Tillbaka. Idag var TF ledig så den var en väldigt snäll kvinna från Sundsvall som undersökte mig. Hon konstaterade säkert 3-4 ggr att jag hade JÄTTEMÅNGA ägg, jättemånga! Men såklart hade ingen nått upp över 10mm. Vet inte vad som hänt med den där som TF såg sist på 12mm. Slemhinnan mätte 8 mm vilket betyder att den växt 1mm på tre dagar. Jag trodde att den alltid växer 0.5/dag

Innan jag gick in till läkaren fick jag ett papper att lämna över. Där stod det listat hur många äggblåsor jag har och tydligen är det 25 st. Hon sa att man måste vara oerhört försiktig med mig för att inte överstimulera. Det gäller att ha tålamod. Det enda jag verkligen inte har just nu.

Planen är att höja till 75ie och komma tillbaka för återbesök på Tisdag. Suck!

Längtan tipsade dom ett program som heter "unga provrörsföräldrar" på kunskapskanalen. Vilken jädra bra idé! Är det bara jag som kan kräkas på programmet "unga mödrar"?

Snart bär det av till grannkommunen igen. Detta blir det andra besöket denna veckan. Förväntar mig en slemhinna på ca 9.5mm men tror nog inte att det är dags att ta ägglossningssprutan. Visst det känns i magen att något händer men på senaste vul upptäcktes kanske ett ägg som börjat växa. Det gömde sig bakom några andra så det var svårt att se. Jag såg då ingen skillnad. Varken jag eller E verkar ha så värst höga förhoppningar om detta försök. Vet inte varför igentligen eftersom TF säger att ägglossningsrubbningen är vårt enda problem. Lossar ett ägg så finns ju såklart chansen. Det känns väl så jädra långt bort bara.

OM vi får ta sprutan ikväll skulle det inte vara den bästa tajmingen heller. Man ska väl ha sex inom 24 timmar och sen efter 12 timmar? E jobbar nämligen 10-22 Fredag till Söndag...

Jag tror nog längst in i själen att vi kommer behöva IVF tillslut. Men det kan jag inte säga till E för då blir han arg. Tänk om man kunde få se in i framtiden, jag skulle bara behöva en liten liten glimt för att se att vi verkligen får våra barn. Då skulle jag kunna slappna av.

Igår fikade vi hos E´s familj. Eftersom E fortfarande vill ge sprutorna en chans innan vi berättar något så låtsades vi att allt var som vanligt. Det dumma var bara att mitt larm för sprutan gick på mitt under kaffet. Jag orkade inte tänka ut någon slags plan utan gick efter några minuter ut i hallen och fiskade upp asken som sprutan och nålarna ligger i. Sen traskade jag in på toaletten. Orkade inte bry mig om hurvuda asken i handen syntes. Det gjorde den såklart.

I bilen på vägen hem sa E att hans mamma hade kollat efter mig när jag gick in på toaletten. Antagligen hade hon sett asken men jag känner verkligen att det inte spelar någon roll. Det bästa som kan hända oss nu är att hon kanske börjar förstå lite mer och lämnar oss ifred. Tänk att få slippa tjat och dolda kommentarer!