Dagarna segar sig på. Vi gör för det mesta ingenting alls. Tycker att tröttheten lagt sig lite och magen står liksom still. Den växer ganska mycket på kvällen men har blivit mer spetsig istället för rund. Hade någonstans trott att bara vi kom över de kritiska veckorna så skulle det stora lugnet lägga sig... så blev det ju inte. Är mer rädd nu. Nu känner jag min mindre gravid. Antar att jag är inne i spölkveckorna. Behöver jag skriva att vårt VUL på Tisdag på något sätt räddar vårt liv? Kunde jag snabbspola tiden skulle jag gladeligen göra det.

Är så orolig att det ska vara något tok med pyret nu när vi ska få se honom eller henne igen. Jag kan se på E att han också är stressad. Jag tycker mig känna livmodern ovanför bäckenet ibland men oftast kan jag inte göra det och det spär på oron ännu mer.

Vi ser såklart fram emot Tisdagen och ser det som en underbar dag, men rädslan finns där i bakgrunden om än lite mindre än innan vårt första VUL i vecka 8. Det bara måste gå bra. Vi kommer att vara i vecka 13+6.

Ser fram emot att få se en riktig liten bäbis i magen :)