och sparkar bort mina ben eller håller i dom så att jag inte får röra mig.

Antar att det är en effekt av allt vårspring hon har i benen och att hon kanske behöver lite mer närhet nu men det är samtidigt så otroligt frustrerande att inte få röra sig som man vill. Speciellt nu när jag är lite mer...skör av någon anledning. Det tar en stor kraftansamling att inte bli irriterad och ryta ifrån. Därför är det så skönt när barnen gått och lagt sig. De senaste dagarna har jag satt mig vid datorn i källaren och bara försökt vara ensam ett tag. E har också njutit av att få vara själv. Tror vi behöver det båda två faktiskt. Nu när jag tänker efter har vi inte ens suttit nära varandra i soffan på kvällen. Vi har tränat ihop och sen druckit kaffe i varsin ände, gjort iordning oss och lagt oss för att sova i varsin del av sängen.

Elvis har börjat gå riktigt bra med sina små skor nu och det är lättare att ha dom båda ute samtidigt nu. I ett försök att släppa ut lite energi släppte E ut dom i lekparken idag. Kan inte låta bli att hoppas på att de är rätt trötta när jag kommer hem ikväll.

De leker väldigt bra ihop och som jag skrev igår så verkligen älskar de varandra. I tisdags var A-V så ledsen för att jag förklarade att hon inte kunde gifta sig med Elvis när de blev äldre. Hon ville att de skulle vara tillsammans för alltid och att han skulle ha på sig en fin krona när de gifte sig <3 Jag sa att de alltid skulle ha varandra ändå. Hoppas att de alltid kommer att vilja vara nära varandra.